Ingela Wennman är strateg på Sahlgrenska universitetssjukhusets enhet för beredskap och säkerhetsskydd, och disputerade tidigare i år vid Göteborgs universitet med avhandlingen Outcomes and experiences of a fast track – a direct admission process from ambulance to stroke unit for patients not eligible for acute intervention.
– Snabba verksamhetsutvecklingsprocesser missar att utvärdera nyttan med genomförda förändringar och enbart forskning är en trög process där patientnyttan ofta får vänta, svarar Ingela Wennman på frågan om varför hon under sex års tid delade sin arbetstid mellan både verksamhetsutveckling och forskning.
Hon berättat på karaktäristisk göteborgska att vägen efter gymnasiet var utstakad. Hon skulle bli postkassörska på dåvarande Postverket, vilket på den tiden ansågs vara en bra och trygg statlig karriär med betald utbildning och garanterat jobb. Men först styrde hon kosan mot Afrika och arbete på ett sjukhus.
Tiden utomlands fick den tilltänkta postkassörskan att tänka om, att vilja utbilda sig till sjuksköterska och därmed gå i sin mors och andra närståendes fotspår. Väl tillbaka i Göteborg gjorde hon slag i saken, sökte in på sjuksköterskeutbildningen och blev också antagen. När yrkeslegitimationen var bärgad 1986 började hon att arbeta inom akutsjukvården, mest på natten och på deltid för att få ihop livspusslet: arbete och familjeliv med man och tre små barn.
Jobbet i det nära mötet med patienter väckte snart intresset för verksamhetsutveckling och ledarskap. Så småningom rekryterades hon till ambulansledningen i Göteborg som just verksamhetsutvecklare samt ansvarig för kvalitet och patientsäkerhet.
– Jag fick en mycket klok chef, en gammal brandman, som uppmanade mig att spänna bågen. Han sa alltid: ”Gör det du behöver, utbilda dig, delta i konferenser – vad som helst, men det ska gagna patienterna”. De orden har jag burit med mig sedan dess.
– När jag började arbeta inom ”ambulansen” kunde jag alla postnummer i stan utantill. Det innebar bland annat att vi kunde börja sortera patienter efter postnummer och såg då skillnader mellan stadsdelar när det gällde exempelvis vad man sökte för, framkörningstider och vårdtider.
Det var helt klart skillnad på folk och fä och det väckte många frågor, bland annat om resursfördelning. Det gav också en klarsynthet kring perspektiv som genus, socioekonomi och etnisk bakgrund. Det var svårt att ducka för det vi såg, vilket ledde till diskussioner om jämlik vård och etik.
Erfarenheterna från akutsjukvården kom väl till pass. På akutmottagningen hade många äldre med misstänkta höftfrakturer passerat. Ofta kvinnor, nedkylda, ofta nedkissade och i dåligt skick, inte sällan med demens. De kom till akuten i ambulans, men fick sedan vänta på att en läkare hade tid att skriva ut en remiss till röntgen. Det riskerade att bli en både utdragen och smärtsam väntan. Nattetid, om läkaren sov, fick även sjuksköterskor på akutmottagningen skriva remisser, vilket i många fall påskyndade processen.
– Det gick upp ett ljus om en möjlighet att arbeta mer effektivt och patientsäkert i vårdkedjan. Om ambulansen kunde användas som en mobil akutmottagning, och bemannas med en sjuksköterska som kunde göra samma saker som på akuten, bland annat ge inledande vård och prioritera, så skulle vi kunna köra patienten direkt till röntgen. Det skulle spara både tid, resurser och lidande. Det skulle även gagna andra patientgrupper på akuten då trängseln skulle minska, säger Ingela Wennman.
Snabbspåret – från hallmattan till röntgenbordet – testades med framgång i Göteborg 2004 och visade bland annat att vårdprocessen kunde kortas med flera timmar. Senare forskning har också visat att mellanlandningen på akutmottagningen inte tillför något mervärde för utvalda patientgrupper.
Ingela Wennman var även med och utvecklade snabbspår kring sköra äldre patienter, i samarbete med geriatriken, och för patienter med misstänkt stroke. Det senare var ett samverkansprojekt mellan ambulanssjukvården och strokeenheten på Östra sjukhuset. Stroke innebär att blodflödet till en del av hjärnan plötsligt blockeras eller att ett blodkärl i hjärnan brister och drabbar cirka 25 000 personer i Sverige varje år.
Tre av fyra kommer till sjukhus med ambulans. På Göteborgsvis kallades de två spåren skämtsamt för Ålderstigen och Hjärnvägen. Det nya arbetssättet i vårdkedjan har utvecklats och spridits till många delar av Sverige. Ambulansorganisationen är i dag en integrerad del av hela patientens vårdkedja och en samarbetspartner i organisationen som alla andra verksamheter inne på sjukhuset.
2017 kontaktade Ingela Wennman den biträdande sjukhusdirektören på Sahlgrenska universitetssjukhuset och önskade att få forska på halvfart. Så blev det. Ett par år senare slog coronapandemin till. Hon arbetade därför hemifrån i nästan tre år och skötte, precis som många andra vid den tiden, kontakterna med omvärlden via telefon och digitala plattformar.
– Det var isolerat och väldigt tufft i perioder. Jag undrade ibland varför jag höll på. Ingela Wennman har i sin avhandling undersökt snabbspåret Hjärnvägen. Hon har tittat på både patient- och organisationsperspektiv, patientsäkerhet, processen, flöden och dröjsmål i vårdkedjan. Fokus har riktats mot patienter som drabbats av stroke, där det inte varit möjligt med akut intervention. De flesta transporterades via akutmottagningen, vilket resulterade i dåligt personal- och lokalutnyttjande, långa väntetider och förseningar, och frustration bland både personal och patienter.
Hennes avhandling indikerar att den förändrade vårdkedjan, med snabbspår till strokeenheten utan att först passera akuten, inte påverkar patientesäkerheten och att det finns en jämförelsevis hög träffsäkerhet i ambulanssjuksköterskornas diagnosställning.
Det finns ingen betydande skillnad mot när läkare ställer diagnoser på akuten för dessa patientgrupper. Dessutom kan ledtiden kortas avsevärt samtidigt som strokepatienten inte behöver vänta lika länge på att möta tvärprofessionell expertkunskap.
– Det finns inga signifikanta skillnader i dödlighet, komplikationer eller patienternas självskattade hälsostatus efter tre månader.
Ingela Wennman konstaterar att det går lätt att övertyga medarbetarna, både ambulanspersonal och personal på akuten, om att snabbspår är bra, men att det har visat sig svårt att bibehålla denna typ av vårdkedjor över tid.
– Organisationen orkar inte upprätthålla kedjan, bland annat på grund av nedskärningar och brist på vårdplatser. Det skapar besvikelse och är en stor utmaning.
Ett år före disputationen vid Göteborgs universitet prisades hon med Irisstipendiet som delas ut av Iris Jonzén-Sandbloms och Greta Jonzéns stiftelse, för att stödja utbildning av framåtsträvande kvinnor.
– Det är naturligtvis hedrande med det förtroende jag har fått och att ges ökade möjligheter att ta fram den här typen av kunskap.
Det finns flera orsaker till att Ingela Wennman i stort sett från första arbetsdagen intresserat sig för akutvårdkedjans tidiga processer och för patienter, främst äldre, som är lågt prioriterade i sjukvården.
– Det här är en utsatt och utelämnad grupp som inte blir hörd och ofta blir liggande. En uppryckning på det här området skulle både individ och samhälle tjäna på, säger hon som under en period även varit utvecklingschef på Sahlgrenska universitetssjukhuset, och på så vis fått möjlighet att påverka även de stora penseldragen på sjukhuset.
– Jag tycker det är roligt att vara med på strategisk nivå, att ha mandat att fatta beslut och att ibland vara den som säger: Nu gör vi så här!
Vad händer nu? Ingela Wennman utesluter ingenting, men säger samtidigt att hon har fått lite andra lojaliteter vid sidan om arbetet. Hon är gift sedan 40 år tillbaka, har tre vuxna barn och sex barnbarn som alla är födda 2020–2022. Fler är på väg och det måste, som hon uttrycker det, även finnas tid att hoppa studsmatta, bada och fiska krabbor.
– Jag har dessutom lovat mamma lite kvalitetstid. Fika på Ahlströms konditori är en höjdare för en 86-årig pigg mor tillsammans med äldsta dottern, säger Ingela Wennman.
– Vi diskuterar ibland sjuksköterskeyrket, men vi har aldrig ångrat yrkesvalet.
Jobbet som strateg slukar många arbetstimmar, hon ingår dessutom i en centrumbildning med olika professioner och forskare som tittar närmare på problematiken med betydande trängsel på akutmottagningar.
– Detta beskrivs i stora delar av världen och det krävs sannolikt flera angreppssätt för att komma åt detta.
Gruppen belyser och forskar på problematiken och publicerar i vetenskapliga tidskrifter vartefter. Frågan är stor och kunskap från många olika delar av världen behövs och kompletterar varandra.
– Det är så forskning fungerar, pusselbit läggs till pusselbit. Att omsätta och få verkstad är en helt annan sak, säger Ingela Wennman.
– Just kombinationen, verksamhetsutveckling och tvärprofessionell forskning där alla goda krafter jobbar tillsammans, går snabbare och ger mest kraft för patienten.
