Det nya åldrandets terräng

En forskningsantologi med mersmak ökar medvetenheten om dagliga problem med att åldras i ett samhälle under snabb omvandling.
Rec.
RECENSION

Ageing in everyday life. Materialities and embodiments
Stephen Katz (red)
Policy press/Bristol university press 2019

”Ja men så är det. Man har sparat hela livet och varit rädd om sakerna och försakat för att få det man ville ha och sen får man ge bort alltihop. Och inte nog med det, för vi fick ju nästan inte bort allting.” (Alice, 94 år)

Jag intervjuade Alice för min undersökning om äldre kvinnors kläder, med syftet att undersöka kulturella föreställningar om åldrande (se referens). Alice berättade att hon under ett helt liv sparat och snålat för att ha råd att bygga det hem och den garderob hon önskade. Vid flytten till äldreboendet behövde hon rensa ut, välja bort och göra sig av med saker. Föremålen hon valt med omsorg, vårdat och varit försiktig med, hade nu plötsligt inget värde: Barn och barnbarn ville inte ärva, inte ens kyrkans välgörenhets­förening ville ta emot möbler och husgeråd.

Jag kommer att tänka på hennes beskrivning då jag läser antologin Ageing in everyday life. Materialities and embodiments. Stephen Katz är redaktör. Boken innehåller kapitel om ting och material miljö, respektive om ”embodiment”, ett ord som är svårt att översätta: förkroppsligande, kroppslig förankring; hur kroppsliga aspekter förstås och ges mening genom kulturella tolkningar och praktiker. Bokens bidrag är ämnade att öka medvetenheten om dagliga problem med att åldras i ett samhälle under snabb omvandling. Stephen Katz beskriver framväxten av en ny åldrande terräng: fler livsstilsval för den yngre äldre och en fjärde ålder med ökad utsatthet för risk och sårbarhet. Samtidigt som livslängden ökat hotas trygg­heten för äldre i samtidens neoliberala välfärdssamhällen.

Jag påminns om Alices funderingar kring om­sorg om ting då jag läser David Ekerdts kapitel om ting och ägodelar. Människors liv är ledsagade av en skyddande – och kanske till och med belägrande – eskort av ting, en materiell konvoj. Under delar av livet utökas konvojen, ting ackumuleras. Vissa är mer laddade med minnen än andra, med trygghet och tröst. Andelen klibbiga ting – saker vi inte förmår göra oss av med – blir fler, liksom saker som kanske kan komma till användning, saker som minner oss om andra, till exempel gåvor. Men också prylar och pryttlar som vi stuvar undan i hemmets bakre kulisser blir fler; tingen som benämns ”stuff”, grejer, och som kräver underhåll och skötsel och som tar plats. Att rensa kräver kognitivt, fysiskt, känslomässigt och socialt arbete. För äldre aktualiseras också frågan om livets ändlighet – om inte vi rensar ut blir det våra barn som måste göra det efter oss, som en annan av mina intervjupersoner i garderobsundersökningen berättar:

Det kan vara en åldringsgrej att man känner att, nej jag måste mera konsekvent sortera ut för annars är det snart tjejerna som måste stå där och sortera och kasta. Det tänket lite, det finns inget sen. (Lena, 65 år)

Rensning för att förhålla sig till livets slut: dö­städning. Läsningen väcker också funderingar om städningen efter döden, om att rensa efter en anhörig. Pappa och jag låter mammas röda täckjacka hänga kvar i hallen. Vi förmår inte skänka den till en klädinsamling. Mammas död måste tränga in långsamt. Kvar i badrums­skåpet mammas ögonbrynspenna och hårspännen. Tingen som minner om henne. Konvojen må vara skingrad, men inte upplöst.

Själva tonfallet i bokens anslag tilltalar mig. En tydligt närvarande redaktörs röst, och en ambition att medverka till att belysa och problematisera angelägna frågor om vad åldrande betyder och hur åldrande ges mening.

Att varje kapitel är kort väcker dock en del frågor hos läsaren. En del texter blir närmast snabba nedslag, medan läsaren grunnar över metod och tillvägagångssätt. Hur gjordes egentligen korttidsetnografier på vårdhem (som skildras i kapi­tlet Reinventing the nursing home: metaphors that design care av Susan Braedley)? Vilken kontextkunskap krävs för att tränga på djupet och bidra med förståelse av något? Etnos, folk, grafi, skriva, kräver tid och närvaro, att lära sig språket och hur man kommunicerar i en viss kultur.

Samtidigt är det just de etnografiska detaljerna, de tjocka eller täta beskrivningarna, för att tala med antropologen Clifford Geertz, som bidrar till att kapitlet sätter igång mina funderingar – som gör att jag bär med mig texten och grunnar vidare. Hur kan det komma sig att vård- och omsorgsboenden har så idylliska namn? Axgården, Långbrogården, Nilstorps­gården, med konstruktionen gård som minner om jordbruk och som bebos av en familj. Eller Årstabergshemmet, Lydiahemmet, Mariahemmet, med ordet för bostad och samhörighet. Anonyma korridorer pryds med färgglada pyntade lappar med namnet på den boende, som närmast ger associationer till namnlapparna för dagisbarn. En dörr till det som räknas som den egna lägenheten men samtidigt personal som kliver rakt in, utan att knacka på dörren, som gör sig ärenden utan att hälsa och presentera sig.

I ett av bokens kapitel, av Sally Chivers, analyseras film. Intresset för det grå kapitalet har genererat filmer om äldre och åldrande, däribland de två tittarsuccéerna om ett indiskt hotell för äldre britter, Best exotic Marigold hotel. Väster­ländska filmfantasier handlar om en jämförelsevis välmående vit ålderdom, den indiska personalen har underordnade biroller, medan det är deras arbete som möjliggör vistelsen för pensionärerna som lämnat Storbritannien. Filmen präglas av en försåtlig rasism, skriver Sally Chivers. Indien exotiseras. Med humor, sorglöshet och stereotyper skildras hur äldreomsorg förläggs på entreprenad, till platser där arbetskraften är billig. Kapitlet ger näring till funderingar om vilka som bär upp äldreomsorgen i Sverige.

Problematiskt är själva åldersspannet kapitlen avhandlar. I en del texter är åldersgränsen 50 år och uppåt, i andra 55 och uppåt. Då blir också infallsvinkeln för bred: Är det en 56-åring som använder en stegräknare för att hålla koll på motion och sömn, eller är det en 92-årig kalenderbitare som dokumenterar hälsa och rörlighet? Barbara Marshalls kapitel handlar om puls- och sportklockor, aktivitetsarmband som innehåller stegräknare och annan teknologi som dokumenterar motion, sömnmönster, vikt och kaloriförbränning. Data översätts och kvantifieras, och kan fungera både övervakande och motiverande. Äldre anmodas ofta att mäta och kontrollera vikt, blodtryck, och andra värden, med aktivitetsarmbandet uppmuntras till förutsägelser om hälsoläge och eget ansvar för detta, för att lindra åldersrelaterad nedgång.

Barbara Marshall beskriver en explorativ intervjuundersökning, med ett begränsat antal deltagare, om hur de motiverar sin användning av teknologin. För flera handlar det om kondition och inte ålder och de ser armbanden som verktyg som motiverar till motion och hälsosamt leverne. Målet om 10 000 steg per dag blir ett konkret mått för jämförelser, tekniken ger positiv återkoppling och stimulans. Här är särskilt tanke­väckande hur viktigt det är just med positiv respons. Digitala verktyg har vetskapen om beteende inbyggt och ger uppmuntran och inte kritik. Intressant är spänningen mellan den egna känslan om kroppen och jaget, och siffrornas auktoritet. Kort berörs vilka intervjupersonerna delar data med, vanligen för att bekräfta hur aktiva de är, medan de är mer tveksamma till att låta till exempel försäkringsbolag ta del av statistiken.

Här hade jag gärna läst mer. Forskning om äldre och internetbaserad teknik lyfter ofta fram att äldre är mer försiktiga kring frågor om integritet, mer oroliga för spridning av privata uppgifter, än yngre användare. Mot bakgrund av mediers rapportering om läckt information, och om hur algoritmer används för att kartlägga användare skulle det vara intressant att höra mer om tilltro respektive misstro kring Storebror ser dig-risken med digital självövervakning.

Julia Twigg skriver att forskning om kläder och mode ansetts vara trivialt och ytligt – men, framhåller hon, forskning om kläder kan fördjupa en förståelse för hur kulturella normer marginaliserar och osynliggör äldre. Själva designen på kläder som vänder sig till äldre målgrupper – med dämpade färger, täckande skärningar, längre kjolar, mindre urringning, långa ärmar – signalerar självutplåning och reträtt från uppmärksamhet. Samtidigt är det påtagligt att undersökningarna Julia Twigg skriver om handlar om yngre äldre, och om kvinnor. Personerna som citeras kommer ur generationen som beskrivs som den första tonårsgenerationen och som nu brottas med frågor om kontinuitet eller förändring, som har att hantera normer om att inte ertappas som patetiska i försök att passera för yngre, men som också ser sig som fortsatt unga.

I en annan studie som Julia Twigg åberopar i sitt kapitel har hon tillsammans med en medforskare undersökt kläders och handväskors betydelser för personer med demens. Tingen blir en trygghet, representerar en kontinuitet med tidigare jag, blir medel för nostalgi men vittnar också om magi och förvandling som kläder kan representera. Men jag saknar den åldrande kroppen. Kroppen som inte längre kan böja sig ner och dra på sig strumporna själv. Kroppen som behöver blöjor. Kroppen som tvingar till byte av skomodell, för att balansen blivit sämre och inte tillåter klackar.

I flera av bokens kapitel saknas kroppen, den luktande, värkande, taktila kroppen. I ett kapitel, av Linn Sandberg, om sexualitet, manlighet och intimitet, nämns den läckande kroppen, men annars är kroppslighet förbluffande frånvarande.

Även hög ålder kommer i skymundan i antologin. Den tendensen delar den med mycket som skrivs om äldre. Att fokus ofta hamnar på unga äldre kan bero på en önskan om att uppmärksamma kulturella aspekter hos äldre på ett sätt som motsvarar hur forskning om unga också belyser kulturell konsumtion och produktion, kanske också drivet av en önskan om att undvika att skildra åldrande som nedgång och förlust. Det kan vara lättare att hitta yngre äldre för intervjuer och deras ålder ligger närmare forskarens egen. Iakttagelsen framkommer också i Rozanova, Wada och Hurd Clarkes kapitel i boken. Äldre är underrepresenterade i medierna, de få som syns är yngre äldre och män. Deras kapitel granskar hur äldres nätdejting framställs i medierapportering.

Fokus på människor med en utgångspunkt som inkluderar alla över en viss, relativt låg kronologisk ålder, samverkar med en obalans
i hur genus problematiseras, i antologin men också i annan forskning om äldre.

Antologins titel får mig vidare att fundera över ordet everyday. Daglig. Vardaglig. Alldaglig. Till vardags. Om vardag är det vanliga, det typiska, det ordinära, då är det ju inte automatiserade bilar och äldre bilförare, eller dans på demensboenden, (som avhandlas i boken) utan kanske snarast det där vi inte ens lägger märke till: rutin, automatiserat, självklart, trivialt och till och med osynligt. Med detta sagt tycker jag att antologin är läsvärd, engagerande, tankeväckande, tillgänglig. Mitt exemplar är fyllt med anteckningar i marginalen. Artiklar som väcker intresse att veta mer och som motiverar till att söka vidare bland annat författaren skrivit. En antologi som ger mersmak. Det är ett gott betyg.

Ref.
REFERENSER

Lövgren K (2016). Comfortable and leisurely. Old women on style and dress. Journal of women and aging.

Lövgren K (2016). ”Att köpa kläder när man blir äldre, det är hopplöst.” Konsumtion, mode och åldrande. I À la mode. Mode mellan konst, kultur och kommers (red Ida de Wit Sandström, Cecilia Fredriksson). Makadam.

Lövgren K (2015). Squirrels and nostalgia – about wardrobe collections of older women. I Ageing, culture and identity. Umeå universitet.

Fler recensioner

Lundell, Myrdal, Donner. Foto: J Davis, Ewa Stackelberg, Niklas Sandström.

Autofiktivt åldrande

”Man borde ge fan i att bli gammal. Snart kommer dom värre krämporna. Livet avpolletterar en. Gjort ditt, tack så mycket.” (Ulf Lundell)

Mellan filantropi och offentlig finansiering

En skickligt berättad dansk historie­skrivning visar både likheter och skillnader jämfört med svensk omsorgs­verksamhet.

Så skapas en supersenior

En ny bok inventerar forskning och mer eller mindre vidlyftiga projekt för att förlänga livet. Men är det snarare att leva bättre och med mening som är det viktigaste?

Koncentrerad bistånds­handläggning

En bra orientering om aktuella förhållanden kring biståndshandläggning inom äldreomsorgen, där varje kapitel skulle kunna utvecklas och fylla en egen bok.