Hur gick det sen, Ellen Lindell?

– Jag arbetar kvar som läkare på Södra Älvsborgs sjukhus här i Borås. Det är mitt huvudsakliga uppdrag. Sedan har jag en forskningstjänst på 20 procent.

Har resultaten från din avhandling kommit patienterna till del?
– Det tycker jag verkligen! Jag fick till exempel vara med och göra om de nationella riktlinjerna för yrsel till primär­vården. Vi uppdaterade verkligen riktlinjerna för utredning och behandling för kristallsjuka. Där fick min forskning väldigt stort genomslag och blev implementerad direkt.

Hur har din forskning sett ut sedan disputationen?
– Vi har följt trakeotomerade patienter på intensivvårdsavdelning under covid-19-pandemin, i ett projekt här i Borås och i ett regionalt projekt som drivs från Sahlgrenska akademin i Göteborg. Sedan har jag publicerat några artiklar om patienter som var yra men som inte hade sökt vård för det, där man ändå kunde se att de hade obehandlad kristallsjuka. Nu har vi också startat en nationell studie, där Umeå universitet är huvudansvariga. Vi ska titta på rehabilitering efter akut yrsel och jämföra en ny app med konventionell rehabilitering. Oavsett hur appen fungerar är det viktigt med en kartläggning över hur det går för de här patienterna, hur mycket de tränar, hur de mår, vilken livskvalitet de har.

Du forskar fortfarande väldigt praktiknära – är det ett val du gjort?
– Ja, det är det. Och jobbar man inte på ett universitetssjukhus, så faller det sig naturligt. Jag handleder också ST-läkares vetenskapliga arbeten. Det blir också praktiknära.

Saknar du doktorandtiden?
– Neeej! Jag gillar att bli färdig med saker. Doktorandtiden är rolig, men det är mycket jobb och jag forskade mycket på fritiden och satt på kvällar, nätter och helger. Det är större frihet efter disputation. Jag kan gå med i andra projekt och har något slags körkort som forskare.

Avhandling: Dizziness and benign paroxysmal positional vertigo (BPPV) among older adults – health-related quality of life and associating factors.