Äta ensam – förlust eller frihet?

Thomas, 73 år, sitter vid köksbordet med en portion färdiglagad lasagne. Sedan hans partner gick bort har måltiderna förändrats. Han äter ensam – ibland känns det tomt, ibland är det en lättnad. Vad säger forskningen om hur äldre upplever ensamätande?

Mat bidrar till energi och näringsämnen som kroppen behöver, men det är inte bara därför vi äter. Måltiden är också ett tillfälle för gemenskap, samtal och skratt. Att äta tillsammans är en mänsklig tradition som sträcker sig långt tillbaka i tiden.

Flera hundra tusen år gamla arkeologiska fynd tyder på att människor redan då samlats för äta runt öppen eld. Än i dag träffas människor för gemensamma måltider, såväl i vardagen som i stunder av firande eller sorg.

I dagens Sverige är det i stället många som lever ensamma, och äter ensamma. För personer över 70 år är detta en verklighet som påverkar både rutiner och känslor.

En sammanställning av internationell forskning visar att ensamätande bland personer över 65 år sammanfaller med olika försämrade hälsotillstånd. Ensamätande har bland annat visat samband med undernäring och depression, men då som en av flera riskfaktorer.

Vidare har en större studie visat att kombinationen av begränsat näringsintag och att äta ensam ökade risken för kognitiv nedsättning.

Exakt vad mekanismerna bakom detta är – eller om det faktiskt är så att ensamma måltider leder till försämrad hälsa – är inte fastställt. Utmaningarna med att tolka den forskning som finns i nuläget beror delvis på två saker.

De flesta studier som finns i dag omfattar personer från 65 år och uppåt, där få analyser på specifika målgrupper gjorts. Eftersom det är ett brett åldersspann och livssituationerna skiljer sig åt markant, blir generaliseringar svåra att göra.

Utöver det finns kulturella skillnader världen över som påverkar synen på mat, måltider och ensamhet. Detta innebär att det kan finnas stora individuella, men även kulturella, variationer av vad ensamätande innebär och hur det upplevs.

I Sverige äter nästan var tredje person mellan 70 och 75 år de flesta måltiderna ensam. Det visar en enkätstudie med ett slumpmässigt nationellt urval som genomfördes i Sverige 2022.

Det är sannolikt att siffran är högre i äldre åldersgrupper eftersom ensamätandet ofta sammanfaller med att bo ensam, vilket är vanligare högre upp i åldrarna.

I studien är det få personer som uppger att de är besvärade av att äta ensamma. Samtidigt är det många av dem som äter ensamma som saknar valmöjligheten att äta tillsammans med någon, om de skulle vilja.

Studien visar att de som åt de flesta måltiderna ensamma åt färdiglagade rätter oftare och färre huvudmåltider per dag, jämfört med de som åt tillsammans med någon varje dag.

De som åt ensamma rapporterade ett lägre intag av både grönsaker och sötsaker eller snacks än de som åt tillsammans med andra.

Frukt och bär åts ungefär lika ofta bland de som åt ensamma och de som åt tillsammans. Resultaten tyder på att ensamätande och förenklade måltidsrutiner hänger ihop, men hur det påverkar näringsintaget är inte fastställt.

Den svenska studien som riktade sig till personer mellan 70 och 75 år visade, till skillnad från en del internationella studier, inget tydligt samband mellan att äta ensam och lägre självskattad hälsa.

Att äta ensam i den här åldersgruppen verkar alltså främst hänga samman med hur måltider organiseras, inte nödvändigtvis med hälsotillståndet.

Måltider är, som vi alla vet, mer än näring. En annan viktig aspekt av ensamätande är därför kopplingen till sociala relationer. De som åt ensamma rapporterade att de oftare besvärades av känslor av ensamhet, särskilt de som uppgav sig sakna valmöjligheten att äta tillsammans med någon.

Känslan av ensamhet är också kopplad till försämrad hälsa, både i den aktuella studien och i tidigare forskning.

Det inledande exemplet med Thomas demonstrerar att ensamätande kan rymma flera dimensioner. Det kan både uppstå en tomhet i jämförelse med andra livligare måltider tidigare i livet, samtidigt som det kan vara en lättnad att enbart förhålla sig till egna behov och önskemål.

När personer över 70 år och bosatta i Sverige fick berätta om sina erfarenheter av att äta ensamma framkom väldigt olika beskrivningar. För vissa symboliserade ensamma måltider en förlust av gemenskap, smakupplevelser och näringsrik mat.

Ett exempel på det var Charlotte, 82 år, som nyligen förlorat sin partner och saknade aptit utan sällskap vid matbordet. För Charlotte var det utmanande med låg aptit men även låg motivation till att laga mat, nu när hon skulle äta ensam.

För andra hade att äta ensam blivit en rutin och maten utgjorde framför allt en praktisk och näringsmässig nytta. Det kunde också bidra till förenklade rutiner i form av mindre planering och enklare matlagning.

Thomas situation speglar delvis det rutinmässiga men förenklade synsättet. För Thomas var det ibland svårt att komma på vad han skulle äta. Ofta blev det lättlagade eller färdiglagade rätter. Samtidigt reflekterade han inte så mycket kring sin måltidssituation och mötte sitt sociala behov genom att vara aktiv i föreningsliv.

Vidare fanns också berättelser om friheten i att laga mat efter egna behov och njuta av sitt eget sällskap. För vissa blev måltiden en symbol för självständighet, att klara sig själv.

För Kristin, 81 år, var hanteringen av matsituationen på egen hand en rutin sedan länge, och hon trivdes med att laga och äta mat ensam. Hon hade levt ensam större delen av sitt liv, gillade matlagning och lagade ofta traditionell husmanskost från grunden.

Variationen av berättelser visar att ensamätande inte alltid är ett problem – det kan upplevas både negativt och positivt. De allra flesta beskrev dock gemensamma måltider med värme och uppskattade att äta tillsammans med andra.

Måltider är mer än mat. De är en del av livet, identiteten och vardagen. För Thomas, Charlotte och Kristin, och personer i liknande situationer som dem, är ensamätandet både en utmaning och en möjlighet. Och just den variationen är viktig att ta hänsyn till för den som möter äldre personer i vardagen.

Resultaten från studierna som presenteras här utmanar bilden av ensamätande som ett entydigt problem. Det viktiga är att förstå individens perspektiv och att uppmärksamma om ensamätande sammanfaller med exempelvis risk för undernäring eller ofrivillig ensamhet.

Att skapa möjligheter för gemensamma måltider – för den som vill – kan vara en nyckel till att minska ensamhet, säkerställa ett tillfredställande näringsintag, och främja välbefinnande.