Se tecken på döden tidigare

Livets slut är ett ämne som berör oss alla. I takt med en ökad åldrad befolkning ­kommer behovet av palliativ vård att öka. För att kunna tillgodose kraven­ för god palliativ vård, behövs kunskap om döendet och en medvetenhet om att palliativ vård tidigt i sjukdomsförloppet kan öka livskvaliteten och delaktigheten i vården.

En utbildningssatsning i palliativ vård för personal vid särskilda boenden har därför implementerats och utvärderats i två län i Sverige.

När personalen, i studiens fyra särskilda boenden, tillfrågades om tidiga tecken som föregår döendet, blev det helt tyst i gruppen till en början.

Det var tydligt att personalen inte tänkte i de banorna, utan fokus när man pratade om döendet var sena tecken, såsom att sluta äta och dricka, förlust av medvetande och ändrat andningsmönster, vilket samman­fattades som att kroppen börjar stänga av.

Dock framkom i ett senare skede av diskussionen, när gruppen samtalat om detta, att det fanns flera exempel på tidiga tecken – såsom brist på intresse för omvärlden, minskad aptit och nedsatt fysisk förmåga.­ Dessa belystes i studien som att den äldre personen går in i en bubbla.

Den främsta anledningen till att personalen hade svårigheter att se tidiga tecken, var för att de såg döendet som en händelse­­ och inte en process som det vanligtvis är. Denna nya kunskap kan vara behjälplig för att öka förståelsen för när ett palliativt förhållningssätt bör sättas in.

Det är särskilt viktigt att beakta detta vid vård­planering i särskilda boenden, för att förbereda alla involverade ­parter för döendet och främja en person­centrerad vård.

Andra aspekter som belystes i avhandlingen var personalens beredskap att genomföra förändringar i palliativ vård vid särskilt boende, både innan och efter utbildningssatsningen.

Personalen var hoppfulla innan satsningen gavs men var tveksamma till organisationens beredskap gällande tid och resurser. Det fanns förväntningar på utbildningen, som ökad kunskap om palliativ vård och en ökad ­sam­stämmighet i teamet.

Dessutom var den rådande inställningen bland personalen att de såg möjligheter ­framför hinder. De hinder som personalen iden­tifierade var otillräckliga resurser i form ­av ekonomi och personal, samt i vissa fall en bristande prioritering av denna satsning, då det förekom flera parallella utvecklings­projekt samtidigt.

Efter utbildningssatsningen fanns fort­farande en beredskap hos personalen att ­stödja genomförandet av utbildningsinsatsen och möjliggöra en hållbar förändring inom palliativ vård. Trots de organisatoriska hindren var personalen lösningsinriktad och hoppades på en förbättrad palliativ vård i framtiden.

Utbildning gör skillnad. Sammanfattningsvis fanns det områden inom den palliativa vården som hade förbättrats efter utbildningen, som symptomlindring, samtal och stöd, samt bemötande. Emellertid råder ofta en kunskapslucka hos personalen på särskilda boenden när det gäller att identifiera tidiga tecken som föregår döendet.

Dock finns en beredskap hos personalen till förändring både före och efter utbildningssatsningen. Det blir tydligt att införandet av ett tidigt palliativt förhållningssätt i vården, är viktigt för att öka livskvalitet och delaktighet både för den äldre och för anhöriga.

Vi dör endast en gång och att få ett fridfullt­ och värdigt avslut på livet borde vara en själv­klarhet för alla. En praktisk slutsats från avhandlingen är att våga initiera samtal om döden med den äldre och anhöriga. I stället för att ha ett samtal, ett så kallat brytpunktsamtal som hålls av läkaren, kan flera samtal under sjukdomsförloppet bidra till att den sista tiden i livet blir den bästa möjliga.

Det skulle även kunna möjliggöra att tidiga tecken som föregår döendet blir identifierade, som nyligen tillkommen förvirring, dåligt humör och ökad sömn. Utbildning av omvårdnadspersonalen till goda lyssnare i svåra samtal är fortsatt angeläget för att den äldre redan i tidigt skede ska få en individualiserad palliativ vård.