Det är inte första gången Clary Krekula får ställa nya frågor. I dag verkar hon alltså som äldreforskare, men i början av karriären arbetade hon med verktyg som munspeglar och tandskrapor. Hon utbildade sig till tandläkare under 1980-talet och var bland annat verksam i Nicaragua. Men i slutet av 1990-talet återvände hon till studier till följd av en skada i höger hand, som hindrade henne från att fortsätta som tandläkare. Den nya karriären hittade hon på ett lite annorlunda sätt.
– Jag tänkte först och främst bli något som snabbt kunde ge försörjning till min familj. Inom ramen för rehabutredningen fick jag göra ett personlighetstest och psykologerna som utförde det sa att jag skulle passa alldeles utmärkt som forskare. Och jag sa ”aldrig i livet” eftersom jag bara såg vita rockar och petriskålar framför mig. Men se var jag hamnade.
– Jag brukar skämtsamt hävda att jag är en av få forskare som har en utredning som säger att jag är lämplig för jobbet. Men jag lockades verkligen inte av odontologisk forskning, utan snarare av mötet med människor. Och då visade det sig att sociologi var perfekt som ämne.
När Clary Krekula läste en kurs i socialgerontologi väcktes intresset för äldreforskning, specifikt frågan om hur vi ser en människa bortom den åldrande kroppen – ett ämne hon kom att skriva sin avhandling om.
På senare år har Clary Krekula breddat sin repertoar av äldreforskning till att även inkludera frågor om ett förlängt arbetsliv, bland annat om hur det är att starta företag i högre ålder och om äldres plats på arbetsmarknaden. Men hon går alltid tillbaka till frågor om åldrandet och kroppsligheten.
Ett exempel är projektet Clary Krekula genomförde 2016–2019 där hon undersökte vad dans har för betydelse för äldres sociala och känslomässiga liv.
När hon skrev sin avhandling under tidigt 2000-tal dominerade frågor om det ålderslösa jaget och åldersskam bland äldre. Det fanns en tanke om att äldres kroppar bara var problematiska och att det fanns något ”inre” och något ”yttre” som kunde skiljas från varandra.
– Jag tyckte att dansprojektet var oerhört spännande, framför allt analyserna av det de äldre upplevde som det sköna i dansen. Det handlade bland annat om lustfyllda upplevelser av kroppens förmågor och att vara i harmoni med omgivningen, säger hon.
Under hösten är det mycket på gång för Clary Krekula. Hon ska avsluta två projekt om äldre i arbetslivet och som entreprenörer och ser sedan fram emot att påbörja ett projekt tillsammans med kollegan Emme-Li Vingare på Linnéuniversitetet.
Tillsammans med två grupper äldre personer ska de undersöka omsorgsrelationer bland äldre som bor ensamma och vilken plats digitalisering kan ha i arbetet.
– För mig kommer arbetet att innebära en helt ny metodologisk ansats. Vi kommer att arbeta med något som kallas för PAR-forskning, som står för participatory action research, alltså deltagarbaserad aktionsforskning, vilket innebär att personer ur den grupp man forskar om är med och utformar studien och frågeställningarna, förklarar hon.
Clary Krekula och Emme-Li Wingare kommer att utbilda deltagarna i till exempel intervjuteknik, forskningsetik och hur man kan kommunicera. Något som hon alltid har med sig i bakhuvudet är att det oftast finns ett avstånd mellan äldreforskare och personerna i deras forskning.
– Vi som är äldreforskare är inte alltid jämngamla med dem vi forskar om, något som skapar problem när vi uttalar oss om upplevelser vi själva inte har erfarenhet av. Tanken med par-metoden är att vi ska försäkra oss om att studien baseras på det som är relevant för gruppen, säger Clary Krekula.
Något hon är särskilt stolt över i sin karriär är alla forskarsamarbeten hon har varit med om att etablera på den internationella arenan. Hon har bland annat deltagit i att starta ett nätverk som undersöker de politiska ambitionerna med höjd pensionsålder. I ett annat nätverk ligger fokus på digitalisering inom arbetsmarknaden i relation till äldre personer.
Clary Krekula är också del i ett internationellt nätverk med fem kvinnor från olika länder.
– Innan pandemin planerade vi noggrant vilka konferenser vi skulle åka på, vi skrev antologier och forskningsansökningar tillsammans. Vi gjorde mycket ihop och det var många kreativa tankar som fick utrymme, berättar hon.
En kreativ forskningsmiljö är viktig för Clary Krekula.
– Det tycker jag är en svårighet som forskare i dag. Det är nedrustningar och nedskärningar hit och dit, tajta scheman och stödresurser som försvinner, vilket leder till att man förväntas göra allting själv.
Enligt Clary Krekula uppstår det situationer där forskare redan på papperet har mycket att göra, men att det utöver det tillkommer uppgifter som inte är officiella. Sådant stryper den kreativa ådran hos forskare och är ohållbart i längden, anser hon. För att råda bot på detta behövs en diskussion kring arbetsmiljön. Och Clary Krekula vill vara med i det arbetet.
– Jag blev nominerad till fakultetsstyrelsen när jag kom till Linnéuniversitetet och jag tackade ja direkt. Arbetsmiljöfrågor är otroligt viktiga och jag tror verkligen på att skapa kreativa miljöer. De möjliggör bra forskning.
En sak som hon vill att man tar med sig från hennes forskning är att alla tänker på hur vi pratar om ålder och åldrande, något som blev särskilt tydligt under coronapandemin. Clary Krekula berättar om när hon intervjuade busschaufförer som var 70 år och äldre.
– Många av dem hamnade i svåra dilemman. Några kunde inte undvika att gå till jobbet på grund av sin låga pension, trots att de visste att de borde ha stannat hemma. Det var inte en hållbar samhällssituation. Vi måste börja se äldre som något långt mer än bara omsorgstagare som passerar bäst före-
datum när de fyller 65 år.
Sitt eget åldrande funderar Clary Krekula på med jämna mellanrum. Hur länge ska hon arbeta? Hur ska framtiden se ut?
– Jag tycker om att arbeta, men påminns ofta om att jag är i en ålder då jag faktiskt kan gå i pension. Nyligen funderade en kollega på om hon skulle ingå i en forskningsansökan, men hon var tveksam om hon fortfarande skulle vara yrkesverksam under hela projekttiden.
Clary Krekula planerar i nuläget själv inte att gå i pension, men berättar att tanken om pensionering dyker upp alltmer i vardagen. En faktor som finns med i beräkningen är att få mer tid till annat.
– Det är ett annat liv och tempo när jag är hemma, allt saktar ner lite, vilket jag behöver ibland. Jag kan plocka med mina plantor, umgås med mina barn och prata med grannarna. Samtidigt finns den eviga frågan med: Vad ska jag göra efter pensionen? Jag kan inte bara sitta här med mina plantor, skrattar hon.
Jag frågar om hon någonsin kommer att sluta forska. Svaret kommer direkt.
– Nej, det tror jag inte och det är inte heller något jag söker. Jag är för nyfiken och har för många frågor kvar. Jag kan inte se att jag slutar forska bara för att jag inte är anställd längre. Det kommer nog bara ta en annan form.
