Rättvisa handlar om vem man jämför med

Det har blivit drygt 25 år av forskning inom äldre- och åldrandeområdet för lundaprofessorn i socialt arbete, Håkan Jönson, bland annat om åldersberoende skillnader i synen på bistånd vid funktionsnedsättningar. Medan bedömningen för yngre handlar om att ha det som jämnåriga utan omsorgsbehov, handlar jämförelserna inom äldreomsorgen om att ha det som andra med omsorgsbehov.

Begreppet rättvisa engagerar honom djupt, men inriktningen mot äldre- och åldrandeområdet var långt ifrån självklar. Håkan Jönsons föräldrar drev yrkesfosterhem och efter sin socio­nomexamen 1986 valde han själv att arbeta med unga, ungdomsbrottslighet och missbruk i Enköping och Uppsala. Han skrev sin magisteruppsats vid Stockholms universitet med siktet inställt på forskning om ungdomsbrottslighet.

Hur väcktes ditt intresse för att forska?
– Vissa personer ställer sig frågor och undrar saker. Jag undrade över saker.

Det var mötet med Rosmari Eliasson-Lappalainen på Socialhögskolan i Lund som fick Håkan Jönson att byta spår. Han antogs som doktorand med inriktning mot äldreforskning 1994 och disputerade 2001. Efter några år som forskarassistent vid Linköpings universitet återvände han 2008 till Lund, där han nu är professor och involverad i flera forskningsprojekt.

– I det Forte-finaniserade projektet Ålder eller behov? Ålders­kategoriseringar som grund för omsorg och stöd till äldre är jag och kollegan Tove Harnett intresserade av betydelsen av ålder för huruvida man får omsorg och rättigheter eller i vissa fall utesluts från hjälpsystemet.

Bakgrunden är de två olika lagstiftningarna för äldre och yngre, där lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade, lss, är en rättighetslag som ska ge goda levnadsvillkor. Lagen riktar sig mot personer i arbetsför ålder, även om man också som 65+ numera får behålla tidigare beviljade insatser som personlig assistans. Socialtjänstlagen riktar sig däremot mot äldre och ska ge skälig levnadsnivå.

– Det är intressant att studera att två 70-åringar med samma funktionsnedsättning kan få helt olika typer av hjälp, säger Håkan Jönson.

Ett annat delprojekt handlar om åldersgränser för att bevilja förmåner, där man i några kommuner inför förenklad biståndshandläggning för äldreomsorg som vid en viss ålder ger vissa timmar utan individuell prövning. Samtidigt som den här insatsen genomförs har Socialstyrelsen infört det komplexa systemet ibic, Individens behov i centrum.

– Äldreomsorgen går i två helt olika riktningar, biståndsväg och serviceväg. Vi vill förstå äldreomsorgens riktning. Det gör vi inte just nu. Är det ålder eller behov som ska avgöra vilken hjälp man får? Vad är behov? Att önska hjälp? Vem ska avgöra saken? Det finns politiskt populära krav, som till exempel en äldreboende­garanti till dem som är 90 år, men ska en pigg 90-åring få en plats i stället för en multisjuk 75-åring? Det har att göra med moralisk ekonomi, vem har rätt till vad och varför?

– Mycket av politik och rättvisa bygger på jämförelser. Det har varit otroligt kraftfullt för funktionshinderrörelsen att man med lss gör externa jämförelser. Det betyder att man jämför med personer i samma ålder som inte har funktionsnedsättningar som referensgrupp för att åberopa rättigheter. I äldrepolitiken görs så kallade interna jämförelser. En 70-åring som har ett hjälpbehov jämförs då inte med andra 70-åringar som inte har funktionsnedsättningar, utan med dem som har hjälpbehov, säger Håkan Jönson.

Han förespråkar att man även för äldre gör jämförelser externt, det vill säga jämför med rättigheter för friska personer i samma ålder. Ett bra exempel på det menar han är att numera kan gifta par där ena parten får ett hjälp­behov tillsammans få flytta in på ett äldreboende. Detta eftersom det inte är kommunen som ska skilja makar åt.

Vilka är dina drivkrafter som forskare?

– Jag drivs av ett teoretiskt intresse för att förstå ålder och av en vilja att förändra. Ålderism är mer komplext än rasism. Det finns ju inget hat mot äldre. Någonstans måste man också sätta åldersgränser. Vi går ju i pension till exempel. Det finns ett slags logik som spiller över i det som blir ålderism. Ålder är inte så laddat i ideologiska positioner som etnicitet och genusforskning. Det finns utrymme för friare teoretiserande, utan låsta positioner som det kan bli inom andra fält. Det är lustfyllt att hålla på med och fundera.

En ambition Håkan Jönson har är också att öka människors rätt till välfärd och stöd och ett gott liv och han har under senare år sett behov av mer forskning som ett stöd till praktiken.

Vad vill du forska på härnäst?

– Det jag gör nu är meningsfullt och intressant. Jag skulle gärna vilja vara med och bygga ett större forskningsprogram om åldrandets komplexa sociala problem som missbruk, hemlöshet, psykisk ohälsa och våld i nära relationer. Jag vill fördjupa mig i frågan om när samhället ska överge de moraliska förändringsambitionerna som många av oss tycker är bra och i stället satsa på att ge omsorg, trygghet och välbefinnande enligt socialtjänstlagen. Kanske är det orimligt att någon 80+ som har missbrukat hela livet ska sluta. Kanske bättre att ge omsorg i stället för behandling då. Men om man är 70 eller 60 eller 50? Det är teoretiskt intressant.

Vad vill du förmedla från din forskning?

– Att rättvisa handlar om vem man jämför sig med! Det är precis det som går tillbaka till funktionshinderrörelsen. Och jämförelsen mot äldre.
Vilka är dina tankar om det egna åldrandet?

– Jag reflekterar över perspektivet när jag blir äldre. Det är en jäkla skillnad att kunna säga att detta gäller mig nu! Förändringskraften finns mer i när folk säger att det här är min fråga, det handlar om mig nu, som inte finns om jag säger ”detta gäller mig om 20 år”. Det är vanligt i funktionshinderrörelsen, men mindre vanligt vid äldrefrågor. Frågan om forskares ålder är underteoretiserad jämfört med genus och etnicitet. När vi närmar oss livets senare delar aktualiseras frågor som kan ge ett existenti ellt djup i vårt tänkande. Så tror jag åldrandet påverkar många av oss. Jag tänker på ett åldrandeperspektiv utifrån mig själv.

– Åldrandet är verkligen under förändring. Ett roligt exempel är en bok om att bli äldre som heter Den gyllene åldern som kom ut 1960, som innehåller resonemang om hur man ska klä sig som pensionär. Som om mode inte fanns!

Håkan Jönson ser en risk för att det blir en sammanblandning mellan dem som för tillfället är i en ålderskategori och idén om vad det innebär att vara i den ålderskategorin. Han påpekar att enskilda människors åldrande och liv sker under en bestämd tid och att livet påverkas starkt av den tid man lever i. Man kan ha förväntningar på hur det är att vara i en viss ålder, men samtidigt förändrar ens egen generation hur det faktiskt blir.

– På 1960-talet gick man inte i jeans när man var äldre. Det låg nära tillhands att tro att det var själva åldrandet som fick äldre att välja andra kläder. Nu är jeans det normala. Dagens 60–70-åringar lyssnar ofta på både Beatles och Stones. Man är inte bara i sin ålder utan har en historia som räknas in. Varje ny generation skapar ett nytt åldrande!