Hon vet hur äldre klarar bilkörning

Katarina Fällman hade själv fördomar om äldre personers bilkörning. Men de har kommit på skam nu när hon har disputerat i ämnet. Äldre personer, även mycket högt upp i åldrarna, har bättre kognitiv förmåga än många kanske föreställer sig, berättar hon.

–  Många tror att resultaten på kognitiva test alltid minskar mycket med åldern, men så är det inte. Man kan få bra resultat även vid 93 års ålder.

I Sverige finns det inga krav på medicinska kontroller över en viss ålder för att bedöma om man inte längre kan köra. Det är ­i stället upp till läkare enskilda att fatta beslut om ifall ett körkort ska återkallas på grund av ett medicinskt tillstånd. Till sin hjälp använder läkarna bland annat olika former av kognitiva tester som ska mäta körförmågan.

Katarina Fällman, som är överläkare inom geriatrik, har i sin avhandling alltså undersökt hur friska äldre personer, från året de fyllde 75 år och upp till 93 års ålder, klarar av olika ­kognitiva tester. Hon har fördjupat sig i kopplingen mellan ålder, testresultat och bilkörning och berättar entusiastiskt om sina resultat.

De vanligaste körfelen som 75-plussare ­gör är att köra över hastighetsbegränsningarna, förbise förbudsskyltar och inte anpassa hastigheten, visade en av Katarina Fällmans studier. Och hon vill poängtera att resultaten på kognitiva tester spelar större roll än ålder för körförmågan.

Hon berättar att, alla för­­domar till trots, är äldre ­personer säkra bilförare.

–  Jag trodde själv att många deltagare­ skulle prestera sämre på den praktiska körningen,­ men mina resultat visade att jag hade fel. Det finns internationella studier som visar att de allra flesta äldre bilförare slutar på eget initiativ, eller anpassar sin körning själva när de inte längre känner att de är säkra på sin körförmåga. Många äldre personer har lång körerfarenhet och kör väldigt bra.

När frågan om åldersrelaterade kontroller kommer på tal tystnar Katarina Fällman lite.

Med en allvarsam, men lite trött ton, som tyder på att hon fått frågan förr, säger hon:

–  Det finns egentligen inget som talar för att man ska införa åldersrelaterade kontroller för körkort. Det finns inga studier som har kunnat visa på ökad trafiksäkerhet i de länder som har åldersrelaterade kontroller, jämfört med de som inte har det. Däremot finns det många studier som visar på att vissa medicinska tillstånd leder till en ökad trafiksäkerhetsrisk, men det gäller inte bara åldersrelaterade tillstånd. Därför tycker jag att den svenska modellen som vi har nu är bra.

–  Jag tror att fördomar leder till att många slutar köra tidigare än de egentligen skulle ha behövt. Det påverkar deras liv eftersom bil­körningen kan vara en stor del av ens identitet och underlättar mycket i vardagen.

Förra året presenterade Katarina Fällman sina rön på en nordisk gerontologisk kongress. Foto: Privat

Vid tiden för intervjun har det gått cirka sex månader sedan Katarina Fällman försvarade sin avhandling vid Linköpings universitet. Hon sitter inne på sitt kontor när vi genomför intervjun digitalt. En mintblå vägg syns bakom henne och i ett hörn skymtar en bokhylla med en anatomisk modell.

För tillfället ägnar hon mest tid åt sitt arbete som överläkare inom geriatrik på Universitetssjukhuset i Linköping berättar hon, men hennes forskning om körförmåga och kognition fortsätter vid sidan av.

Katarina Fällman säger att det känns fantastiskt att ha disputerat, och att få prata om det hon har arbetat med så länge.

Hennes intresse för att forska väcktes på ett lite oväntat ställe: i lunchrummet.

Ända sedan hennes specialisttjänstgöring till geriatriker, har hon tyckt att kognitiva sjukdomar är fascinerande. När hon arbetade­ på samma mottagning som professor Jan Marcusson fick hon höra om en studie där man undersökte hur friska personer klarade av kognitiva tester.

– Jag blev intresserad av vilka felkällor som kan finnas, vad som är normalt på testerna och vilka normvärden vi jämför med. Han är en väldigt entusiastisk och inspirerande person, och till slut började vi prata om hur kognitiva tester används för att bedöma körförmågan. Läkare har en skyldighet att anmäla patienter som inte längre uppfyller kraven för att ha körkort, men testernas normalvärden baseras på yngre personer eller yngre äldre.

Det uppstod en diskussion om hur ett eventuellt doktorandprojekt kunde se ut, men ­Katarina Fällman behövde en stund för att fundera på saken.

–  Jag trodde inte att jag skulle vara särskilt bra på att forska – och det vet jag fortfarande inte om jag är – men det har gett mig mycket mer än jag förväntade mig.

Hon erkänner att det egentligen inte är körbedömningen som hon brinner mest för, utan det är vad de kognitiva testerna visar och hur resultaten kan användas rent praktiskt.

–  Personligen tycker jag att det är rätt ­tråkigt att köra bil, säger hon med ett skratt.

–  I min värld finns det roligare saker att göra. Men det kan vara en fördel. Jag har inte den känslomässiga kopplingen till bilkörning som många har. Det gör det lättare att vara objektiv när man bedömer funktion utifrån testresultat.

Trots att forskning har varit en stor del av hennes liv de senaste åren, känner Katarina Fällman inte att hon helt vill lämna det kliniska arbetet bakom sig. Hon hoppas kunna fortsätta kombinera det med forskning en tid framöver. För tillfället arbetar hon med en studie om trafikmedicinska bedömningar, som bygger ­
på ett delarbete från avhandlingen.

Katarina Fällman berättar att tiden som doktorand har gjort henne till en bättre läkare.

–  Man värderar fakta och nya rön på ett annat sätt, och man blir inte lika lätt påverkad av andras åsikter. Det är också lättare att lyssna mellan raderna.

Katarina Fällman minns ett tillfälle i början av sin doktorandtid när hon gjorde sin specia­li­seringstjänstgöring. En av hennes kollegor hade en patient som undrade över en specifik behandling. Frågan diskuterades i läkargruppen och Katarina Fällman tog på sig ansvaret att undersöka saken vidare.

–  Jag gick snabbt igenom forskningsunderlaget och vi kunde ge patienten ett ordentligt svar, i stället för att bara säga ”så gör vi”. Jag tyckte att det var väldigt respektfullt och fint att kunna möta patienten på det här sättet.