Fortsatta band till våra döda

Det är välkänt att människor sörjer för­lusten av en närstående på olika sätt och att medan många hittar fram till glädjen igen, fortsätter vissa att kämpa med saknad och ­andra tunga känslor. Det har skrivits flera hyllmeter om sorg, alltifrån snå­riga akademiska texter till nästan glättiga självhjälpsböcker.

En viktig aspekt när det gäller förlusten av en närstående brukar dock hamna i skymundan, nämligen det fak­tum att den efterlevande ­utvecklar en ny typ av relation med den som har dött. Inom vetenskapen brukar dessa relationer kallas för fortsatta band och i boken Fortsatta band – om hur människor lever med sina döda berättar jag om hur de här banden kan se ut.

I boken sammanfattar och diskuterar jag en rad vetenskapliga studier som handlar om fortsatta band, inklusive min egen forskning inom området. Boken riktar sig till människor som arbetar­ med eller genom sitt yrke kommer­ i nära kontakt med sörjande, men den är också skriven för en intresserad allmänhet.

Två kärnbudskap förmedlas. Det första gäller just det faktum som berördes innan – att sörjande inte bara ­sörjer, de etablerar också steg ­för steg en ny relation, ett fortsatt band, med personen som har dött.

Det andra kärnbud­skapet rör något som kallas ­för närvaro­upp­levelser och ­från­varoupplevelser. Vi tar dem i tur och ordning.

I många delar av världen betraktas fortsatta band som något helt naturligt. Det beror på att det där finns gamla föreställningar och traditioner som gör gällande att de levande bör hedra sina döda, antigen för att få deras hjälp eller för att undvika att göra dem arga. De döda fortsätter att existera och kan ingripa i världen på olika sätt.

När fortsatta band ses som något självklart, finns det ofta regler för efterlevande att ­för­hålla sig till. Under den årliga Qingmingfesten­ i Kina är det till exempel brukligt för familjer att ­rengöra och ta hand om förfäders och för­mödrars gravar.

I Sverige är det numer många som besöker gravar i samband med allhelgona, men det finns alltjämt en misstänksamhet mot fort­satta band. Misstänksamheten kan i mångt och mycket spåras tillbaka till vissa sanningar ­om sorg och sörjande som etablerades i västvärlden under 1900-talet.

Dessa sanningar gick ut på att sörjande måste släppa taget om sina döda för att kunna läka och gå vidare, och de skapade en rädsla hos människor för att fastna i det för­flutna. I dag gör forskare och andra som intresserar sig för fortsatta band upp med det här tankegodset och bilden håller på att nyanseras.

Ett fortsatt band är den relation vi har med en närstående som har dött. Djupast sett finns bandet därför att känslor och minnen som är kopplade till en viss person inte försvinner när personen dör. Traditioner och ritualer kan forma fortsatta band, men det är alltså vår mänsklighet som utgör grunden till dem.

Människor är olika och därför ser också banden ut på olika sätt. Som regel speglar de den relation som fanns innan dödsfallet – relationer som i första hand präglades av trygghet och kärlek, blir till trygga och kärleksfulla fortsatta band. Det kan dock ta tid innan positiva känslor infinner sig, eftersom sorgen och saknaden kan vara mycket starkare till en början.

Det kan också ta tid att lära sig att ”göra” det fortsatta bandet på ett sätt som känns ­meningsfullt. För en del är det viktigt att ­hälsa på graven regelbundet, andra föredrar platser som de bru­kade besöka tillsammans med den nu döda personen. Vissa skapar minnes­platser i hemmet med fotografier och föremål, och tycker att det känns bäst att tillbringa en stund där varje dag.

Här finns inga rätt eller fel, och det kan mycket väl vara så att du ­måste pröva dig fram tills du hittar ditt sätt att minnas och vara med den som har dött.

Detta för oss till bokens andra kärnbudskap, som handlar om närvaroupplevelser och frånvaroupplevelser. Det är vanligt att efterlevande upplever att den som har dött är närvarande på något sätt.

Det handlar ofta om en diffus känsla av att den döda personen finns någonstans i närheten och kan se och höra sina efterlevande. Det förekommer också att människor förnimmer sina döda, det vill säga att de tycker sig höra eller se den döda personen.

De kan även uppfatta lätta beröringar och dofter som de kopplar till den som har dött. Många pratar med sina döda. En del lyckas förstärka närvaroupplevelser genom att exempelvis bära den dödas kläder, skriva meddelanden till personen för hand, via mejl eller på en digital minnessida, och fortsätta fira olika bemärkelsedagar.

Den forskning som finns om närvaroupp­lev­elser i norra Europa visar att de flesta berikas av dessa upplevelser, oavsett vilken form de tar sig. Vem som helst kan ha närvaroupplevelser, däremot tenderar människor att tolka dem på olika sätt beroende på om de är ateister, troende eller något mittemellan.

Det finns i dagsläget ingenting som tyder på att närvaroupp­levelser eller förstärkandet av dessa upplevelser har en negativ inverkan på sorgeprocessen. Det är fullt möjligt för människor att bejaka fortsatta band samtidigt som de sörjer den som har dött och fortsätter leva sina liv.

Närvaroupplevelser blandas för de allra flesta med starka frånvaroupplevelser, det vill säga de känslor och tankar som hör ihop med den döda personens för alltid-frånvaro. För en del dominerar frånvaroupplevelser från första stund och det kan vara oerhört påfrestande ­eller en lättnad beroende på hur relationen
såg ut innan dödsfallet.

Det är viktigt att komma ihåg att för vissa innebär förlusten av en när­stående att de äntligen kan andas ut och påbörja ett nytt kapitel. Personer som lider på grund av att frånvaroupplevelserna tar över, kan, som vi redan har varit inne på, försöka skapa närvaroupplevelser på olika sätt.