”En dag var min syster bara borta”

Som en blixt från en klar himmel drabbades Charlotta Fellert Juborgs syster av en akut depression för fyra år sedan. Hon var då i 50-årsåldern och hade ett ordnat liv med jobb, man och barn. Men det hjälpte föga mot ångesten, som tycktes överskugga allt.

–  Som anhörig var det svårt att stå bredvid och se hur plågad hon var. Hur kunde min syster hamna i ett så djupt hål att hon inte såg någon annan utväg än att avsluta sitt liv? Är det genetik, socialt arv eller slumpen som avgör? Hon ville inte dö. Men hon orkade inte leva, säger Charlotta, som är kritisk till att systerns akuta sjukdom inte togs riktigt på allvar av psykiatrin.­

Hon sökte vård för sin galopperande ångest på St. Görans psykmottagning, blev inlagd, fick mediciner och samtal med en psykolog. Efter någon vecka blev hon hemskickad med en tid för utredning flera månader senare.

–  Men hon orkade inte vänta och en dag var hon bara borta. Polis och Missing people sökte efter henne, det var mardrömslika dagar, berättar Charlotta, som innerst inne förstod vad som hade hänt. Ändå fick hon en chock när systern hittades avliden.

Efter begravningen störtade Charlotta ner i en bottenlös sorg. Hon sjukskrevs och gick till en psykolog. Terapin bekostade hon själv.

–  Jag hade råd. Men alla har inte det och jag skulle vilja se mera stöd från vården till anhöriga som förlorat någon genom självmord. Vi lämnades ensamma att hantera det ofattbara. Så ska det inte vara. Att förlora någon på det här sättet är ett svårt trauma.

Charlotta vet och minns. När hon var i 20-­års­åldern förlorade hon sin mormor ­i självmord. Mormodern var då i 70-årsåldern. Hon var djupt religiös och av den gamla skolan, där man inte skulle vara till besvär. Om man mådde dåligt höll man det för sig själv.

–  Hon var förmodligen bipolär. Hon hade svårt att kontrollera sina känslor och jag upplevde henne som labil. Hon förlorade sin man några år innan hon avslutade sitt liv i hemmet. Kanske bidrog allt detta sammantaget till hennes beslut. Men att hon, med sina traditionella värderingar, skulle begå självmord kom som en chock för familjen.

Charlottas mamma pratade öppet med sina döttrar om sin mor och det som hänt. Men det stannade där. I släkten talade man inte om händelsen. Skammen och okunskapen kring självmord var fortfarande stor på 90-talet.

Året efter mormoderns självmord tog även hennes syster, också hon i 70-årsåldern, sitt liv. Hon genomförde det på exakt samma sätt. Det var oerhört att två äldre kvinnor i samma familj tog sina liv inom loppet av något år. Vad var oddsen?­

Självmorden var en familjetragedi, men ­livet gick trots allt vidare för Charlotta. Det var först när hennes egen syster valde att avsluta sitt liv som hon plötsligt såg ett mönster. Det skrämde henne. Var hon själv i riskzonen för att begå självmord?

–  Det finns en psykisk skörhet hos familjens kvinnor som har tagit sig uttryck i oro och ångest. Min mamma och min syster oroade sig för allt. Men själv är jag mera pragmatisk, så jag är inte orolig för egen del, säger Charlotta och berättar att de inom familjen har kunnat prata och sörja tillsammans. De har haft förmågan att se framåt och inte fastna i sorgen, vilket har varit till hjälp.

Charlotta Fellert Juborg mår så bra som det är möjligt i dag, efter allt hon har gått igenom. Foto: Maria Zaitzewsky Rundgren

Något som också har hjälpt Charlotta ­bearbeta systerns död är konsten. Hon har alltid målat och ur sorgen växte ett nytt motiv fram. En kvinnofigur som symboliserar hennes ­syster. På väggarna hemma hos Charlotta hänger rader av färgstarka, vackra målningar där flertalet är intrikata porträtt av en ung kvinna omgärdad av fantasifulla blommor, färger och mönster.

I dag mår Charlotta så bra som det är ­möjligt efter det hon har genomlevt. Saknaden efter systern är enorm. Det händer att hon oroar sig för sina två vuxna barn, att sårbarheten ska manifestera sig i dem. Men inget tyder på det.

–  Vi pratar mycket med varandra och i dag uppskattar jag mina relationer på ett djupare­ plan. Det finns också en ökad ­kunskap om ­psykisk ohälsa och självmord, vilket är ­positivt.