Räds inte tredje uppgiften

Den tredje uppgiften är ett fundamentalt uppdrag för högskolor och universitet, som förväntas dela med sig av sin kunskap till samhället, vid sidan av huvuduppdragen utbildning och forskning.

Men det faktiska uppfyllandet av den tredje uppgiften har varit omdebatterat. Att publicera sig i vetenskapliga tidskrifter ger bättre forskningsmeriter än att publicera sig i populärvetenskapliga, och forskarna prioriterar oftast utbildning och forskning.

Äldreforskaren Lena Rosenberg är inte en av dem. Hon är arbetsterapeut och har varit universitetslektor vid Karolinska institutet sedan 2018. Hon leder forskargruppen Everyday matters och hennes forskning handlar om äldres möjligheter att vara delaktiga i samhället, och exempelvis hur mycket vardagstekniken påverkar detta.

Under 1990-talet bodde hon i Hässelby i Stockholm. Det var en tid då många myndigheter gjorde snabba omställningar mot digitaliserade tjänster. Lena Rosenberg fick ofta se att ny teknik var utmanande för vissa personer, framför allt äldre.

– När jag besökte postkontoret kunde jag höra personal som förklarade för en äldre person att de skulle använda sig av de nya telefontjänsterna om de hade några frågor. Och personalen kunde ge hur många instruktioner som helst, men jag förstod att det var svårt för de äldre utifrån svaren de fick, säger hon.

Hon märkte också på ett personligt plan hur digitaliseringen påverkade hennes farmor som blev tokig på att det var telefonsvarare överallt och att tv:n blev alltmer komplicerad.
Men Lena Rosenberg är tydlig med att hon inte är emot digitalisering, den har många fördelar. Däremot anser hon att det är farligt att tänka att alla kan anamma tekniken på en gång.

– Det kan vara väldigt skadligt mot det sociala livet och delaktigheten i samhället, särskilt för äldre som kanske inte har så många sociala aktiviteter till att börja med. Det kan få stora konsekvenser för deras välmående, många känner sig dumma och som att verkligheten har sprungit ifrån dem, säger hon och fortsätter:

– Därför behöver gamla alternativ finnas kvar tills den nya tekniken har förankrats ordentligt. Att inte ha sådana alternativ är ansvarslöst.

Lena Rosenberg vill också understryka att det är farligt att säga att digitaliseringen enbart påverkar de som är äldre i dag. På grund av teknikens exponentiella utveckling ska man inte göra antagandet att framtida generationer inte kommer att kämpa med digitalt utanförskap.

– Jag är 60-talist och har lärt mig ny teknik under hela mitt liv. Men det kommer hela tiden nya format och nya produkter. Och när man blir äldre kanske man inte orkar hoppa på det som är nytt och hålla sig uppdaterad. Jag tror att det gäller för alla generationer, även de framtida.

Lena Rosenbergs samhällsengagemang gjorde att hon så småningom bytte från att arbeta inom scenografi, museiverksamhet och textilhantverk, till arbetsterapi. Hon tänkte att arbetsterapi skulle öppna för att arbeta med hantverk på ett nytt sätt. Men under utbildningen blev hon helt uppslukad av forskning om aktivitet och vardagsliv, och fick sedan ett erbjudande om att bli forskningsassistent.

När hon först fick frågan tackade hon nej till tjänsten.

– Efter min grundexamen hade jag precis börjat arbeta kliniskt på Huddinge sjukhus, vilket var otroligt spännande och roligt. Jag tänkte att jag skulle arbeta kliniskt ett tag innan forskning kom på fråga, men så blev det inte. Andra gången de frågade om jag ville vara forskningsassistent tackade jag ja. Jag ville inte chansa på att de kanske aldrig skulle ge mig erbjudandet igen, skrattar Lena Rosenberg.

De senaste åren har hon främst lett deltagarorienterad forskning om den fysiska miljön på äldreboenden i relation till situationer som uppstår, till exempel om den kan gynna den psykosociala miljön.

– Dessutom är jag intresserad av att undersöka hur det är att ha sitt hem på en institution, som ett äldreboende. Jag skulle vilja studera hur man kan hitta en bra balans i det privata och institutionella så att man som äldre person vill befinna sig där.

Lena Rosenbergs forskargrupp har genomfört flera etnografiska studier på äldreboenden. Bland annat om vad som kan bidra till inflytande och en meningsfull vardag för de som bor på ett äldreboende. I en studie utvecklade hon, tillsammans med en doktorand, aktiviteter tillsammans med de boende. Det blev bland annat en bokcirkel som utgick från de boendes önskningar och förutsättningar.

– Doktoranden som jag arrangerade bokcirklarna med kom från en annan forskningstradition, och hon lärde mig att det är nödvändigt att involvera de boende själva för det är de som är experter på sin situation, säger Lena Rosenberg.

I september kommer hon att avsluta sin anställning på Karolinska institutet för att bli professor på Jönköping university. Det är en helt ny roll och hon kommer dessutom att gå från medicinsk fakultet till humaniora och samhällsvetenskap. Lena Rosenberg berättar att ett av målen är att bygga upp forskningssamarbete med regionen. Men hon har lite bitterljuva känslor över att byta lärosäte.

– Det känns jättespännande och jag är förväntansfull eftersom jag har varit på Karolinska institutet sedan jag gick min grundutbildning. Jag tror det är nyttigt att komma till ett nytt lärosäte. Men en tråkig sak är att jag kommer att sakna min forskargrupp, jag hoppas dock och tror att vi kan hitta sam­arbetsvägar i framtiden.

Men något hon inte kommer byta bort är viljan att nå ut med sina resultat, den tredje uppgiften. Under sina år som forskare har hon tänkt på hur hon ska sprida sin kunskap. Men hon tycker att själva begreppet ”den tredje uppgiften” är udda.

– Det är som att det är skilda uppgifter. Jag anser att det är en mer sammanhängande process. Vi forskare får idéer till vad som är viktigt att undersöka genom att exempelvis följa med i medieflödet eller vara ute i olika verksamheter. Det är en ständig interaktion mellan det vi gör på universitetet och det som händer i samhället. Därför är det viktigt att inte glömma bort den ”tredje uppgiften” eller att isolera den till särskilda aktiviteter, säger Lena Rosenberg.

Coronapandemin och dess restriktioner för äldre var något som fick henne att reagera väldigt starkt, berättar hon. Då tog hon initiativet att tillsammans med några kollegor skriva en artikel på Karolinska institutets webbsida. Dagarna därpå visade det sig att medier hade ett stort intresse för artikeln.

– Det var i början av pandemin när man pratade om att äldre skulle isolera sig fysiskt och använda digitala kontaktvägar, trots att vi vet vilken digital utsatthet som finns hos de allra sköraste äldre. Men beslutsfattare pratade om det som att det vore helt okomplicerat.

Hon har ingen särskild strategi för hur hon ska arbeta med den tredje uppgiften, utan tar varje tillfälle i akt att nå ut via olika kanaler. En av de viktigaste aspekterna är att forsknings­finansiering till stor del utgörs av offentliga medel.

– Det är pengar som ska tillbaka till samhället och därmed är det vår skyldighet som forskare att redogöra för våra resultat på ett lättillgängligt sätt för allmänheten, säger Lena Rosenberg.