Debuten av tandlossning kan ske vid 35–40 års ålder och man bär med sig sjukdomen hela livet. Vissa får behandling, andra inte och vissa förlorar sina tänder, berättar Helena Nilsson.
– Man vet ju att riskfaktorerna för demenssjukdom har identifierats decennier innan man får en diagnos: hjärt-kärlsjukdom i medelåldern, höga blodfetter, högt blodtryck, högt BMI. Sannolikt har den patologiska process som leder till demenssjukdom startat långt tidigare.
Kan en tidig behandling av tandlossning även bromsa den kognitiva svikten?
– Det har man inte studerat. Däremot har man gjort interventionsstudier för diabetes och sett att vid behandlad tandlossning förbättrades även blodsockervärdena.
Helena Nilsson tror på möjligheten att i en framtid minska risken för andra sjukdomar om man hjälper patienter att upprätthålla en god munhälsa. Det krävs dock att man arbetar multidisciplinärt i vården. Det är också viktigt med utbildningsinsatser. Hon berättar att för närvarande får studenter vid sjuksköterskeprogrammet i Halland extra undervisning om tandsjukdomar.
Även de som arbetar med omvårdnad har en viktig roll, anser hon. De möter individen då skadan redan har skett.
– I det läget får man hjälpa och stötta individen så mycket som det går och hitta vägar till bibehållen egenvård. Tandvård ska vara lika viktigt som att duscha och att ta sina mediciner, tycker Helena Nilsson.
Är det fortfarande skambelagt att ha dåliga tänder?
– Ja, tyvärr. Det är ju inte så att sjukdomar i munhålan beror på slarv och försummelse. Det finns en stor del som är ärftlig, man kan vara känslig för de här sjukdomarna. Då blir det ännu viktigare att borsta bättre och vara mer noggrann.
Förr fanns inte samma kunskap om tandvård. Tror du att folk i allmänhet kommer att ha en bättre tandhälsa som äldre?
– Det tror jag absolut. På 70-talet var många äldre tandlösa. De som blir pensionärer nu har i stort sett sina tänder kvar. Därför blir ju effekten större, om man då drabbas av kognitiv svikt. Det krävs ett avancerat omhändertagande av tand- och omvårdnadspersonal då de äldre har bryggor och implantat som inte är helt enkelt att sköta om.
Vad ser du som viktigast när det gäller äldres tandhälsa?
– Det viktigaste är att kunna äta den mat man önskar med högt näringsinnehåll och att tänderna inte begränsar en, att man slipper att ha ont, att man kan delta i sociala sammanhang och inte behöver skämmas för synliga tandluckor eller för att man luktar illa ur munnen, som man ibland kan göra vid kroniska infektioner.
– Om man har haft en god munhälsa tidigare kan man förvänta sig det även under sitt åldrande. Det finns inget som säger att man ska förlora sina tänder bara för att man blir gammal.
Helena Nilssons avhandling är klar och hon har tagit en paus från forskningen, men hoppas i framtiden kunna fördjupa sig i frågan om när munhälsan börjar svikta och om tandlossning som riskfaktor för kognitiv försämring. Då gäller det att identifiera patienter när de är kognitivt friska och följa dem under lång tid.
– Man kan förstås inte låta dem gå obehandlade, men man kan titta på tendensen att utveckla tandlossning eller inte. Vissa är ju helt friska och drabbas inte alls, säger Helena Nilsson.
Den lärdom hon vill dra av forskningsresultaten är hur betydelsefull tandhälsan är för allmän hälsa och livskvalitet hos de äldre.
– Man bör beakta det när man möter de här patienterna i sjuk- och tandvård och skapa förutsättningar för samarbete mellan olika professioner, säger hon.
Det är stora skillnader i kostnader för sjukvård respektive tandvård, som också påverkar enskilda patienter. Helena Nilsson vill inte ha någon åsikt om hur de ekonomiska systemen för sjuk- och tandvård ska utarbetas, men tänker sig möjligheten att en bastandvård kunde ingå i det medicinska ersättningssystemet.
Hennes viktigaste budskap när det gäller tandvård och munhälsa hos äldre personer är ganska enkelt: Fortsätt att gå till tandvården och få behandling genom hela livet!
