Om sorgen, omsorgen och ett värdigt liv

Frida Turanders Dikter från hemtjänsten är en bok vi behöver, en bok om en samhällssektor som berör inte bara de tusentals som arbetar där, utan oss alla förr eller senare om vi har turen att få åldras. Den bär vittnesbörd om en del arbetslivet där liv övergår i död.

Jag är ateist men kan uppskatta
det sakrala
i att du är hos din gud
tänker på dig ibland
fina minnen

Undersköterska i hemtjänst, hemsjuksjukvård och äldreboende är Sveriges vanligaste yrke enligt SBC:s yrkesstatistik. Glappet till den näst vanligaste gruppen, grundskollärarna, är stort. Undersköterskorna som arbetar med vård och omsorg om äldre är 129 000. Grundskollärarna är 83 000. Detta till trots finns få skildringar inifrån äldreomsorgen. Om skolans värld vet jag en hel del, i den ger barnböcker och teveserier inblickar.

I hemtjänstarbetet ligger människors mest privata för öppen dager. Det egna hemmet och den privata sfären är scenen. Det är märkligt att ett sådant sammanhang inte lockat fram fler skönlitterära texter.

Du vill att jag skriver mitt namn
på en papperslapp
får inte plats
fullskrivet
andras namn
jag får skriva på baksidan

Trettiotvå namn
Som klivit in
in i ditt allra privataste
på en papperslapp

Fast omsorgskontakt
kontinuitet
error i verklighetsgrunden

Frida Turander är undersköterska. Frida Turander är arbetarförfattare. Påståendena framstår som obestridbara fakta. Som självklarheter. I sitt efterord diskuterar värmlandspoeten Bengt Berg likheterna mellan Dikter från hemtjänsten och Maja Ekelöfs Rapport från en skurhink. Kopplingen är inte kontroversiell. Den är uppenbar. Inte bara för att Frida Turander är verksam i Hagfors och Ekelöf verkade i Karlskoga. Det finns en värmländsk ton hos dem båda, som ljuder av brutal rättframhet och ömsint inkännande.

Till skillnad från Rapport från en skurhink beskriver Dikter från hemtjänsten ett relationellt arbete. Den tydliga spänningen i att arbetet inbegriper flera subjekt driver dikterna. Det handlar om relationer av över- och underordning, som både uttrycks som inristade handlingsmönster i liv som levts på ett visst sätt länge, och som smärtsamma provokationer när mentala filter luckras upp och sådant sägs som aldrig borde sägas. Det är liv som levs i nuet och i dåtiden.

Nästan hälften av alla som är 90 år eller äldre har enligt Socialstyrelsen en demenssjukdom.

Du är direktören
lite finare
alltid artig
förr med egen chaufför minsann
samme man
men nu med alzheimers

Du ber mig kavaljersmässigt
Din beställda kurtisan
att ta av mig mina kläder
så kommer du strax därefter

Tackar vänligt men bestämt nej
Får trösta din fru
gråtande mot min axel

Byter sedan ditt depotplåster
Exelon
underlättar kolinerga nervtransmissionen

Parallellt med Frida Turanders diktsamling läser jag – tillsammans med min tonårsdotter som går i nian och något motvilligt tagit sig an romanen på anmodan av sin lärare – Karin Boyes Kallocain. När jag läste Kallocain förra gången befann sig inte världen i en klimatkris och det kalla kriget var något som studerades av historiker. Det var tidigt 1990-tal och för mig fanns inget alternativ till en ljusnande framtid. Jag trodde krigen hörde till det århundrande som led mot sitt slut.

I min läsning var Karin Boyes berättelse, om den totalitära världsstaten där tilltron till tekniken och den blinda underkastelsen förvandlade människor till lydiga robotar, en läskig fantasi hemmahörande i andra världskrigets Europa.

– Skräcken?
– Ja, skräcken. Vi har gått mot allt strängare övervakning – och det har inte gjort oss säkrare, som vi hoppades, utan ängsligare.
Karin Boye (1940)

De dystopiska resonemangen, om riskerna med en strängare övervakning och en naiv övertro på digitala lösningar, får verklighetstrogna illustrationer i Frida Turanders Dikter från hemtjänsten anno 2024.

Kallocains mindre kända undertitel lyder Roman från 2000-talet. Eländigt upphandlade tekniska system skapar låsningar. För att inte tala om den känsla av att vara övervakad och kontrollerad i varenda steg som uppstår när besöksminuter registreras. Analoga dörrar blir i en sådan arbetsvardag till symboler för frihet.

Din dörr är analog
Inte kompatibel med den nya tekniken
behöver en nyckel

Känner efter den i fickan
Berit på höjdas ligger där, men inte din
glömde din i virrvarret
allt som skulle med
Skoskydd, omläggningsmaterial,
vågen, blodtrycksmanschetten och
såklart nyckeln till dig

Jag är analog,
mänsklig rentutav
inte kompatibel med virrvarr
Nyckeln hänger i nyckelskåpet
Märkt med N7
kvar i lokalen.

Så vad är det då som lyser starkast i Frida Turanders dikter? Hennes kritik mot en äldreomsorg där arbetsvillkoren är undermåliga är viktig. Viktigt är också hennes påpekande om att människor är människor. Inte minst den analoga mänsklighet hon tillskriver sig själv varslar om att vi inte hur som helst kan byta ut människor mot maskiner i arbetslivet, inte i omsorgen om andra. Den sortens aktivitet kräver att vi är människor bland människor. Den är rentutav omsorgsrelationens kärna. Reciprociteten.