Skicklig skildring av själens rynkor

Serieskaparen Paco Roca tecknar livet på ett spanskt ålderdomshem med både mörker och dråpliga berättelser – och den värme som växer fram där närminnet sviker men stunden har sin egen betydelse.
Rec.
RECENSION

Emilio och glömskan
Paco Roca
Palabra förlag 2020

Palabra är ett litet, svenskt förlag som specialiserat sig på spansk och latinamerikansk litteratur. Tidigare har de givit ut tre romaner, nu kommer den spanske serietecknaren Paco Rocas album Emilio och glömskan, som gavs ut i Spanien 2007.

Handlingen kretsar kring Emilio, som får diagnosen alzheimer, och hans nya liv på ett ålderdomshem. Berättelsen inleds med att Emilio i sin förvirring tror att han förhandlar om ett lånelöfte på sitt gamla jobb på banken. I själva verket sitter han i sin säng, där han just serverats mat av sin son och hans fru.

I nästa scen skrivs Emilio in på ålderdomshemmet. Sonen är orolig för honom, men han är också trött på sin fars förvirring och svårigheten att få kontakt. Alla tycks medvetna om att de inte kommer att träffas så ofta längre. Avskedet liknar det när man lämnar ett barn någonstans där det inte vill stanna.

Paco Roca ger inledningsvis en mörk bild av livet på ålderdomshemmet. Det är en slutstation för ensamma människor som väntar på att demenssjukdomen ska ta över deras liv. Till rumskamrat får Emilio den något cyniske Miguel, som aldrig försitter ett tillfälle att lura de andra gamlingarna på pengar. Miguel blir den som visar runt i den tröstlösa vardagen med sovande boende i tv-rummet, de tafatta motionslekarna och inte minst den skrämmande övre våningen, den låsta slutstation dit man kommer när man inte alls kan ta hand om sig själv längre.

Samtidigt blir Miguel en ciceron, som i all sin krasshet ger de boende personlighet genom att berätta om deras bakgrund och om hur de mår. Med historierna blir de till människor och skildringen börjar ändra karaktär. Det är också i mötet med de andra som Emilio förstår hur långt hans egen alzheimer har gått.

Trots att det är första gången Paco Roca ges ut på svenska är han sedan länge en väletablerad serietecknare som givit ut en rad album på flera språk och i en mångfald av ämnen. Han har själv sagt att hans egna föräldrar började bli gamla när han påbörjade sitt arbete med Emilio och glömskan. Motivet var att försöka förstå hur det kändes att åldras i ett samhälle som inte har så mycket tid för de äldre. I researchen för boken samlade han in berättelser från sina vänner, varav flera nu återfinns i albumets handling.

Både boken och Paco Roca själv är prisbelönta och berättelsen har blivit till en likaledes prisbelönt tecknad långfilm. Det märks också hur skicklig Paco Roca är i sitt berättande, där seriemediet visar sig alldeles perfekt för att skildra hur historiens karaktärer glider ut och in i sina olika verkligheter. Det ger stundtals en hisnande känsla på ett sätt som skulle vara svårt att skriva fram i en roman.

När Emilios alzheimer blir allvarligare försöker Miguel hjälpa honom att dölja sitt tillstånd. De ger sig också ut på ett äventyr med bil, något som självklart håller på att sluta i katastrof, och så småningom spirar en verklig vänskap mellan dem, trots Miguels krassa inställning
till livet.

Detta är den bestående rörelsen i handlingen. Från den mörka skildringen av det främmande ålderdomshemmet, över till de dråpliga berättelserna och till slut sjukdomen och den värme som ändå växer fram i en värld där närminnet sviker men stunden har sin egen betydelse.

Extra
”JAG KÄNDE IGEN MIN MAMMA”

Ellinor Broman är förläggaren bakom Palabra förlag, som har gett ut Emilio och glömskan.

Varför ville du ge ut boken?

– Jag såg den först som tecknad film och blev väldigt tagen, eftersom min mamma just hade fått diagnosen alzheimer. Det var då min enda referens till sjukdomen, och jag tänkte väldigt mycket på filmen, som jag också lärde mig mycket av. Jag kände igen min mamma i de olika figurerna och händelserna.

På originalspråk heter boken Rynkor. Hur tänkte du kring den svenska titeln?

– Jag tyckte inte att Rynkor fungerade på svenska. När det började för min mamma sa hon att det är bara lite åldersglömska, precis som huvudpersonen säger i boken. Det här blev en finare titel, och namnet Emilio ger också en ledtråd till att det är en spansk bok.

Fler recensioner

Så skapas en supersenior

En ny bok inventerar forskning och mer eller mindre vidlyftiga projekt för att förlänga livet. Men är det snarare att leva bättre och med mening som är det viktigaste?

Koncentrerad bistånds­handläggning

En bra orientering om aktuella förhållanden kring biståndshandläggning inom äldreomsorgen, där varje kapitel skulle kunna utvecklas och fylla en egen bok.

Hemtjänstens vardagliga poesi

Linnea Swedenmarks debutdiktsamling är vacker och rörande – men ger också glimtar av det som många års forskning om hemtjänstens arbetsvillkor alltför tydligt har lyft fram.

Självutlämnande skildring av anhörigskap

Berättelsen om Mia Marias och Nisses turer i vården och omsorgen bör bli kurslitteratur, nyttig även för tjänstemän och politiker i kommunerna och självklar läsning för dem som arbetar med stöd till anhöriga.