Trots att Linköping återkommer i Elisabet Cedersund livshistoria, är det inte där hon har sitt ursprung. Hon föddes i Lindesberg i Västmanland och gick på gymnasiet i Katrineholm. Under barndomen hade hon inga tankar på att bli forskare, utan hade snarare siktet inställt på att ägna sig åt konstnärlig verksamhet.
– Jag var intresserad av att måla och skriva böcker. Ibland när jag tittar i mina gamla kartonger hittar jag akvarellmålningar och gamla dikter. När jag var tonåring tänkte jag att jag skulle skaffa ett yrke jag kunde försörja mig på och vara konstnär vid sidan av, säger Elisabet Cedersund.
Hon valde då att plugga till lärare på Lärarhögskolan i Linköping. Men livet som lärare varade inte länge. Efter fyra år valde Elisabet Cedersund att lämna lärarbanan och började plugga sociologi och pedagogik, som då var det enda samhällsvetenskapliga ämnet med egna, fasta forskningsresurser. Hon fick först arbete som administratör och senare forskningsassistent på Linköpings universitet.
– Jag arbetade sedan sju år på förvaltningen på universitetet och hade ansvar bland annat för utbytesavtal med utländska universitet. Jag hade mycket ansvar, men kände inte att mitt arbete var ansett som särskilt betydelsefullt. Framför kände jag att det inte var så många som lyssnade på mig. På den tiden kunde det ibland vara svårt att arbeta på ett lärosäte om man inte hade disputerat. Så till slut valde jag att söka en doktorandtjänst.
1984 var Elisabet Cedersund en av sex personer som började sina doktorandtjänster vid Tema kommunikation på Linköpings universitet. Och 1992 disputerade hon med avhandlingen Talk, text and institutional order: A study of communication in social welfare bureaucracies.
– Jag frågade en kommun vad de tyckte att mitt avhandlingsarbete skulle handla om och fick förslaget att undersöka medborgarnas kontakter med socialtjänsten, vilket var något som ganska få personer hade studerat vid den tiden. Kvinnan som hade lagt fram den idén tyckte att jag också skulle rikta in mitt arbete på äldre personer. Men det tyckte jag lät alltför tungt, vilket är lite komiskt i dag, erkänner Elisabet Cedersund och skrattar.
Hon förklarar att även om äldre och åldrande inte var hennes första forskningsområde så har hon alltid satt människan i centrum, framför allt ur ett socialt perspektiv.
Efter disputationen förändrades Elisabet Cedersunds liv på flera plan. Konstintresset fick skjutas åt sidan, folk på universitetet började lyssna på henne och det dök upp nya arbetsmöjligheter, bland annat via forskningsmedel från Norrköpings kommun – det var även startskottet för hennes äldre- och åldrandeinriktning.
– Det var några vårdbiträden som tyckte att man behövde bedriva mer forskning om personer med demens, de ansåg att det skulle bli en stor fråga i framtiden. Tillsammans med min kollega Claes Nilholm genomförde vi ett projekt där äldreomsorgspersonal skulle föra dagliga samtal med personer som hade demens. Syftet var att undersöka hur personalen lade upp de här samtalen och hur de pratade med de äldre.
Efter arbetet i Norrköping insåg Elisabet Cedersund hur stora utvecklingsmöjligheterna inom äldreomsorgen var, och hur mycket det fanns att göra för att förbättra äldre personers liv. Hon sökte ett lektorat i det som kallades social omsorg på Linköpings universitet, som var en föregångare till det som i dag är äldreinriktade socionomprogram.
Elisabet Cedersunds äldre- och åldrandeforskning har sedan blivit allt bredare. Från samtal mellan personal och personer med demens, och arbetslivet i olika åldersgrupper, till hur teknik förändrar vårt sätt att leva och ensamhet bland äldre personer. Den stora variationen har hon sina doktorander att tacka för, berättar hon.
– Jag har handlett 15 doktorander, och tycker inte att det är handledarens uppgift att säga: ”Gör så här”. Som handledare kan man ge respons och råd, men man ska inte styra för mycket. Det har gett mig mycket glädje och stolthet att se hur mina doktorander har utvecklat sina egna forskningsämnen och områden. Jag har följt dem i deras utveckling, som i sin tur också har format mig och min forskning.
Som person är Elisabet Cedersund rak och uppriktig. Under intervjun tvekar hon inte en sekund att svara på frågor, vilket kanske inte är helt oväntat – som professor emerita brukar man ha friare tyglar, erkänner hon.
Elisabet Cedersund gick i pension vid 66 års ålder, ganska tidigt i akademiska sammanhang. Hon tyckte att det var dags för någon annan att ta över ratten så att ”jag kunde hinna med mitt”, som hon själv uttrycker det. Framför allt handlar det om att ägna mer tid åt sådant som gör henne glad både professionellt och privat, men också för att hon till viss del tröttnat på den ökade byråkratin inom akademin.
– Jag blev trött på de prioriteringar som styr och ofta tar mest hänsyn till vad som ger mest finansiering. Det är så mycket strategiskt arbete internt på universiteten som handlar om själviskt lobbande för att man ska få bibehållna och helst ökade resurser. Sen är det också många möten med dekaner och rektorer. Jag tycker sådant ibland kan kännas rätt meningslöst.
Emerituslivet är på många sätt enklare. Elisabet Cedersund har bland annat frigjort tid till att vara med i olika forskningsråd och besluta vilka projekt som kan få anslag. Hon har även skrivit ett antal vetenskapliga artiklar och flera bokkapitel, varav ett tillsammans med den gamla vapendragaren Elisabeth Sundin, professor emerita i företagsekonomi vid Linköpings universitet, som hon har känt sedan doktorandtiden.
Elisabet Cedersund har också nyligen varit delaktig i ett projekt om vilka typer av media äldre personer på särskilt boende har tillgång till.
Även om hon har pensionerat sig är alltså Elisabet Cedersund fortfarande väldigt aktiv. Hon arbetar ett par dagar i veckan och håller kontakten med sina forskarkollegor och tidigare doktorander vid liv. Men som äldreforskare finns det baksidor med åldrandet som är svåra att inte tänka på.
– Det äldre livet handlar i viss mån om att man får kroniska sjukdomar, det är inget man ska förneka. Det ingår i åldrandet. Så jag måste ta med i beräkningarna att jag kanske inte kommer att orka lika mycket längre.
Hon har planer på att trappa ner arbetsbelastningen under de närmaste åren. Kanske till slut hela vägen till noll. Då kan det finnas plats för annat än forskning.
– Jag har massor av idéer kvar. Jag skulle vilja skriva en bok om min pappa. Han var lantbrukare och via köpekontrakt har jag hittat alla gårdar som han har drivit. Min mamma har också en spännande bakgrund från Tornedalen som jag vill undersöka med hjälp av släktdatabaserna. Jag har numera barnbarn som jag vill tillbringa dagarna med. Man måste tänka på att inte alla blir 110 år gamla. Vi kan kanske sikta på att bli 85 eller 90 år och då får man ta vara på de år man har kvar och göra sådant som ger en nöje.
