Tankar om åldrandets höst

”Den som är gammal befinner sig i livets november”, skriver Sven-Eric Liedman i boken I november: Om åldrandet. Boken är en essä, fylld av reflektioner, en inbjudan till funderingar om tid, liv, vardag, mening, och åldrande.
Rec.
Recension

I november: Om åldrandet
Sven-Eric Liedman
Albert Bonniers Förlag 2022

 

 

Sven-Eric Liedman är professor i idé- och lärdomshistoria och en driven skribent. Hans bok I november: om åldrandet är en nyanserad skildring av hur det kan vara att bli och vara gammal.

November, blåsigt, regnigt, mörkt, löven har fallit från träden, blommorna har vissnat. Grått. Tillvarons höst då naturen går till vila. November är en motbjudande månad, särskilt på avstånd, funderar Sven-Eric  Liedman. Men nu då han själv är gammal ser han vackra detaljer i november: sol som glimmar till, en ny god bok för läsning, berikande samtal, nyanser i det grå.

Han är själv i åttioårsåldern då han skriver boken, och påpekar att många som skrivit om ålderdomen själva är runt sextio. Då föreställer man sig snarast hur det är att bli äldre, perspektivet är inte inifrån.

Cicero är 62 då han författar Om ålderdomen. Han gestaltar ålderdomen som en tid av mognad och visdom. Det blir önskebilder av hur det är att bli gammal. Kort och kärnfullt konstaterar Sven-Eric Liedman att författaren till en av de mest kända böckerna om åldrande själv aldrig fick uppleva ålderdomen. Han dog 63 år gammal.

Sven-Eric Liedmans skrift blir i kontrast ett bidrag, en berättelse, om hur det kan vara att bli gammal. Ödmjukheten kring att det inte går att veta hur andra upplever åldrandet utmärker bokens gestaltning. Texten är inbjudande och tillåtande, resonerande snarare än att kategoriskt och exkluderande skriva fram ett slutgiltigt facit om att åldras.

I ett kapitel reflekterar Sven-Eric Liedman kring det goda samtalet: det gemensamma utforskandet av viktiga frågor i ett öppet samtal där orden färdas fritt; där lust och nyfikenhet driver samtalet. På flera sätt  fungerar boken så – som en inbjudan att utforska, att lyssna och reflektera, och läsa om.

Temat och perspektivet är angeläget. Inte minst mot bakgrund av den tystnad och de ofta stereotypa skildringarna av äldre som dominerar i medierna, där äldre skrivs samman som en enda kategori – oaktat spannet i ålderstillhörighet, hälsa, skillnader i klass, livsvillkor, resurser, betydelsen av könstillhörighet eller etnisk bakgrund – allt aspekter som inverkar på hur ålderdom kan upplevas och vara. Angeläget genom att essän bidrar med nyanser: skiftningar, valörer, toner i det grå.

Så vad skriver då Sven-Eric Liedman om ålderdom och att vara gammal? Dag läggs till dag, tiden flyter vidare, och så upptäcker man och förvånas över sin ålder. En del tecken på åldrande märker människor först genom omgivningen: en flicka som säger ”du är gammal”, människor som erbjuder sittplats i kollektivtrafiken.

Sven-Eric Liedman noterar också en förvånad blick i spegeln där de egna ålderstecknen noteras och hur kroppens åldrande gör sig påmint: sämre balans, krämpor, artros, ont i en fot, eller – suggestivt beskrivet – mjällvårtor. En naturlig del av kroppens åldrande – slagg i form av godartade tumörer på huden.

Men framför allt betonar Sven-Eric Liedman förskjutningen i tid: Levd tid som ger perspektiv och ett långt förflutet, med många minnen, och så ett kortare avstånd till framtiden. Framtiden fortsatt svindlande och oviss, men med vetskapen om att tiden är ändlig.

Döden finns närvarande genom funderingar om livets ändlighet. Blir årets nyinköpta kalender den sista, kommer det ännu en vår? Döden är ingenting, skriver Sven-Eric Liedman, men döden är också allt, det som livet pekar mot. Döden, icke-existens, okänt, ingenting. ”En dag kommer solen att gå upp utan att jag finns med.” Döden blir också påtaglig i gestaltningen som en av de utmaningar ålderdomen medför: förlusten av anhöriga och vänner – döden som avlövar omgivningen.

Dåtid, framtid, men också samtid: Sven-Eric Liedman skriver om banden mellan människor där kommande generationer riskerar att bli de som ska hantera konsekvenserna av rovdrift på naturen, om ökande polarisering och klassklyftor, och en möjlig demografisk katastrof då målet för många politiker varit begränsad invandring och lägre skatt samtidigt som allt fler lever allt längre och kommer att behöva omsorg.

Omsorg är ett vackert ord, skriver Sven-Eric Liedman. Det betyder sorgen om någon annan; att ombesörja. ”Varje människa är beroende av andras omsorg”. Omsorg blir med det perspektivet inte främst ett problem, i stället vittnar beskrivningen om hur sammanflätade våra liv är, också mellan generationer. Sven-Eric Liedman beskriver oro för framtiden varvat med hopp och tilltro till människans betydelse och möjligheter att göra val som ändrar utvecklingen.

Sven-Eric Liedman ifrågasätter det han ser som paternalistiskt tal om ”våra gamla”: vadå våra, vi är våra egna, även om vi behöver hjälp är vi inte någons egendom. Likaså tar han avstånd från käcka tillrop som ”70 är det nya 50”. Han sätter citattecken runt begreppet ålderism och kommer fram till att han inte upplevt sig som diskriminerad på grund av sin ålder.

Han skriver, blir publicerad, tillfrågad om medverkan i föredrag – han har kvar sin plats i offentligheten. Det belyser väl, menar jag, hur betydelse av ålder är sammanflätat med klass och resurser. Den som är verksam vid skrivbordet, och jämförelsevis frisk känner inte av begränsningar från omvärlden på det sätt som den som har svårigheter att få ett nytt jobb, redan vid 40–50 års ålder, eller den som nekas ett banklån om denne enbart har pension som inkomst.

Han tar upp begreppet gerascofobi – rädslan att åldras. Alla vill bli gamla, men ingen vill vara det, man vill inte dö, och inte förlora sin kognitiva färdighet, sin kroppsliga kapacitet. Kanske är det gerascofobin som leder till just åldersdiskriminering, funderar jag vid läsningen – avståndstagande från åldrande och att ses som gammal.

Själv tror jag att en del av stigmat kring åldrande hänger samman med rädsla att vara utan autonomi och integritet, utelämnad – att omsorgen inte återspeglar ömsesidigt beroende och relation. Även om Sven-Eric Liedman sätter distanserande skiljetecken kring diskriminering i form av ålderism framhåller han att åldrandet och synen på äldre är en klass- och genusfråga.

Han resonerar om hur olika åldrandet kan gestalta sig för män och kvinnor. Att vara pojke och man innebar att tillhöra det priviligierade könet, och som äldre man att tillhöra en generation där fördelningen av hushållssysslor ofta varit ojämlik. Det kan som äldre man innebära en oförmåga att klara sig själv genom att laga mat, diska, städa.

Sven-Eric Liedman själv beskriver en annan fördelning av hemarbetet, men också att åldersskillnaderna i  parrelationen med en yngre hustru innebär att hon i många situationer får stötta. Kärleksfullt resonerar han om betydelsen av en delad vardag med omsorg om barn och barnbarn, där relationen till partner fördjupas.

Här tar han spjärn mot Jan Myrdal,  som i filmen I väntan på Jan Myrdals död (som går att se på SVT Play – sevärd) upprepar att det är könet och arbetet som ger livet mening. Det ömsesidiga förhållandet med en annan är mer och kan aldrig reduceras till en fråga om kön, skriver Sven-Eric Liedman. Resonemanget ger perspektiv på maskulinitet, som tillspetsat kan sägas göras genom erövrande och prestation.

Som verksam författare och professor är fortsatt arbete viktigt i Sven-Eric Liedmans berättelse. Att arbeta, skriva och läsa ger mening. Som pensionär fanns frihet att arbeta vidare, beskriver han, arbetet ger stadga och balans åt tillvaron, om än orken är mindre än tidigare. Att skriva på boken jag nu läser gör honom piggare.

I boken finns referenser till idéhistoriska verk, poesi, aforismer, samtidsdebatt i medierna, utblickar som hela tiden förankras i det vardagliga. Texten har finurliga radbrytningar, som fungerar uppfriskande: ibland lakoniska vändningar, självdistanserande formuleringar, turneringar som ger vind och rörelse åt läsningen.

Språket avgör vad man kan uttrycka och föreställa sig: strukturerar verkligheten. Det vi har ord för blir tydligare för oss, mer nyanserat. Ord för, beskrivningar av, berättelser om åldrandet bidrar med detta och öppnar föreställningsvärldar – igenkänning, identifikation – men också tillträde till det vi inte själva varit med om. Litteratur kan, som den här boken, bidra till att vi ser oss själva i andra.

November. En period av vila. I naturens cykel nödvändig också för fortsatt utveckling, frön som gror för att på nytt synas ovan jord då ljuset vänder åter. Växtlighet som är vid liv, som lever.

Hela Sven-Eric Liedmans text präglas av just det levande: frisk höstluft: ”Jag lever”. Nyfikenhet och lust. Om än i andra former än som ung. Det här är viktigt och också något jag tar med mig från läsningen. Att förbli levande till sin död.

Mer signerat

Alla drömmer om den goda sömnen

Vaknätter under småbarnsåren, snarkande partners och till sist åldrande och sjukdomar – var tid i livet har sitt egna sömnproblem. Om detta och egna drömmar resonerar chefredaktör Lotta Segelberg i Äldre i Centrums temanummer om sömn.

Den sista resan, var den verkligen nödvändig?

Stiftelsen Äldrecentrums direktör Åsa Hedberg Rundgren ställer sig frågan: Måste man dö på sjukhus?

Var är debatten om kvinnors låga pensioner?

Många av dagens kvinnliga pensionärer lever under gränsen för relativ fattigdom. Forskaren Anna Gustafsson undrar varför pensionssystemet inte tar hänsyn till kvinnors historia med oavlönat arbete.

Är det nu det vänder?

Åsa Hedberg Rundgren funderar på om samhället är mitt uppe i ett paradigmskifte, där alla aspekter av åldrandet äntligen ses som något naturligt.