Den sista ismen

En ny antologi ger forskningens perspektiv på att identifiera och bekämpa fördomar, nedlåtenhet, ringaktning, arrogans och förakt för äldre.
Rec.
RECENSION

Perspektiv på ålderism
Håkan Jönson (red.)
Social work press 2021

Antologin Perspektiv på ålderism med Håkan Jönson som redaktör utgörs av femton kapitel och 20 författare aktiva inom ramen för Nationella nätverket för social­vetenskaplig äldreforskning. Boken har producerats av Social work press, som är ett open-access­förlag vid Lunds universitet. Antologin kan inte siktas i boklådornas hyllor (ännu?), utan finns som print on demand, men också på nätet lätt åtkomlig för de flesta. En mycket god idé, när man kan ligga i en hängmatta och bläddra i en läsplatta. I princip skulle man kunna fylla på hur många kapitel som helst eftersom det knappast finns några gränser för hur många kapitel som en nätbok kan ha. Men det skulle väl bli för otympligt.

I bokens första kapitel Introduktion till antologin ger Håkan Jönson en översikt över framväxten av begreppet ålder­ism – ageism, och klargör att kapitlen i den här boken fokuserar på hög ålder. Historien börjar med Robert Butler och hans artikel Age-ism: Another form of bigotry (1969). Håkan Jönson exemplifierar därefter diverse diskriminerande bestämmelser och stereotypa attityder. Han noterar också att det knappast finns någon allmänt gynnad kategori, och är också skeptisk till alltför komplicerade definitioner av åldersim som bland annat leder till alltför komplicerade tolkningar.

Kapitlet innehåller en genomgång av förklaringar på individnivån och på samhällsnivån. Håkan Jönson tar också upp paradoxen att man kan ha fördomar och diskriminera sitt framtida jag. Moderniseringsteorin är ett annat exempel som förklarar varför äldre har lägre status, men stämmer den? En tredje paradox är att undersökningar inte bekräftar ett ålderistiskt samhälle.

Satu Heikkinen har i sitt kapitel Om ålder i ålderism­debatten ett tungt teoretiskt fokus där hon inleder med att det finns skäl att studera och granska hur ålder har konstruerats och diskuterats i forskning om ålder och makt. Hon pekar på behovet av att i högre grad utgå från ett bredare åldersspann. Medelåldern beskrivs som den överordnade åldern. Satu Heikkinen diskuterar hur olika åldrar förhåller sig till ålderism.

Inledningsvis berör kapitlet hur ålder har behandlats i vad som kan kallas för den klassiska ålderismdiskussionen och som helt enkelt syftar på den tradition som byggt vidare på de tidiga definitionerna av ålderism och vars förståelse av ålderism fortfarande ses som dominerande i forskningen.

Därefter diskuteras exempel på utmaningar och problematiseringar i ålderismdebatten som förts i dialog med och parallellt med den ”klassiska” diskussionen där ålder lyfts fram. I ett tredje avsnitt diskuteras en problematik med analysramar baserade på ålder i ålderismdiskussionen. Avslutningsvis argumenterar hon för att analysramar baserade på ålder ökar potentialen i att förstå ålderism i relation till äldre.

Tove Harnett diskuterar i kapitlet Åldersgränser. Ett forskningsområde för samhällsvetare motiv för åldersgränser som gäller äldre. Medan särbehandling baserad på kön eller etnicitet ofta uppfattas som diskriminering, ses särbehandling utifrån ålder ofta som något naturligt. Ålder är tydligt, enkelt att administrera och många gånger också ett rimligt sätt att avgöra vem som ska ha rätt till vad.

Ett välfärdssystem utan åldersgränser är otänkbart. Åldrandeprocessens ”naturliga” skillnader kan ibland motivera särbehandling, vilket enligt Bytheway (1995) gör ålderism särskilt svår att upptäcka. Både körkortsåldern och pensions­åldern motiveras ofta biologiskt. Men de är även socialt konstruerade i och med att åldrarna varierar mellan länder. Forskare behöver se bortom biologi och undersöka hur moraliska, sociala och ekonomiska motiv åberopas.

Clary Krekula beskriverÅlder och ålder­ism. Om görandet av privilegierelationer baserade på ålder ålderism i tät sammanflätning med andra sociala positioner, som till exempel genus. Hon upplever ofta i samtal med till exempel studenter, media och omgivande samhälle att termer som ålder och ålderism lätt flyter samman och blir diffust relaterade till varandra. Därför diskuterar hon hur ålderism kan förstås ur perspektivet att ålder är något som görs relationellt i processer där flera andra maktstrukturer (till exempel genus) är parallellt verksamma. Det handlar således om att dels diskutera relationen mellan begreppen ålder och ålderism, dels diskutera vad det intersektionella perspektivet, med betoning på sammanflätade maktrelationer, betytt för förståelsen av ålderism. Ålderskodningar, har hon argumenterat, kan förstås som ”särskiljande praktiker som baseras på och som upprätthåller föreställningar om handlingar, fenomen och karakteristika som lämpliga för avgränsade åldrar.”

Håkan Jönson återkommer i kapitel fem med titeln Paradoxal andrafiering. Diskriminerar yngre mot sig själva i framtiden? Vilken typ av ”vi och dom” figurerar i det ålderistiska spelet när medlemmar av ingruppen kan förvänta sig att själva träda in i utgruppen i framtiden? Det finns flera förklaringar till vad Håkan Jönson kallar utgruppsparadoxen. Vi lever i olika segment: vårt boende, vår dagliga verksamhet och umgänge är relativt åldershomogent. Därmed uppfattas tillhörigheten inom den nuvarande åldersgruppen som permanent.

En annan riktning tar terrormanagementteorin. Dödsmedvetenheten skapar extrem ångest som vi håller ifrån oss på alla möjliga sätt och det tydligaste exemplet är kanske förekomsten av religioner som försäkrar oss om att vi ska leva vidare efter döden. Ålderism skulle därmed kunna ses som en effekt av hur människor hanterar sin dödsångest, som sedan tar sig samhälleliga uttryck.

I Åsa Alftbergs kapitel Ålder­ism och ableism som strategier för social ordning diskuteras hur föreställningar om funktionalitet är en central dimension av ålderism. Begreppet ableism ska förstås som ett system byggt på en föreställning att all slags funktionsnedsättning är negativ, till och med oacceptabel. Likheter mellan ålderism och ableism är att upprätthålla skillnaden mellan den ”normala” individen och den avvikande och ”onormala” individen.

Det kan noteras att able betyder duglig, kunnig… Ett ögonkast i Wikipedia ger vid handen att: ”…although ableism and disablism are both terms which describe disability discrimination, the emphasis for each of these terms is slightly different. Ableism is discrimination in favor of non-disabled people. Disablism is discrimination against disabled people.”

Åsa Alftberg anser att i grunden betraktas åldrande kroppar som avvikande på samma sätt som kroppar med funktionsnedsättning pekas ut. Myten eller föreställningen om funktionsfullkomlighet bottnar enligt författaren i den industriella kapitalismen och kraven på medborgares produktivitet.

Lars-Christer Hydén och Atiqur Rahman bidrar med ytterligare en ism i kapitlet Dementism och ålderism. De inleder med att demenssjukdomar är starkt åldersrelaterade. Författarna diskuterar negativa föreställningar, fördomar och rädslor som har att göra med demens och vilka konsekvenser dessa har för personer som lever med sjukdomen. Inledningsvis ges en bakgrund till vad demenssjukdomar är, för att sedan introducera några centrala teoretiska begrepp som har använts för att förstå fördomar och diskriminering.

Sedan 1960-talet är det klarlagt att demens är en sjukdom som endast drabbar en del åldrande personer – inte alla. Men, som författarna noterar, så finns det i en del andra länder fortfarande stereotypa föreställningar om att demens är en del av det naturliga åldrandet, och att i Sverige som har blivit alltmer multikulturellt genom migrationen har det dessutom uppkommit föreställningar om att demens är en form av mentalsjukdom. Författarna nämner också att Levy m fl (2018) visar att en mer negativ syn på åldrandet ger ökad risk för individer att utveckla demenssjukdom. Artikeln finns ej med i referenslistan, vilket knappast är en förlust då det saknas en övertygande hypotes, och att elände oftast korrelerar med elände.

Författarna noterar även att dementism­termen ännu inte fått något större genomslag. Termen pekar på ett viktigt fenomen, nämligen stigmatisering och diskriminering av personer som lever med demens.

Janicke Andersson, Lisa Ekstam och Gabri­ella Nilssons kapitel Mina barn tycker att jag ska vara försiktig illustrerar hur en myndighet identifierar en riskgrupp baserat på en åldersgräns (se även sid 47). När världen drabbades av en pandemi våren 2020 kom frågan ”Vilka är riskgrupperna?” upp. Folkhälsomyndigheten i Sverige identifierade tidigt personer över 70 år som en riskgrupp, och den 16 mars meddelades att det är dags att försöka isolera personer över 70 år så mycket som möjligt. Folkhälsomyndighetens chef betonade att många äldre människor är relativt (sic) pigga. (Den 73-årige pensionär som läser detta kapitel kan intyga att han – än så länge – är oförskämt pigg – piggare än den yngre, dygnetrunt­arbetande professorn).

Kapitlet innehåller material från en webbaserad studie om erfarenheter av och syn på covid-19 för personer 70 till 90 år. Deltagarna tolkade rekommendationerna med ”sunt förnuft”. Vissa bedömde sin egen hälsa som lite bättre än den jämnårige, andra menade att den rekommenderade åldersgränsen hade påbörjat en process som fått dem att omförhandla synen på sig själva och sin ålder.
Författarna noterar att plötsligt, över en natt, tyckte deltagarna att de blev gamla. De konstaterar också att en åldersgräns på strukturell och nationell nivå över en natt förändrade rollerna och det sociala samspelet i familjen och gjorde att alla som passerat 70 år betraktas på ett annat sätt än de gjort tidigare – även inom familjen. Recensenten kan delvis instämma; längtar efter sina barnbarn, två roliga entusiaster fyra och sex år. Drygt ett år med några korta besök och ont om kramar. Den 22 oktober 2020 kom så nya rekommendationer från Folkhälsomyndigheten och de särskilda rekommendationerna för gruppen 70+ togs bort, men försiktigheten kvarstår.

Torbjörn Bildtgård och Peter Öberg noterarÅlderistisk erotofobi. Ängslan inför att se äldre som sexuella varelser att synen på äldres sexualitet är ett tydligt exempel på ålderism; att äldre ofta framställs som sexuellt avvikande i förhållande till yngre och medel­ålders personer – ofta som asexuella eller sexuellt dysfunktionella. För att fånga en ”ängslan inför att se äldre som sexuella varelser” har Simpson och medarbetare myntat begreppet ålderistisk gerontofobi. De påpekar att i folklore beskriver man ofta äldre män som impotenta och äldre kvinnor som kåta, det vill säga. en omkastning av traditionella föreställningar om kön och sexualitet.

Varför har vi, som det verkar, svårt att acceptera äldre som sexuella subjekt, frågar sig författarna. Ett skäl kan vara att åldrande och sexighet i flera avseenden är kodade som kulturella motsatser. Beträffande äldreboende kan generationsskillnaden mellan äldre och personal utgöra hinder för att diskutera de äldres sexuella behov.

Cristina Joy Torgé och Rosita Nyman vänderOmvänd ålderism? Gestaltningar av 100-åringar i svenska tidningar på synen på äldre. Ja, 100-åringarna tillhör vinnarna, de har passerat den klassiska gränsen, och får ett telegram från kungaparet till skillnad mot 97-, 98-, 99-åringarna som föll vid målsnöret.

Hundra­åringarna är inte så otympligt många än; en exklusiv grupp, men som ökar med tiden. Författarna till Omvänd ålderism konstaterar att konstruktioner om och kring olika åldrar utgör en basis för att tillskrivas tilltänkta egenskaper och status, vilket har betydelse för ålderism. De noterar det högre sociala anseende som tillskrivs äldre personer som nått ovanligt hög ålder, särskilt 100 år och uppåt. Hur statushöjningen går ihop med den klassiska definitionen av ålderism menar författarna är intressant då 100 år blir en vändpunkt.

Eländesbilden utmanas på flera sätt, till exempel att hundraåringarna har jämförelsevis färre funktionshinder, och att de uppger sig ha en stark känsla av bemästring, de känner sällan ensamhet, och de har haft positiva erfarenheter av sina liv och sin vardag. Exempel på roliga händelser är åldersförväxlingar, där hundra­åringarna tas för att vara småbarn, får brev för att börja i förskolan, etcetera. Författarna ställer frågan om vördnaden och beundran för hundraåringar är en omvänd ålderism som ger hopp om att äldres status växer – bara de blir gamla nog. Författarnas slutsats är att varken omhuldade hundraåringar, eller bilden av dem som spektakulära, utmanar en negativ syn på ålderdom.

Camilla Seitls kapitel heter Studenters beskrivningar av äldre i samband med träning för biståndsutredning. Att hantera kategorisering. Det empiriska materialet är studenters egenskrivna texter/utredningar som bygger på konstruerade fall. Tanken med kapitlet är att synliggöra en avgränsad aspekt av normer kring ålder och åldrande i samband med studenters träning inför kommande yrkesliv. Det visar sig att ålderism kan vara ett svårfångat eller svårtolkat fenomen för studenterna när deras uppgift har varit att genomföra en utredning, bedömning och att fatta beslut utifrån aktuellt regelverk.

Glenn Möllergren startar Vem bestämmer när det är läggdags? Ålderism i kommunala riktlinjer med en veritabel nagelbitare. Är det utbudet av äldreomsorgsinsatser eller ”brukarens” egna behov som avgör vilka insatser som ges? En granskning av nio kommuner visar att det är… utbudet – i så måtto att det finns riktlinjer när det avser resurser för förväntade behov, men det förekommer inte alls för andra behov.

I kapitlet undersöks även om kommunala dokument uttrycker ålderistiska föreställningar, till exempel om olika läggtider. Den äldre personen antas ha enkla, begränsade behov och är tacksam för den hjälp som ges. Det förefaller som om icke-äldre betraktar äldre som en grupp med annorlunda förväntningar. Glenn Möllergren noterar att de äldre kräver mindre, är mer tacksamma, har enklare anspråk och mer basala behov.

Sedan 2008 har Socialstyrelsen arbetat med att införa en manual för biståndsbedömning i äldreomsorgen kallad ibic – Individens behov i centrum. Men trots titeln på den IBIC-utbildning som Socialstyrelsen ger de kommunala biståndshandläggarna finns samma uppdelning mellan basala och icke-basala behov som går att se i riktlinjerna i dokumenten.

Palle Storm tar i Äldreboendets mångetniska arbetsgrupp och föreställningar om äldreomsorgsmottagares förändringsresistens upp hur omsorgsarbetare hanterar och förhåller sig till situationer där de äldre omsorgsmottagarna genom tal eller handling uttrycker skepticism, motstånd, fördomar eller kränkningar som grundas på omsorgsarbetarnas hudfärg och/eller språkbarriärer. Frågan som författaren ställer är om dessa uttryck ska tolkas som rasism eller som något annat. Av äldreomsorgens undersköterskor och vårdbiträden är 25 procent födda utanför Norden – en fördubbling sedan år 2005. Han noterar att av omsorgsarbetarna i Stockholmsområdet är 61 procent utrikesfödda, vilket kan jämföras med 14 procent i regioner utanför storstadsområdena. Hur ska de äldre kunna höra eller förstå vad vårdaren säger och vice versa. Enligt personalen är det största problemet de utrikesfödda omsorgsarbetarnas språkbarriärer, vilket inte är så konstigt. Arbetar man med människor ska man kunna kommunicera med dem. Men de är ju bara äldre…

Kerstin Nilssons kapitel heter Är arbetslivet ålderistiskt? Reflektioner om hur arbetslivet för den åldrande arbetskraften är och kan göras mer hållbart. Hon inleder med att det finns fyra åldersdefinitioner som alla behöver beaktas om arbetslivet ska bli hållbart för alla åldrar: kronologisk ålder, biologisk ålder, social ålder och kognitiv ålder.

Swage-modellen beskrivs i texten: Kronologisk ålder är lättfattlig, biologisk ålder inverkar på individers produktivitet – alla i en viss åldersgrupp har inte samma möjlighet att klara av sitt arbete. Social ålder är den ålders­kategorisering som kanske främst förknippas med ålderism. Social ålder relaterar till livsfaser och livsloppets indelning i olika åldersgrupper. Kognitiv ålder avser individers kognitiva görande, lärande, mognad, minne och mentala utveckling genom livet.

Av alla diskrimineringsgrunder i diskrimineringslagen är det flest som upplever sig diskriminerade på grund av ålder. Frågan ställs om det kan hävdas vara ålderism att enbart betrakta individer utifrån kronologisk ålder och inte utifrån individers biologiska, sociala och kognitiva ålder? Eller blir det alltför komplicerat att väga ihop dessa åldrar vid reflektioner över ålderism?

Fredrik Snellman ger i Ålderism som samhällsfenomen. Definitioner, konsekvenser för hälsa och igenkänning i gränslandet mellan individers vardag och vetenskap exempel på olika definitioner av begreppet ålderism, belyser samband mellan hälsa och ålderism och presenterar nya deskriptiva data. Fredrik Snellman har funderingar kring vad ålderism står för och att en utveckling av förståelsen av samhällsfenomenet kanske kan landa i att det inte är rimligt att använda begreppet ålderism. Ålderism presenterades för första gången 1997 i just denna tidskrift (då benämnd Tidskriften Äldre i Centrum), det vill säga för 24 år sedan, och har mer än 40 000 resultat på Google vid det här laget. Så begreppet lär väl hänga kvar.

Fredrik Snellman presenterar en egen arbetsdefinition av ålderism samtidigt som han klurar på att måhända en framtida utveckling blir att ty sig mer till språk som används ”i det vardagliga sammanhanget” och som de flesta har en förståelse av, som exempelvis ”synen på äldre”.

Att bekämpa ålderismen innebär att identifiera och bekämpa fördomar, nedlåtenhet, ringaktning, arrogans, förakt för äldre etcetera. ”Synen på äldre” är mer av typen mellanmjölk som täcker hela området från omhuldande till förakt. Fördomar med mera mot äldre bekämpas under devisen ålderism. I protesttåg mot dessa fördomar kan ropen ”krossa synen på äldre” låta lätt makabert.

Sammanfattningsvis täcker denna antologi/print-on-demand/nätbok ett brett område inom gerontologin: teori, praktik, institutioner, lärande… som ger läsaren en god överblick.

Det är under coronapandemin som antologin lanseras. En helt unik situation där nationen styrs av restriktioner och rekommendationer. Man får verkligen hoppas att det hunnit dras igång några longitudinella studier inom området. Kanske något att fylla på antologin med.

Fler lästips

Redaktionen tipsar #3/21

Redaktionen tipsar. Tipsa tillbaka: press@aldreicentrum.se!

Filmiska föränderligheter

Hur gestaltas äldre personer på film i dessa tider av ungdoms- och hälsohets i vår västliga del av världen? Jo tack, de lever både på film och i strömningstjänsternas serier – även om de inte alltid har hälsan.

Vår bästa tid är inte nu

Milt kåseri snarare än vilt raseri karakteriserar två science fiction-författares essäsamlingar om åldrande. Läsvärda, personliga, roliga och angelägna är de också.