Möjliga mirakel

Vi lever sedan en tid i en svår, långdragen och smärtsam kris orsakad av coronaviruset och sjukdomen covid-19, som är mycket farlig och plågsam. Den har lett till att vi tvingas till ett liv i ensamhet och isolering och till ekonomisk katastrof för många. Vi vet inte hur det här kommer att sluta. Men när vi kommer ut på andra sidan måste vi ta itu med uppgiften att bygga upp en ny och bättre värld på ett sätt som visar att vi lärt oss något av krisen.

Detta är inte den första eller enda stora pandemi eller epidemi som drabbat oss genom historien. Men jag tror att de flesta av oss upplever att den här krisen har en alldeles särskild dimension. Den är att sjukdomen på ett försåtligt sätt kan drabba vem som helst – mig själv eller en nära vän eller anhörig. Vi tvingas till isolering och sysslolöshet. Jag vet hur det är. Min man avled förra året så jag är nu ensam. Jag har tre barn och sju barnbarn. Den enda jag får träffa är min äldsta dotter Anna. Hon lider av svår reumatism och tillhör samma högriskgrupp som jag.

Vi som är äldre i dag är födda på 1920- och 30-talen. Vi har levt samtidigt med mycket elände men haft turen, nåden, att leva i ett tryggt och säkert land som blivit allt bättre under vår livstid. Jag hoppas att vi ska kunna ta oss genom den här krisen på ett hedersamt sätt.

På 20- och 30-talen var det ekonomisk kris och massarbetslöshet i den rika världen. Mitt födelseår 1937 var ett fruktansvärt år i mänsklighetens historia. Det var Stalins värsta terrorår i Sovjetväldet. Hitler härskade i Tyskland. Han hade inlett judeförföljelserna och förberedde andra världskriget. I Italien och Portugal rådde fascistisk diktatur. I Spanien pågick inbördeskriget, som skulle föra Franco till makten. England, Frankrike, Tyskland, Italien, Spanien och Portugal förtryckte och exploaterade folken i sina kolonier. De flesta människor på jorden levde i ofria länder, saknade alla demokratiska och mänskliga rättigheter och fick utstå fattigdom och lidande utan gräns.

Jag var barn under andra världskriget och vi bodde då i en liten by i Gästrikland. Vi såg permittenttågen passera på slätten. Så vi skämdes! Någon gång under de här åren opererade jag halsmandlarna på lasarettet i Gävle. På tåget på vägen hem mådde jag uselt och kräktes. När vi kom fram till Storvik stod det två främmande, långa tåg och väntade. Det vimlade av soldater och polis. Det rådde en kuslig stämning. Mamma blev ursinnig – det var ju tyska tåg och soldater – tog mig
i handen, vände ryggen till eländet, satte mig på pakethållaren och cyklade hem i rasande fart utan att säga ett ord. Så allvarlig hade jag aldrig sett henne.

Så kom äntligen freden våren 1945. Vi hade då flyttat till Västerås och jag gick i första klass i skolan. Den 8 maj låg jag hemma sjuk i vattkoppor. Plötsligt kommer mamma in i rummet och berättar att nu är det fred. Jag upplevde beskedet som en befrielse. Jag steg upp ur sängen och gick ut på balkongen och andades in den nya känslan av frihet och trygghet.

Efter kriget rådde en anda av optimism och framtidstro. Man satsade beslutsamt på målet Aldrig mera krig. Det var i den andan, i det syftet, fn bildades. fn har spelat och spelar fortfarande en mycket betydelsefull roll för att upprätthålla fred och respekten för mänskliga rättigheter och främja utveckling. Vi har ju också levt under stora hot skapade av det Kalla Kriget och kärnvapenrustningarna. De hoten är inte över. Nya hot skapas av nya aktörer. Vi behöver fn som värnare av fred och mänskliga rättigheter.

Efter kriget introducerades också i stor och stigande omfattning tekniker – levnadsmönster, som hotar vår och planetens överlevnad.

Jag minns hur man när gifter och kemikalier i stor skala introducerades i jord- och skogsbruket talade om Den gröna revolutionen eftersom det skulle öka produktionen. Gifterna i textilierna som utgör ett stort hot mot både de som tillverkar dem och de som bär dem. De fossildrivna trafiksystemen i stor skala, från privatbilismen till flyget. Miljonstäder, hela Sydostasien, som förr hade en klar blå himmel och en lysande sol, täcks nu av ett giftigt, grågult dis. Där finns barn som inte vet hur solen ser ut. Vår livsstil, präglad av masskonsumtion av saker vi inte behöver.

Vad vi behöver nu för att vi ska ha en framtid är att vi helt och hållet lägger om vårt sätt att leva och arbeta. Vi måste få ett stopp på konsumtionsraseriet och välja en enklare och mer sparsam livsstil. Där har vi mycket att lära oss av vårt sätt att leva under dagens kris. Men vi skulle ju inte, som i dag, behöva avstå från umgänge med andra människor.

Tvärtom.

Vad vi måste göra är att utforma idéer, planer för hur vi kan utveckla våra levnadsvanor och samhällen så att vi kan förverkliga våra behov av social gemenskap, hälsa och god miljö.

Vi måste lära oss att lägga fast krav på den teknik vi använder oss av som är tillräckligt sträng för att värna vår hälsa och miljö. De måste vara tydliga, tidssatta och tillräckligt stränga för att tvinga fram nya tekniska lösningar.

Under min långa livstid har världen upplevt krig, våld och förtryck, miljöförstöring, svält och torka – men också mirakel.

Dessa mirakel har varit möjliga därför att goda människor inte givit upp utan envist och uthålligt fortsatt sin kamp. Jag hoppas att jag innan jag dör ska få uppleva fler sådana mirakel som säkerställer vår framtid på jorden.

Vårt sätt att hantera coronakrisen har hittills präglats av beslutsförhet och en anda av gemensamt ansvar. Om vi tar itu med morgondagens problem i den andan har jorden och mänskligheten en framtid.