Hunden skapar nya relationer snabbare

Jan-Erik skiner upp när lilla Råttan läggs i hans famn. Foto: Enikö Szurkos

Jan-Erik Lindqvist skiner upp när hunden Tyr, även kallad Råttan, hoppar upp i hans knä. Han klappar honom med vana handrörelser och säger »Så du är tillbaka nu.« Sedan tittar han upp på Annelie Hultin, ­arbetsterapeut i Härnö Hundteam, tillika ­Råttans matte. Hon ler och säger:

–  Ja, nu är han tillbaka igen. Två veckor var han sjukskriven. De fick dra ut sex tänder och jag var orolig för hur han skulle äta. Men visste ni att hundar har 42 tänder? Så även om de drog ut sex stycken, har han ju 36 kvar. Så nog kan han tugga maten ändå, han.

Jan-Erik Lindqvist ler och trycker på fåt­öljens knapp som sakta får honom att sitta mer upprätt. Nu är det dags att komma på fötter, som alltid när Råttan är på besök. Rollatorn har utrustats med en liten korg där den 11-åriga lilla hunden kan åka med på promenad. Jan-Erik har svårt att röra sig efter en fallolycka där han skadat bäckenet och även fått skrapsår i ansiktet. Men motivationen är inget fel på.

–  Klart vi ska upp och gå.

Råttan finner sig snabbt till rätta i rollatorns korg. Långsamt rullar ekipaget i väg en vända mot vardagsrummet och sedan in i köket, där Jan-Erik slår sig ner för lunch. Han berättar mellan tuggorna att han själv haft en hund när han var ung, som hjälpte honom med jakten. Det var i Finland, innan han kom till Sverige som 18-åring. Så det var ju fasligt längesedan.

–  Det var ju rätt tufft att göra lumpen där på den tiden, efter kriget. Så jag flyttade hit då. Och så byggde vi det här huset, brorsan och jag.

Vi blir kvar i Jan-Eriks hus, en bit utanför Härnösand, i en dryg timme. Undersköterskan Maria Möller, som är sårexpert, svarar på hans frågor och funderingar kring såret på näsan, som också uppkom i fallolyckan. Men hos Jan-Erik handlar hundteamets arbete främst om motivation och rörelse, berättar Annelie Hultin.

Teamet har hunnit hitta sina arbetssätt som inbegriper en lång rad olika verktyg.

–  Det är bara fantasin som sätter stopp. Hunden är en del i teamet, och öppnar ofta dörren till patienten. Hunden är snabbare på att skapa relation och då kan vi jobba mot målet fortare.

Det är roligare att promenera några varv när Råttan får åka med. Foto: Enikö Szurkos

Hundteamets kontor ligger i en central industrilokal, eftersom den också ska rymma plats för de sammanlagt fem hundar som Annelie Hultin och Maria Möller äger tillsammans. Det är deras privata hundar som bor i deras hem. Men hundarna arbetar, precis som de själva, i den kommunala verksamheten. Det innebär att en del av deras vård och skötsel bekostas av kommunen. Här finns ett större kontorsrum, en köksdel och en stor hall, där hundarna nu ivrigt väntar på att få visa oss olika aktiviteter.

Annelie Hultin går fram till hyllorna med olika attiraljer. Här finns mjuka bowlingkäglor, flaskor på lina som kan bli godisgömmor och en liten låda med samtalskort, med olika instruktioner. När hon öppnar lådan springer Råttan genast fram och lyfter ur ett kort, där det står »Kasta inte pärlor åt…….«

–  Det roliga med aktiviteten är att det är hunden som väljer kort, förklarar Annelie Hultin.

I 15 års tid har Härnö hundteam besökt kommunens äldre, tillsammans med sina utbildade vårdhundar. Projektet tog sin början på initiativ av en sjuksköterska på ett demensboende – och har efter goda resultat blivit en permanent verksamhet med brett stöd av kommunens politiker.

Annelie Hultin och Maria Möller, jobbar båda halvtid i hundteamet och träffar många av kommunens äldre både i grupp och individuellt.

Remissen till hundteamet kan komma från personalen på ett demensboende eller särskilt boende, men också från anhörig­stödjare eller annan vårdpersonal. ­
På särskilda boenden träffar hundteamet gärna de äldre i grupp, så att flera kan delta i ak­tiviteterna samtidigt. Alla som deltar har ­dock sina egna mål. Hunden har kunnat locka vissa till aktiviteter som tidigare känts för svåra.

–  När vi till exempel talar om att vi ska bowla är det få som vill vara med. Man kanske känner att man inte klarar av det. Men erbjuder vi att dom kan vara hundvakt så får vi sällan ett nej. Alla känner att dom kan hålla i snöret – det kan faktiskt alla klara av. Så ibland har vi åtta hundvakter med.
Annelie Hultin berättar hur stunden med hundarna blir en fin stund tillsammans som är helt befriad från prestation.

–  När hunden sedan kommer och lämnar klotet i personens knä, har ännu ingen kunnat låta bli att kasta. En dam sa: »Men varför har jag inte varit med på detta tidigare. Det var ju så roligt!«

Maria Möller berättar att Svea är en lugn hund, som tycker »nu är det du och jag«. Annelie Hultin och kollegan Maria Möller har ett eget kontor med kök, där hundarna kan vara med. Foto: Enikö Szurkos

Hundarna kan förenkla relationsskapandet med patienter och få dem att ibland göra rörelser utan att tänka efter, förklarar Annelie­ Hultin.

Ett fint exempel handlar om en demens­sjuk kvinna som hade brutit en arm, som behövde tränas upp. Handen gjorde ont och alla rörelser var smärtsamma. Kvinnan höll handen därför »som en bebis«, skyddande nära kroppen. Orörlig. Men så kom dagen när hon fick besök av hundteamet och hunden ville ­spela ett aktivitetsspel. Damen fick plocka godis ur olika burkar och placera i spelet.

–  Då fick hon den här träningen utan att tänka på det. Hon fick in rörelsen pronation och supination, när hon skulle skruva av locket. Extension och flexion, när hon öppnade burken, och sedan var det pincettgreppet också, när hon skulle plocka ut godiset, säger Annelie Hultin och visar samtidigt allt genom att röra sin handled.

Det finns inga tvivel hos hundteamet om att deras arbete ger goda resultat. Men nu ska forskare vid Mittuniversitetet också se om det kan finnas vetenskapligt stöd för att använda sociala tjänstehundar inom olika kommunala verksamheter. Utöver äldreomsorgen i Härnösand ska även skolverksamhet i Örnsköldsvik studeras i ett forskningsprojekt lett av Malin Holmström Rising, professor i omvårdnad vid Mittuniversitetet.

Råttan väljer samtalskort ur lådan  –  en av flera aktiviteter i den breda paletten. Foto: Enikö Szurkos

–  Vi tänker att hunden är medicinen och vi gör en liten interventionsstudie, där vi tittar på vad som händer i mötet mellan hund och människa.

Forskningsprojektet Hunden som resurs i vård, omsorg och skola startade i januari 2025 och utöver att träffa hundteamen för en första sondering, har forskarna också gjort en kartläggning om vilka styrdokument och lagar som gäller på området, samt om hur forskningsläget ser ut internationellt. Hundar har använts inom psykiatrisk vård i USA, till exempel för att hantera oro och ångest hos krigsveteraner.

Nu ska forskarna börja träffa personer som får stöd av hunden, både före och efter hundmötet. Även själva mötet ska studeras och dokumenteras.

–  Vi vill inte störa, utan vara som flugor på väggen. Vi planerar att observera mötet och dokumentera, till exempel om det är hunden, hund­föraren eller personen som får stöd som tar kontakten. Sedan kommer vi göra en kort intervju med personen om ­tidigare hund­erfarenhet och hur de upplevde mötet – om något kändes särskilt jobbigt eller bra.

Malin Holmström Rising beskriver arbetet med hundarna som väl genomtänkt och ­pedagogiskt.

–  Hundteamen har jobbat länge och verkligen tagit fram ett arbetssätt. De har däremot inte dokumenterat arbetet, men de har utvecklat många sätt att aktivera människor med hjälp av hunden. Som att hunden till exempel blir bingovärdinna.

Det finns förstås hinder också i arbetet med hundar, som allergier och hundrädsla.

–  Kulturell bakgrund spelar också roll. Synen på hunden är ju inte densamma överallt.

Intresset för forskningsprojektet är stort. Det är ett ämne som verkligen engagerar och personer hör av sig med egna exempel och berättelser, berättar Malin Holmström Rising.

–  Det finns verkligen ett intresse för det här runt om i Sverige och jag hoppas att vi kan bidra med ny kunskap om hunden som resurs, även om det är ett förhållandevis litet projekt.

Tillbaka till Härnö hundteam, där de tre hundarna nu har lugnat sig efter lek och uppvisning av olika aktiviteter. Snart är arbetsdagen slut och de ska hem till sina ytterligare två kompisar som vilar hemma efter arbetspass på förmiddagen. Stora Svea hoppar upp i matte Marias knä och hon säger:

–  Vi brukar inte berätta vad det är för ras i förväg, för att människor kan ha förutfattade meningar om en schäfer eller dobermann. Svea är ju stor men kan vara så gosig och kelig ändå. Det är ofta vi personal som har fördomar. För våra deltagare är det »bara« en hund. Vi har en dam som kallar Svea för »lilla, lilla Svea«.

Sixten gillar aktiveringslekar. Här ska han ta fram godiset ur flaskan. Foto: Enikö Szurkos

Teamets sammanlagt fem hundar är av olika raser och storlekar, just för att kunna passa olika behov. Första gången de ska möta en ny äldre person brukar två hundar få följa med.

–  Det visar sig rätt snart vilken som fungerar bäst. Hunden ska inte vilja vara med oss förare, utan med tredje person. Oxytocinet frigörs inte av sig själv, utan för att två individer vill vara med varandra. Båda parter måste vilja.