Hur gick det sen, Palle Storm…

– Efter disputationen har jag undervisat på socionomprogrammets olika terminer vid Stockholms universitet. Fram till årsskiftet är jag också en del av Fortefinansierade forskningsprogrammet ”Individanpassad omsorg och generell välfärd: dilemman i marknadiseringens tid”. Både som universitetslärare och som junior forskare har forskarutbildningen varit ovärderlig. Som lärare känner jag mig tryggare i min roll – inte minst i handledningen av studentuppsatser tar jag med mig inspiration och kunskap från mina egna handledare, som lärde mig mycket om forskningens hantverk. Men jag tror lärandet om forskningsprocessen är något som pågår så länge man väljer att fortsätta arbeta inom området.

– För mig var forskarutbildningen inte något självändamål: länge skrämde den akademiska världen mig och jag hade svårt att se mig själv i rollen som doktorand. Att jag genomförde utbildningen betydde mycket för mitt eget självförtroende och förmåga att ro komplexa uppgifter i land. Att avhandlingen fick så pass mycket uppmärksamhet förvånade mig faktiskt, och att förfrågningar kommer än i dag. För mig som har en bakgrund av praktiskt arbete i äldreomsorgen har det varit enormt stimulerande att få komma ut och prata om min forskning. Jag har sökt en postdoktjänst som spinner vidare på de teman som jag studerade i avhandlingen och är även med i uppstarten av en ansökan som handlar om äldre personer och alkohol.

– Jag brukar säga att jag arbetar med forskning, inte att jag är forskare. Jag har en stor drivkraft för mitt forskningsområde, men det är arbetsrelaterat. På min fritid försöker jag tänka och fokusera på andra saker.

– Under doktorandtiden fick jag då och då höra ”så bra som du har det som doktorand kommer du aldrig att få igen”, det håller jag inte riktigt med om. Jag tycker att jag har det minst lika bra nu.

Avhandlingen heter Betydelsen av kön och hudfärg i äldreboendets vardag under olika organisatoriska villkor.