Hemtjänstens vardagliga poesi

För tre år sedan, som 27-åring, arbetade Linnea Swedenmark i hemtjänsten under en sommar, parallellt med sina juridikstudier. I år debuterade hon som poet med en diktsamling byggd på minnen, intryck, reflektioner från en period vi som läsare förstår gjorde stort intryck på henne. Diktsamlingen, med titeln En natt kidnappar jag alla mina hemtjänstkunder i en stulen buss är en tunn, vacker volym, som består av ett tjugotal lite längre dikter och ett tiotal aforismer som alla börjar med ”Att bli gammal…”

Jag tycker om den här boken. Den ger en vacker och rörande bild av mötet mellan den unga semestervikarien och de åldrade, sköra men samtidigt kraftfulla människor som hon möter under några sommarveckor. Både diktarjaget och de gamla som hon möter blir tydliga, och dikterna fångar ofta både det som förenar och det som skiljer omsorgsrelationens båda parter.

Det är tydligt i den första dikten – man kan vara nybörjare både som hemtjänstpersonal och som omsorgsmottagare. Både att ge och att ta emot omsorg kräver en omställning och nya färdigheter.

Nykomlingen

Van vid arbetsuppgifter framför en skärm
en pappersvändare
i tunna blusar
opraktiska skor

Ovan vid intimiteten
att försiktigt knäppa upp någons skjorta inför duschen
känna utandningsluften
pusta mot mitt ansikte

Första dagen
när jag letar efter marmeladen hos Maria
frågar hon om jag är ny
När mitt svar dröjer ler Maria
säger att hon är ovan vid att behöva hjälp
från hemtjänsten

De flesta texterna handlar om åldrandet. Aforismerna ger en ganska mörk bild av något som gått förlorat:

Claes sa: Att bli gammal är att vakna glad / tänka ’I dag ska jag ringa Marie!’ / sedan inse att hon är död / hon också

Kristina sa: Att bli gammal är att sakna alternativ

Men bilden är inte ensidigt mörk, och framför allt framstår ålderdomen som lika skiftande som livet i övrigt. Det är en rad högst olika individer med olika historier bakom sig som flimrar förbi. Kvinnan som tittar sig i spegeln och försöker ”hitta spår av den vilda tonåringen som liftade genom Europa”.

Kvinnan som visar sitt 72 år gamla bröllopsfoto och berättar om sin starka kärlek till den sedan länge döde mannen. Ibland är historierna dråpliga, som när den 100-åriga kvinnan stolt berättar att hon inte tagit bort spindelväv i källaren på 50 år och som skrattar gott (och lite rått) när hon lyckas lura diktens jag att hon har fått spindlar i håret.

Diktarjaget framstår som klok, lyssnande, påhittig, flexibel. Omsorgsrationell. Hon ger omsorg, och får omsorg tillbaka av de gamla hon hjälper.

Den hade lätt kunnat bli en alltför romantiserad skildring av den engagerade semestervikariens berörande och sorgliga möten med humoristiska, livserfarna, spröda och samtidigt starka människor under några veckor på besök i hemtjänstens vardag. Men som tur är så är hon medveten om sin priviligierade position (så som det antyds i den första dikten – hon är egentligen en pappersvändare, i tunn blus och opraktiska skor). Hon noterar att hon är en turist i en annan värld, och hon är klart medveten om de klassmässiga skillnaderna mellan hennes egen position och kollegornas.

Temat återkommer i flera dikter – kanske allra starkast uttryckt i dikten Högskolepoängen där hon beskriver hur de gamlas barn blir så mycket mer intresserade av henne när de förstår att hon är student:

Universitetet gör att jag blir något mer / än en betaltjänst / som duschar deras mamma.

Även om det är de gamla som står mest i fokus finns det också en tydlig bild av arbetsvillkorens orimlighet i flera av dikterna. Diktarjaget framstår som genuint nyfiken på alla de livshistorier som ryms hos var och en av de gamla hon möter, men det finns inte tid i schemat för mer än en hastig glimt av det förflutna. På kvällen tänker hon på de människor hon mött (”Det tar bara en vecka tills de bosatt sig i min hjärna”), oroar sig för att de är ensamma och om hon glömt stänga av spisplattan.

Ryggen värker, höften krampar, och efter tiotimmarspasset finns ingen ork kvar: ”Jag borde laga middag men orkar inte
resa mig”.

Men även här är hon medveten om sin gynnade situation – hon är inte i samma båt som kollegan vars handleder inte längre klarar att öppna en burk och som inte har råd att ordna fest när hon fyller 40.

Här ges glimtar av det som många års forskning om hemtjänstens arbetsvillkor alltför tydligt har lyft fram: långa arbetsdagar, arbetsscheman som inte rymmer tid för återhämtning, låg lön och ett kroppsligt och psykiskt utmattande arbete. Samtidigt finns det tydliga ljusglimtar i mörkret – trots ofta orimliga villkor ryms värdighet, ömhet och mänsklighet i många av hemtjänstens vardagliga möten.

Och även om det inte är centralt i dikt­samlingen finns det en udd mot marknadsspråket i hemtjänsten. Just därför tycker jag att bokens titel är mindre lyckad. Dikten där meningen ingår heter Hemlängtan och handlar om de gamla som diktjaget möter i storstadens hemtjänst med ”små spår i dialekten som visar att Stockholm inte är hemma trots sjuttio år här”. Hon dagdrömmer om att köra dem till barndomens hembyar. Jag får känslan att förlaget har valt rubriken för att locka läsare med en spektakulär kontrast mellan en anarkistisk ansats – att kidnappa människor i en stulen buss – och det marknadsinfluerade begreppet hemtjänstkunder; en kontrast som inte riktigt bottnar i bokens övriga dikter.

I dikten Vi kallar er kunder problematiseras kundbegreppet på ett betydligt mer adekvat sätt:

Ordet kund är inte något jag valt / Chefen påstår att det skapar värdighet / Hur eller åt vem / kan ingen svara på