Hur gick det sen Björn Högberg…

– Nu forskar jag med fokus på barn och unga i projekt om föräldrars arbetslöshet och barns hälsa, och om hur utformningen av skolan påverkar hur barnen trivs och mår.

Varför gick du från äldre till unga?

– I doktorandprojektet studerade jag faktiskt både unga och äldre, som grupper med stora behov av välfärdstjänster. Sedan fick vi pengar för att fortsätta med skola och barn. Jag hade planer på att forska vidare om äldre, men när jag blev förälder kände jag att det skulle bli för mycket med flera projekt.

Ser du några fördelar eller nackdelar med att byta ämne?

– Det finns åtminstone på kort sikt starka incitament att specialisera sig mycket, man blir mer produktiv. Men jag tror att man i längden kan göra bättre saker om man har lite bredare perspektiv, att man utvecklas mer som forskare.

Hur togs dina forskningsresultat emot?

– Jag tror att avhandlingen inte fick så stor spridning faktiskt. Det är nog mer det jag gjort efteråt som fått genomslag, både i media och i vetenskapliga citeringar. Det har handlat om skolrelaterad stress och psykisk ohälsa.

Har du funderat på att göra något annat än att forska?

– Ja, det har jag ju. Men jag tror att jag har lite smal kompetens för det, även om jag kan undervisa på universitetet. Det är en svårare arbetsmarknad för forskare om man inte är i Stockholm, där nästan alla myndigheter finns. Som småbarnsförälder har jag ju önskat några gånger att jag haft ett jobb som man inte tar med sig hem. Men å andra sidan finns det ju fördelar också med flexiblare tider och forskarlivet kan vara jäkligt stimulerande.

Saknar du doktorandtiden?

– Ja, men det gör jag nog! Jag upplever större press nu, för att jag måste försörja mig själv på ett annat sätt och behöver fundera på att söka projektmedel i tid och otid. Jag tyckte att det var rätt skönt att vara doktorand, även om jag har lite större frihet att studera det jag vill studera nu.