Hur gick det sen…

Mindes du titeln på din avhandling?

– Rättfärdigade prioriteringar kommer jag ihåg i alla fall!

Vad gör du nu?

– Sedan strax efter disputationen arbetar jag på Linnéuniversitetet. Här har jag bland annat undervisat och examinerat, handlett uppsatser och varit program­ledare och biträdande prefekt på institutionen. Jag tillhör också forskargruppen Soda, Social work, disability and aging. Vi tittar mycket på levnadsvillkor ur ett kritiskt perspektiv, vi tittar på makt bland annat utifrån intersektionalitet. Just nu ingår jag i en grupp som kommer att söka medel för att studera ekonomiskt våld mot äldre.

Har dina forskningsresultat kommit till nytta?

– Eftersom jag fick jobb här har jag inte följt upp personalen eller cheferna som ingick i min avhandling, men jag vet att avhandlingen är nedladdad och att mina artiklar också används.

Ser du dig primärt som forskare nu?

– För mig går forskning och undervisning hand i hand, och även samverkan både inom och utanför universitetet. Så för mig går det inte att skilja på det, men en del av min gärning är att vara forskare, absolut.

Har du funderat på att jobba utanför uni­versitetet?

– Jag har sneglat lite på tjänster som innebär mycket verksamhetsutveckling. Men jag har ju redan förmånen att samverka med kommuner och när man får samverkan, undervisning och forskning att gå hand i hand är det väldigt konstruktivt och spännande. Jag skulle också sakna studenterna och undervisningen, att träffa och stödja inte bara verksamheter och ledning i utveckling, utan också individer.

Saknar du doktorandtiden?

– Både ja och nej. Jag tyckte om att resa runt och gå kurser på olika lärosäten i Sverige och nätverka med forskare och andra dokto­rander. Att få förkovra sig så är fantastiskt lyxigt. Det jag kanske inte saknar är att det är en väldigt hektisk tid. Men jag saknar det nog mer än jag inte gör det!