Så skapas en supersenior

En ny bok inventerar forskning och mer eller mindre vidlyftiga projekt för att förlänga livet. Men är det snarare att leva bättre och med mening som är det viktigaste?
Rec.
RECENSION

Superseniorer
Marcus Priftis
Southside stories 2020

I Huddinge Röda kors-krets brukar aktiva medlemmar få en blomsterhyllning på 90-årsdagen. Vid ett sådant tillfälle hälsades gratulanten med repliken ”Du måste hälsa på mamma!”. Mamman i fråga var Sveriges då äldsta, 111-åriga Wilhelmine Sande på Stensättra gård.

En bra bit in på 1900-talet fanns få mycket gamla. Till 1969 förtecknades alla avlidna hundraåringar eller mer med namn och ort i scb:s befolkningsstatistik, i dag inte tillåtet av sekretesskäl. Och det skulle vara för skrymmande, de är nu så många.

Vad har de för knep eller har de bara haft tur? Till exempel turen att födas i en tid då maten oftare räckte till och man började vaccinera barnen, inte bara emot smittkoppor: Sverige var först med obligatorium för detta 1816, efterlevnaden kontrollerades av myndigheterna.

Allt fler blir seniorer och generationsbanden allt vidare. Tidskriften Life hade 1987 en bild på sju damer i en sjugenerationsfamilj, sannolikt mennoniter (en protestantisk, pacifistisk församlingsrörelse). Detta må vara exceptionellt, men fyra- och femgenerationsfamiljer finns det ganska gott om. För 40 år sedan var en procent av de äldre ännu ”barn”, i dag har sex procent av dem föräldrar i livet – en ökning från tio tusen till hundra tusen personer.

När jag växte upp på 40-talet fick många aldrig tillfälle att träffa far- eller morföräldrar, de var redan döda. I dag är de i livet, arbetar ofta och är aktiva även utanför och efter arbetslivet. Och de tar hand om barnbarn lika ofta som i till exempel Spanien, men inte på heltid, utan temporärt.

Marcus Priftis har funderat över hur man ska få till fler superseniorer, i en bok med samma namn. Han inleder med den 115-åriga pappan som läxar upp 90-årige sonen för att denne ska ta tag i livet och går sedan igenom forskning och olika projekt, mer eller mindre vidlyftiga, som avser att förlänga livet och göra det friskare och bättre. Vällovligt, men Marcus Priftis misstänker att myndigheterna helst ser att vi tar ner skylten tidigare – det blir billigast – och påpekar att prins Charles har måst vänta länge på att bli kung, stackarn, liksom andra av dagens arvingar.

De olika analyser och förslag som hittills förts fram i genren presenteras något omständligt, det hade med fördel gjorts kortare. En sammanfattning på slutet hjälper dock den otålige. Författaren tycker, förtjänstfullt, att det viktigaste inte är att leva så mycket längre, men leva bättre och med mening. Hälsoentusiasm, kalorirestriktioner och annat: Med måtta! (Författaren själv är matglad…) Och moralisera inte över ”de andra”! Mycket av dessa trender – liksom död i förtid – har tydlig klasskaraktär, observerar Marcus Priftis. Det är inte lika lätt för den i förtid utslitne, i vården eller på annat håll, att vara ”supersenior”. Lagom är bäst, betonar boken.

Det skulle ha varit roligt med inblickar i hur de som redan tillhör superseniorerna drar sig fram, men sånt vet kanske en 40-åring föga om? En del av författarens förslag, till exempel förlängt arbetsliv, äger redan rum. Och senior­boenden (55+), med en procent av de äldre, att jämföra med fyra procent i äldreboenden. Marcus Priftis påtalar åldersdiskrimineringen, men allt fler arbetar faktiskt efter ordinarie pensionsålder, vilket syns i SCB:s arbetskraftsundersökningar (på nätet). Det är i sig en styggelse med en fix tid för pensionen.

En brist i boken är att författaren inte begagnat historiska och demografiska källor. Nu påstås felaktigt att kärnfamiljen är en produkt av det kapitalistiska industrisamhället, att många äldre känner sig ensamma, att ensamheten generellt är stor i landet och att den traditionella familjen är på väg bort. Fan trot: i folkräkningen 1860 var redan 16 procent av hushållen enpersonsdito. Vi har en guldbröllops­lavin och allt fler äldre lever med en partner, gifta eller ej. Visst skiljer sig en del och finner en ny partner, men det var minst lika vanligt att växa upp i ombildade familjer på 1800-talet, som i dag: Döden…

Många som var gifta, var omgifta, särskilt bland de äldre. Tregenerationsfamiljen var inte så vanlig som man tror. Och inte alltid så lycklig. Läs böckerna om Kulla-Gulla. Eller min skrift Mer familj, mer omsorg (2019).

Demografi, ja: År 1950 var det inte 10 procent av befolkningen som ”fyllt 65”, som det påstås. Det var 10 procent som var 65+: Av dem som föddes 1885 var det 50 procent som kom att så småningom fylla 65.

Och det är inte 20 procent som ”passerar 65-årsdagen”. Av dem som föddes 1955 når ungefär 85 procent att passera 65 i år. Hur många faktiska år de har kvar att leva kan vi inte veta i dag, men ökningen är inte så snabb som man ofta tror. I min egen kohort (1943) nådde ungefär 82 procent att fylla 65, av dem som föddes 1920 var det 68 procent, men återstående år hade för dem ”bara” ökat till 16 år, jämfört med 14 år för dem som föddes 1885 och överlevde 65-årsdagen.

Ökande medellivslängd beror huvudsakligen på att så få dör i förtid, numera. Ännu på 1920-talet dog många tusen årligen i tbc, difteri, scharlakansfeber, mässlingen, influensa(!), ett par hundra kvinnor dog varje år i barnsäng, med mera. De betydligt färre som överlevde dessa hot och blev 65, hade som vi just sett nästan lika stor chans att bli till exempel 80 som dagens 65-åringar.

När man uttalar sig om demografi är det ofta klokt att konsultera scb, som har en utmärkt upplysningsservice, om man inte själv behärskar ämnet. På nätet kan man se kohortdödlighet där man följer individer – uppgifterna ovan – från 1860 och framåt (Demografiska rapporter 2020:3). Det är bara Sverige och grannländerna som kan ta fram sådant för hela befolkningen, tack vare vår förnämliga folkbokföring.

Detta berör något centralt i Marcus Priftis bok, livsloppet: Många fler får skoskav under ett liv än som har det just nu och många fler får erfarenhet av ålderdomen än ynka 20 procent.
Därför är hans argumentation att göra något vettigt av den angelägen.

Fler lästips

Redaktionen tipsar #3/21

Redaktionen tipsar. Tipsa tillbaka: press@aldreicentrum.se!

Filmiska föränderligheter

Hur gestaltas äldre personer på film i dessa tider av ungdoms- och hälsohets i vår västliga del av världen? Jo tack, de lever både på film och i strömningstjänsternas serier – även om de inte alltid har hälsan.

Vår bästa tid är inte nu

Milt kåseri snarare än vilt raseri karakteriserar två science fiction-författares essäsamlingar om åldrande. Läsvärda, personliga, roliga och angelägna är de också.