De allra flesta vet att fysisk aktivitet är viktigt för hälsan och välmåendet, även när man blir äldre. Ändå visar flera studier och rapporter att den äldre befolkningen rör sig alldeles för lite, trots att kommunerna ökat sina satsningar på träning för äldre. Problemet kan bottna i att träningsformerna de erbjuder ofta kräver att man tar sig till gym eller tränar utomhus.
Grupper som lätt glöms bort i rekommendationer kring träning och fysisk aktivitet är äldre personer med demens och de som bor på särskilda boenden. Erik Rosendahl, professor vid institutionen för samhällsmedicin och rehabilitering vid Umeå universitet, vill ändra på det.
Under stora delar av sin forskningskarriär har han studerat hur träning påverkar äldre personer med demens. Med resultaten från sina studier slår han bland annat hål på föreställningen att personer med demens inte kan genomföra ett träningsprogram.
Erik Rosendahls intresse för träning kommer från hans bakgrund inom idrott, specifikt bordtennis. Det ledde till att han utbildade sig till fysioterapeut och arbetade på Geriatriskt centrum på Umeå universitetssjukhus under 1990-talet och en bit in på det nya millenniet. På den tiden låg den kliniska verksamheten och forskningsverksamheten inhysta i samma byggnad, vilket underlättade kontakten mellan de olika enheterna. Det gjorde också att Erik Rosendahl fick upp ögonen för forskningen.
Som ung drömde han aldrig om att bli forskare. När han började arbeta som fysioterapeut under 1990-talet fanns det väldigt lite forskning om hur träning påverkar äldre. Men under Erik Rosendahls tid på Geriatriskt centrum publicerades en vetenskaplig artikel som visade att äldre personer kan öka sin muskelmassa.
– Det var verkligen stora nyheter. Då fick jag chansen att gå en vidareutbildning med inriktning mot idrottsmedicin och tyckte att det var intressant att sammanställa litteraturen som fanns, och försöka implementera nya arbetssätt utifrån det vi visste. Sen föddes nya tankar om att man kanske kunde få möjligheten att själv studera ämnet, säger han.
Viljan och behovet att veta mer om styrka och träning för äldre personer växte sig allt större med tiden.
– Jag fick kontakt med några forskare som skulle genomföra ett projekt om fallförebyggande träning. De frågade mig om jag ville vara med och utföra interventionen, och sen ledde det till att jag även var med när det var dags att skriva en artikel. Efter det rekryterades jag som doktorand.
I dag är Erik Rosendahl en av Sveriges mest framstående forskare inom fysioterapiforskning och har fått ta emot utmärkelser för sitt arbete. Nu senast fick han en hedersutmärkelse från förbundet Fysioterapeuterna för sin forskning om demens och fysisk aktivitet.
Han har också, tillsammans med bland annat kollegorna Håkan Littbrand och Nina Lindelöf, genomfört studien The frail older people – activity and nutrition study in Umeå, där de tre utvecklade ett högintensivt träningsprogram som fått namnet HIFE. Ett antal personer på särskilda boenden fick prova träningsprogrammet, som består av balansövningar, benstyrketräning och gångträning.
I studien, som var klar år 2006, deltog 191 personer, varav hälften hade demens och två tredjedelar inte kunde resa sig själva från stolar. Men med hjälp av träningsprogrammet fick deltagarna bättre balans, styrka och gångförmåga, oavsett om de hade en demenssjukdom eller inte.
Resultatet uppmärksammades av forskare både nationellt och internationellt. Det var den första i sitt slag som utvärderade hur intensiv fysisk träning påverkar äldre personer med kognitiv funktionsnedsättning. Den efterföljande vetenskapliga artikeln blev utnämnd av en internationell expertkommitté till en av världens 15 mest betydelsefulla inom fysioterapi genom tiderna.
– Vid den tiden var resultaten ganska oväntade, de allra flesta tänkte nog att personer med demens inte kunde genomföra träningen eller att det inte skulle ge någon effekt. För personer med demens har det oftast gått en ganska lång tid sedan man varit fysiskt aktiv i större utsträckning, speciellt om man befinner sig på ett särskilt boende, säger Erik Rosendahl.
Inom ram för forskningsprojektet Umdex, Umeå dementia and exercise study, har han fortsatt undersöka hur träning och fysisk aktivitet påverkar äldre personer med demens.
– Det är personens egen kapacitet som sätter gränserna. Det innebär inte att alla ska lyfta tunga vikter, utan snarare utmana sina förmågor. Det visade sig att de boende uppskattade träningsprogrammet och kände att det var bra att få ta i. Att de uttryckte detta själva, trots att de hade kommit in en bit i sin sjukdom visar att personer med demens inte bara kan, utan också vill träna, säger Erik Rosendahl.
De goda resultaten och det faktum att det inte krävs mycket eller dyr utrustning för att genomföra träningen, har lett till att en del kommuner nu använder HIFE-programmet på sina särskilda boenden. Men det är långt ifrån alla och att implementera ett nytt arbetssätt kommer med sina utmaningar.
– När det gäller träning på äldreboenden och för personer med kognitiv nedsättning eller de som behöver någon typ av stöd i vardagen, så är det framför allt en resursfråga. Att implementera ett träningsprogram är ofta ett tvärprofessionellt arbete som kräver att flera olika yrkesgrupper är involverade och att det görs utifrån en satt plan. Annars kommer träningen aldrig att genomföras.
Även om vi vet mer om hur äldre personer gynnas av fysioterapi, vill Erik Rosendahl se att det uppmärksammas i offentliga riktlinjer.
– Det kommer många dokument med olika mål. I en av de senaste kunskapsstyrningarna om hur man ska vårda och ta hand om personer med kognitiv nedsättning stod det nästan ingenting om fysisk aktivitet och träning. Och inte ett ord om fallförebyggande arbete. Då är det lätt att regioner och kommuner inte prioriterar detta eftersom det inte står i några riktlinjer, säger han.
De senaste åren har Erik Rosendahl varit aktiv i många olika uppdrag och är i dag bland annat ledamot i regeringens äldreforskarråd. Där hoppas han bli hörd i frågan om äldre personers behov av fysisk aktivitet, träning och rehabilitering.
– Jag vill gärna delge vad jag tycker om saker och ting, skrattar han och fortsätter:
– Jag har framfört en del av det vi vet inom fysioterapiforskningen, men även att jag tycker att det har varit lite ojämn representation från olika yrkesgrupper och kompetenser i arbetet med att ta fram viktiga nationella styrdokument. Det ger tyvärr ett genomslag i vad resultatet blir, vilket jag har framfört i äldreforskarrådet, men jag vet inte hur det landar och om det kommer att bidra till förändring.
Något Erik Rosendahl är särskilt stolt över att ha åstadkommit under sin karriär hittills, är när han tillsammans med några kollegor skrev en debattartikel som bidrog till att Folkhälsomyndigheten tog bort 85-årsgränsen för sin folkhälsoenkät.
– Den tidigare projektledningens främsta argument mot att inkludera de över 85 år, som jag uppfattade det, var att de befarade en låg svarsfrekvens. Men när de tog bort spärren visade det sig inte stämma! Jag tänker självklart att det är väldigt viktigt att veta hur hälsan är även i denna åldersgrupp om en myndighet ska försöka påverka den.
Även om Erik Rosendahl är passionerad och engagerad i sitt arbete har han också tänkt på att dra ner på arbetstiden när det är möjligt, för att få tid till bland annat mer bordtennis, skogsvistelser och vänner. Men han tror att han kommer ha svårt att släppa forskaryrket helt och hållet.
– Det är väldigt roligt, intressant, stimulerande och viktigt. Får jag bara vara frisk tror jag att jag kommer att hålla på länge, skrattar han.
Han vill inte gärna kalla sig själv för äldreforskare, utan föredrar den längre och mer beskrivande titeln. Han har dock riktat in sin forskning på äldre personer och tänker ganska ofta på sitt eget åldrande.
– Jag tänker att jag ser fram emot det och som många andra hoppas jag på många år som en frisk, äldre person. Men jag har ingen åldersfobi och är inte rädd för att bli gammal.
Motiverar dina resultat dig till att vara fysiskt aktiv?
– Ja, men det har jag alltid varit! Det är klart att det är viktigt att tänka på att vara fysiskt aktiv redan nu, det kan förhoppningsvis vara en pusselbit i att hålla sig frisk.
