Föreställningar om framtiden

Att föreställa sig framtiden kan vara svårt, likaså att föreställa sig hur det kommer att vara att åldras och bli gammal. För hbtq-personer kan det vara ännu svårare att se sig själva i en framtid som äldre, eftersom samhällets bilder av äldre ofta är heteronormativa. I reklam möts vi av leende, solbrända heterosexuella par som presenterar löften om en pigg och aktiv ålderdom.

Vi lever också med starka normer och förväntningar om att följa en snäv heterosexuell livsbana, där viktiga milstolpar är att träffa en partner av motsatt kön, skaffa familj, se dem växa upp och sedan ­njuta av en monogam, tvåsam ålderdom. Bristen på alternativa livsmanus har gjort att hbtq-personer i vissa fall haft svårt att ens ­föreställa sig en framtid överhuvudtaget, än mindre en framtid där man blir gammal.

Linn Sandberg, forskare på Södertörns högskola. Foto: Julia Gustavsson

84-årige Sven, en homosexuell man som växte upp med en frikyrklig mamma,­ säger till exempel att ”homosexualitet ansågs förfärligt, då skulle man störta i det brinnande Gehenna”. Han saknade också förebilder för hur ett liv som homosexuell kunde se ut. Detta gjorde att Sven aldrig såg en framtid veckla ut sig för honom. Han kunde inte föreställa sig ett liv där han ­åldrades och blev gammal och säger att ”jag trodde väl jag skulle leva till kanske 40 år”.

För andra äldre hbtq-personer har erfarenheten av hiv/aids-epidemin under 1980-talet präglat synen på framtiden. Den 63-årige Michael säger till exempel:

Jag blev vuxen under det tidiga 80-talet och sen hände allt det där, aids kom, hiv. Kanske var det inte så för alla, men för mig blev det väldigt mycket att leva här och nu.

Att se vänner och älskare dö runtomkring sig, att inte veta om man själv skulle bli sjuk eller ej, skapade för Michael och andra homosexuella män i hans generation en upplevelse av att det bara var nuet som räknades. Någon framtid såg man inte framför sig.

Men ju närmare pensionsåldern man kommer, kanske tankarna om en framtid som äldre börjar gro? Hur ska det bli? Hur kommer jag må? ­Var ska jag bo och vilka vill jag ha om­kring­ mig?

För att utforska dessa tankar har jag, i forskningsprojektet Att föreställa sig queera åldrande framtider, intervjuat Sven och Michael och 26 andra hbtq-personer över 50 år. För att komma åt föreställningarna om framtiden har jag också bett forskningsdeltagarna att skapa på temat queera åldrande framtider, vilket genererat en mängd kreativa uttryck, texter, målningar, skulpturer och installationer. I dessa skapelser och i intervjuberättelserna träder såväl oro och rädsla som förhoppningar och drömmar fram.

Rädslorna och oron handlar, liksom tidigare forskning visat, om att bli sjuk och inte kunna ta hand om sig själv, att bli beroende av heteronormativ vård och omsorg, att bli ensam. Men rädslorna handlar också om den politiska samtiden, att högerpopulistiska och fascistiska krafter får fäste i Sverige och världen. Ellie, som är transkvinna och strax över 60, säger till exempel:

Jag ser ju att Sverigedemokraterna får mer och mer makt. Och de vill ju i princip utrota oss. Om man läser lite mellan raderna vad de skriver, så är det att transpersoner finns inte, får inte finnas, ska inte finnas. 

Rädslorna handlar då om att åldras i en ­framtid där ens rättigheter fråntagits en och hbtq-­rättigheter hotas, vilket också bekräftas i aktuell forskning av Karlberg med flera.

Men samtidigt som orosmolnen finns där, finns också skildringar av hopp och ljus. Om åldrandet som en tid att prioritera sig själv, att ta nya vägar och låta det egna jaget träda fram. Den 66-åriga bisexuella Elisabeth skapar till exempel en skulptur i projektet som visualiserar sig själv som hel, där hon reser sig upp och inte längre är passiv.

Att åldrandet förväntas bli en tid där man gör sig av med tvingande begränsningar blev särskilt tydligt bland de trans­personer som deltog i projektet. De hade alla k­ommit ut efter 50 och såg tillvaron som äldre som en tid av pånyttfödelse, en ny ungdom där man vill hinna leva allt det man missat.

Drömmarna och förhoppningarna handlade också om att skapa nya gemenskaper och vänskaper. Kaj, en lesbisk kvinna i tidiga 70-årsåldern, pratar till exempel om hur hon börjat fundera mycket på hur det ska bli den dagen hennes partner inte längre lever, att hon riskerar att bli väldigt ensam. Hon har inte varit speciellt öppen på jobbet och nu efter pensionen behöver hon hitta nya sammanhang, och har därför gått med i en lesbisk seniorgrupp.

För andra är det dock inte föreningar man söker, utan vardagsgemenskaper bortom par­relationer, ”någon att äta spagetti med en tisdag”, som transkvinnan Cissi uttrycker det. Gemenskapen med andra queera personer beskrivs som viktig – trygga sammanhang där man kan vara sig själv, även om de flesta deltagarna inte önskade bo på ett särskilt hbtq-äldreboende.

Tankarna om en queer åldrande framtid handlade också om vem man vill vara för yngre hbtq-personer. Flera av deltagarna i projektet betonade hur de är, och vill fortsätta vara, en förebild och ett stöd för yngre generationer, särskilt de som saknar stöd från sina biologiska familjer.

55-åriga Eric beskriver till exempel hur han stöttat en 20 år yngre vän under dennes svåra komma ut-process, och Eric säger att han själv hade behövt stödet av en 50-åring när han var yngre och kom ut:

Och det var verkligen jättefint att jag på något sätt kunde återuppleva att, vad fint att jag befinner mig här nu, att jag har kommit så långt och att jag kan finnas där för någon, när ingen fanns där för mig.

Att vara ett stöd och en förebild för andra, som i Erics fall, blir också ett sätt att ge andra möjlighet att föreställa sig en framtid – att det går att åldras och bli gammal som queer.