På Norra Djurgården i centrala Stockholm ligger Kungliga tekniska högskolan, KTH, som består av flera institutioner inrymda i tegelklädda byggnader. En vanlig vardagsförmiddag som denna sorlar det av studenter i kaféet beläget precis vid ingången till KTH:s bibliotek, som också är Sveriges största bibliotek för teknologi. En bit bort från allt stim, bakom en vägg, sitter Britt Östlund och tar en fika.
Hon har nästan 40 års erfarenhet av teknikforskning och har varit verksam på lärosäten runtom i landet, nu senast på KTH där hon 2014 blev Sveriges första professor i teknisk vårdvetenskap. I dag är hon professor emeritus vid samma lärosäte. Med sin långa karriär har
Britt Östlund satt sin prägel på forskningen om människors relation till teknik och fokuserat på den centrala frågan: Vilken roll har teknologi i äldre personers liv och i vården och omsorgen av äldre?
Som person drivs Britt Östlund av sina intressen, något som även genomsyrar hennes långa arbetsliv. Hon har en bakgrund bland annat som ungdomsledare, forskningsfinansiär samt är utbildad och var tidigare yrkesverksam som svetsare.
Hennes intresse för forskning väcktes under första halvan av 1980-talet, när det pågick stora samhällsdebatter kring en utökad produktion av Saabs Jas-flygplan. På den tiden bodde hon i Linköping där Saab hade sitt huvudkontor.
– Då och då dök det upp i nyheterna att Saab ville ha mer pengar för att ta fram ännu fler Jas-plan, samtidigt som Sverige var inne i en period av dålig ekonomi med massor av nedskärningar. Trots det var utvecklingen av teknologi ett starkt argument för att fortsätta med flygplansproduktionen, Jas-projektet skulle ge Sverige en starkare teknisk plattform i världen, vilket var väldigt viktigt. Då började jag fundera på hur det kunde komma sig att tekniken alltid fick åka i en egen gräddfil.
Men en tidigare universitetsutbildning i personal- och arbetslivsfrågor sökte Britt Östlund en tjänst som forskningsassistent och senare till forskarutbildningen på Linköpings universitet.
– Det ledde mig till äldreforskningen. Jag snubblade över frågan om trygghetslarm, som hade funnits sedan 1970-talet och var ett sätt att stärka kvarboendereformen inom äldreomsorgen. Och då undrade jag ”Blir de äldre verkligen tryggare av ett trygghetslarm?”.
Just den frågan blev frågeställningen i en av delstudierna i Britt Östlunds avhandling Gammal är äldst. En studie av teknikens betydelse i äldre människors liv, som hon lade fram 1995. I studien intervjuade hon och var hemma hos äldre personer som hade fått trygghetslarm för att observera hur de använde och tänkte kring tekniken.
Det visade sig att den minst användbara funktionen hos trygghetslarmet var själva larmet. De äldre själva hade många andra tankar om och idéer på hur de kunde använda larmet. Men dessa nya användningsområden var inget som kommunerna uppskattade, de ansåg att det var viktigt att trygghetslarmen användes som det var tänkt. Men därmed missade man andra behov äldre hade och som hade kunnat lösas med samma teknik, enligt Britt Östlund.
Resultaten från den tvärvetenskapliga avhandlingen visade sig vara svåra att redogöra för forskarsamhället.
– När jag åkte på geriatriska och gerontologiska konferenser undrade många vad jag gjorde där, eftersom de forskarna inte tyckte att teknikforskning hörde hemma i deras discipliner. Och vice versa när jag presenterade resultaten för teknikforskare. Då frågade de: ”Du har intervjuat äldre personer, kan man lita på dem?”.
Det finns två viktiga begrepp som genomsyrar Britt Östlunds forskning: geronteknologi och sociogeronteknologi. Det förstnämnda är ett område som fokuserar på att hjälpa ingenjörer att utveckla teknik som är anpassad till äldre personer.
– Däremot handlar sociogeronteknologi inte om att enbart studera hur teknik kan anpassas till äldre, utan det handlar om hur användbar och betydelsefull tekniken är i ett sammanhang, i det här fallet äldre personers vardag och liv.
För att ta reda på detta är ett alternativ att ingenjörer involverar äldre personer redan i början av sina projekt. Äldre i dag har lång erfarenhet av hur det är när ett samhälle introducerar stora tekniska innovationer och har använt mycket ny teknik, till exempel tv-apparater och datorer.
– En annan vinst man gör när man tar in potentiella användare direkt i utvecklingsprocessen är att man ser hur olika äldre personer är. Än i dag finns det många fördomar bland ingenjörer om äldre personer som teknikanvändare. När vi samhällsvetare samarbetar med ingenjörer brukar vi höra att de exempelvis ska ha 20 studiedeltagare som är äldre, men sedan uppstår det problem när ingenjörerna ska göra ett urval.
– Ofta väljer man då skörhet som ett kriterium eftersom det blir tydligare, men då förstärker man föreställningen om att alla äldre är lika och har samma slags behov. Vi vet ju idag att detta är en högst heterogen grupp.
Ytterligare en sak som gör Britt Östlund frustrerad är samhällets syn på teknik.
– I dag ses teknik som samhällets framtid och något vi borde satsa på, vilket absolut är sant. Men vi måste hjälpas åt att landa tekniken och ibland måste vi också hjälpas åt att säga nej. Vi måste fråga oss vad vi ska använda tekniken till och vad vi inte ska använda den till.
Och när artificiell intelligens, AI, kommer på tal under intervjun håller hon inte tillbaka.
– Det var nyligen en debattartikel i Dagens nyheter där två personer skrev att vi borde ha en mindre fördomsfull attityd mot AI och då blev jag irriterad. Det är snarare tvärtom, vi borde diskutera mer öppet om vad vi ska ha det här till.
På KTH har Britt Östlunds projektlista varit lång och innehållit allt från att studera användningen av robotar till att undersöka arbetsmiljön i hemtjänsten. Men livet som emeritus är mycket mindre stressigt och styrt.
Just nu har Britt Östlund flera uppdrag. På KTH granskar hon avhandlingsmanus och medverkar i program för forskningsråd. Bland annat utvärderar hon ett femårigt program för som handlar om artificiell intelligens i arbetslivet. Hon kommer också att vara ordförande för en kommande konferens som hålls på Karolinska institutet om personcentrerad vård och är dessutom en del av regeringens äldreforskarråd.
– Jag arbetar inte hela dagarna och inte mer än två dagar i veckan. Vissa veckor arbetar jag inte alls. Då gör jag sådant som jag inte har hunnit med tidigare. I går var jag till exempel på Nordiska muséet, jag hinner läsa tidningen i lugn och ro på morgonen, jag skriver debattartiklar och går på pilates.
Britt Östlund gick i pension när hon var 65 år, vilket är tidigare än de flesta akademiker, men säger att hon hade kunnat arbeta några år till. Hon erkänner dock att hon alltid velat att det ska komma in yngre personer som kan fortsätta hennes forskning.
– Nu ser jag att det har kommit en ny generation som gör forskningen mycket bättre än vad jag någonsin skulle kunna göra. Jag har själv sett, när jag var yngre, att det finns professorer som inte klarar av att lämna. Rätt som det är kommer de tillbaka och är inte uppdaterade. Det är så pinsamt.
Britt Östlund vill inte gärna kalla sig själv äldreforskare, utan ser sig snarare som en teknikforskare som har riktat in sig på äldre personer. Men sitt eget åldrande tänker hon på ganska ofta.
– Det ska bli spännande att se om jag har haft rätt i min forskning om åldrandet. Jag förstår att jag har lärt mig mycket av de äldre som jag har intervjuat och träffat, även om jag inte direkt har insett det där och då. Särskilt intressant har det varit att träffa äldre kvinnor och höra hur de har hanterat kroppens förändringar och sociala relationer sent i livet.
Hennes största drivkraft som forskare är att hon vill påverka teknikutvecklingen för att förbättra livet för äldre och de som arbetar inom äldreomsorgen. När hon blickar tillbaka på sin långa karriär är hon mest stolt över att ha varit med och startat europeiska nätverk inom både geronteknologi och sociogeronteknologi.
– Det är viktigt att dessa frågor tas upp både teoretiskt och empiriskt inom forskningen. De etnografiska metoderna är lika viktiga som ingenjörernas matematiska metoder. Kombinerat kan de leda till värdefull kunskap.
Vad är en viktig sak att ta med från din forskning?
– Det är nog att teknikens roll i vardagslivet inte är självklar och att äldre personer är aktörer i sina egna liv som teknikanvändare. De är inte bara passiva mottagare, utan aktiva användare som verkligen tänker på betydelsen av teknik.
