Tandvård mot benskörhet

Benskörhet innebär en försvagning av skelettet och kan leda till benbrott, som både innebär ett stort lidande för patienten och är kostsamma för sjukvården. Särskilt höftfrakturer kräver lång tid på sjukhus, men det anses inte hälso­ekonomiskt försvarbart att inom vården screena riskpatienter för att upptäcka benskörhet. Oftast görs bedömningen i stället efter en första fraktur.

Tidigare studier har dock visat att det finns ett samband mellan åldersrelaterade förändringar i käkbenet och i övriga delar av skelettet. Tandläkaren Joanna Gullberg, som i slutet av oktober disputerade vid Malmö universitet, anser därför att resurser inom tandvården kan användas för att upptäcka individer som är i riskzonen för att drabbas av benskörhet och benbrott.

– Röntgenbilder av tänder och käkar tas regel­bundet, särskilt i Sverige där de flesta går till tandläkaren årligen. Dessa bilder kan även användas för bedömning av benskörhet, säger hon.

Forskningen som ledde fram till hennes avhandling tog sin början redan under grund­utbildningen till tandläkar­e.

– Jag skrev ett fördjupningsarbete om bedömning av benskörhet i panoramabilder. När jag var färdig fick jag tips om en nationell forskarskola för tandläkare. Min handledare, professor Christina Lindh, hade ett förslag på forskningsprojekt som liknade examensarbetet och några år senare påbörjade jag min doktorandutbildning.

Christina Lindh har ägnat större delen av sin forskningskarriär åt att undersöka om det går att fånga upp patienter med benskörhet med hjälp av röntgenbilder tagna i tandvården. Syftet med avhandlingsprojektet var att använda tidigare forskningsresultat och se om det skulle kunna fungera att applicera dessa i tandläkarens kliniska vardag.

I sin avhandling har Joanna Gullberg med hjälp av fokusgrupp­intervjuer undersökt inställningen bland både tandläkare och riskpatienter till att introducera en bedömning av benskörhet. Inställningen var överlag positiv, men det handlar också om att ha både tid och rätt kunskaper.

– Tandläkare undrar hur man upptäcker sambandet mellan käkbenet och övriga skelettet vad gäller benskörhet. Vad det finns för verktyg och hjälpmedel, säger Joanna Gullberg.

Som en del av avhandlingsarbetet utvärderade hon ett dataprogram som automatiserat analyserar röntgenbilder för benskörhetsrisk.

– När det gäller programmet blev jag negativt överraskad, jag förväntade mig ett mycket bättre resultat inte minst eftersom det redan marknadsförs i Sverige. Vår studie visade att det tyvärr inte är så bra och behöver förbättra förmågan att upptäcka patienter i riskgruppen.
Var det något annat som överraskade?

– Det var överraskande hur mycket tid som krävdes för varje studie! Intervjuerna vi genomförde för att undersöka attityder till benskörhetsanalyser var både tekniskt svåra att analysera och tog tid att överföra till hanterbar data.

I ytterligare en enkätstudie visade Joanna Gullberg att kvinnor efter klimakteriet, som löper särskilt stor risk för benskörhet och frakturer, kan tänka sig att betala för en sådan undersökning.

– De var i snitt villiga att betala 385 kronor för tiden det tar att bedöma risken.

Ett märkligt hinder för att använda tandvården som genväg till benskörhetsscreening är att det generellt saknas etablerade kontaktvägar för tandläkare till sjukvården. Sådana är enligt Joanna Gullberg avgörande för att motverka att patienten faller mellan stolarna. Men den största utmaningen verkar vara det svaga intresset bland läkare att etablera ett samarbete. Joanna Gullberg ville i sin avhandling göra fokusgrupp­intervjuer även med allmänläkare, men trots upprepade försök lyckades hon inte få ihop en enda grupp. En specialistläkare deltog och ställde sig positiv till tankarna.

– Jag tror läkarnas skepsis beror på hög arbetsbörda. De är rädda för att trycket ska öka ännu mer.

Själv räds Joanna Gullberg inte nya utmaningar. Hon kommer ursprungligen från Polen, men påbörjade direkt efter gymnasiet bioteknikstudier i italienska Perugia.

– Jag tyckte att det var en väldigt rolig utbildning där man hela tiden fick ligga i framkant med de senaste forskningsrönen, men kände att jag ville ha ett mer patientfokuserad arbete Därför valde jag att byta till tandläkarprogrammet.

Hon flyttade till Sverige där föräldrar och syskon redan bodde och började studera svenska vid Linköpings universitet.

– Sedan sökte jag till tandläkarprogrammet i Malmö och flyttade dit i samband med studierna.

Nu försöker Joanna Gullberg avsluta den sista studien i sitt forskningsprojekt. Sedan flyttar familjen till Linköping, där hon ska påbörja sin röntgenspecialistutbildning.

– Det ska bli spännande med nya utmaningar! säger hon.

Får du användning för dina kunskaper och erfarenheter från forskarutbildningen?

– Det har varit en fantastisk möjlighet och jag har utvecklats både som person och som forskare under resans gång. Detta kommer jag absolut att ta med mig.

Har du planer för fortsatt forskning?

– Absolut! Doktorandutbildningen gav mig en fantastisk grund, och jag hoppas att jag får möjlighet till att fortsätta forska inom ämnesområdet.

Vad var det bästa med att vara doktorand?

– Jag har under åren fått möjlighet att verkligen grotta ner mig i ett ämne som jag tycker är väldigt viktig och som fortfarande uppmärksammas alldeles för lite. Jag har fått många nya vänner som delar samma intresse för forskning. Jag hoppas också att med de nya kontaktnäten jag har fått, kunna samarbeta med dessa även i framtiden.