Sociala vinster i sällsamt boende

I centrala Helsingborg ligger det före detta vårdboende som i slutet av 2019 omvandlades till att bli ett så kallat sällskapsboende. Boendet, som drivs av allmännyttiga Helsingborgshem, har fått namnet SällBo. SällBo-konceptet är generationsöverskridande och ska med hjälp av arkitektonisk utformning och lite social styrning främja integration och motarbeta social isolering.

Själva fastigheten har tre våningar med 51 lägenheter på två rum och kök. De hyrs dels ut till 70-plussare, dels till personer i 18–25-års åldern, däribland ett antal unga vuxna som nyligen fått uppe­hållstillstånd i Sverige. Utöver privata lägenheter har de boende tillgång till gemensamma lokaler på 580 kvadratmeter: olika typer av kök, konstnärsateljé, träningsrum, spelrum, bibliotek och trädgårdar.

Forskaren Ivette Arroyo vid institutionen för arkitektur och byggd miljö på Lunds universitet har tillsammans med bland andra Norma Montesino vid Socialhögskolan i Lund följt SällBo-projektet under ett års tid. De har undersökt hur den fysiska miljön påverkar de boendes vardagsliv och hjälper dem att skapa relationer till varandra, samt hur denna gemenskap bidrar till social integration.

– Syftet med boendekonceptet är att lösa sociala utmaningar genom att erbjuda bostäder till ett rimligt pris, säger Ivette Arroyo.

Att bli sällbo är dock förenat med vissa villkor. Ett är att de boende ska umgås med varandra minst två timmar i veckan, genom att antingen leda eller delta i olika gemensamma aktiviteter tillsammans med en så kallad SällBo-värd.

– Eftersom det finns krav på de boende är det viktigt med deras personliga egenskaper. De som söker en lägenhet på SällBo måste gå igenom en personlig intervju där de berättar om sig själva och varför de vill bo där, säger Norma Montesino.

Enligt forskarna kan SällBo förbättra vardagslivet för individer – och därmed även förbättra lokalsamhället. Forskningsprojektet är tvärvetenskapligt och kombinerar socialvetenskapliga med arkitektoniska aspekter. De har samlat data om de boendes upplevelser genom intervjuer, anteckningar i onlinedagböcker och fysiska observationer av de gemensamma utrymmena. Dessutom gjorde de litteratursökningar för att se vad det fanns för forskning om sällskapsboende och hur det hade uppmärksammats i medier.

– Totalt genomförde vi åtta intervjuer med de boende, sex äldre personer och två unga vuxna, som även fick föra onlinedagböcker. Sär­skilt intressant att få veta var varför de äldre personerna valde att flytta till SällBo. Det var bland annat ekonomiska skäl, kostnaden blev mycket rimligare än vad de betalade för sin tidigare bostad. Ekonomin är, som vi alla vet, ett problem för många äldre, liksom social isolering och den smärtsamma upplevelsen av att inte längre känna sig delaktig i samhället som är vanlig i hög ålder. De uppgav en frustration över att det inte längre fanns något intresse att lyssna på deras erfarenheter eller utnyttja deras kunskap, berättar Norma Montesino

I en intervju om boendet berättar en av de äldre personerna varför hen valde att söka lägenhet där:

”Jag bodde inte långt härifrån, men min man dog [nyligen] och det blev för dyrt, så jag läste om SällBo och tyckte att det verkade vara en bra möjlighet att ha människor runt mig… Så det var inte ett svårt beslut.”

I forskarnas intervjuer framkommer att det gemensamma sociala livet startade nästan omedelbart efter inflyttningen i december 2019.

Det började med enkla aktiviteter som gemensam bakning, fikastunder annonserade på anslagstavlor eller helt enkelt att de boende samlades i matsalen på första våningen för att umgås.

– Miljön är utformad på ett sätt som gör det lätt för de boende att mötas, säger Ivette Arroyo.

Eftersom coronapandemin bröt ut under studiens gång blev det särskilt intressant att få veta hur de äldre personerna organiserade sin vardag. I enlighet med Folkhälso­myndighetens rekommendationer implementerades åtgärder för att inte sprida smittan. Bland annat ställdes alla aktiviteter i de gemensamma utrymmena in och social distansering tillämpades.

– I början av pandemin var det naturligtvis många som var rädda, både för att själva smittas och för att smitta sina medboende. Några av de yngre personerna undvek de äldre i början av pandemin, på grund av att de studerade eller arbetade på platser som ansågs öka risken för smitta, bland annat hemtjänsten, säger Ivette Arroyo.

Men allt eftersom tiden gick började de boende skapa nya sätt att umgås på. Bland de äldre fanns två huvudsakliga strategier. Den som tidigare haft hälsoproblem deltog inte vid inomhusaktiviteter, men var närvarande vid utomhusaktiviteter, medan andra arrangerade aktiviteter i enlighet med de allmänna rekommendationerna.

– De höll fast vid fysisk distansering, men utan att det påverkade den sociala kontakten. Det var möjligt tack vare variationen av och antalet gemensamma utrymmen. En av de intervjuade sa att hen hade använt SällBos olika aktivitetsrum mer under pandemin för att slippa gå ut lika mycket, säger Ivette Arroyo.

Det var också vanligt att de boende hjälptes åt med att organisera till exempel matinköp. Enligt Ivette Arroyo är SällBo ett bra exempel på hur mikrosamhällen hanterar och anpassar sig till krissituationer.

– De boende anpassade sig och tog hand om varandra. En sak att komma ihåg är att pandemin slog till knappt fyra månader efter att de flyttat in, vilket är en relativt kort period att lära känna andra på. Trots det skapades det snabbt en gemenskap och trygghet över åldersgränser och de boende satte stort värde på att inte vara ensamma under krisen, säger hon.

Även efter pandemins kulmen berättade de om de positiva aspekterna med ett generationsöverskridande, mångkulturellt boende. Ett exempel var en äldre kvinna som i intervjun berättade om hur hon deltog på några av de nyblivna svenskarnas utspring på studenten.

Andra pratade om hur de hjälpte till med språket eller att plugga inför körkortsprov.

– Plötsligt hade de här unga personerna ett samhälle, även om det var litet, som accepterade dem, säger Ivette Arroyo.

SällBo är ett boende som har kommit till ur ett så kallat top-down perspektiv, i det här fallet initierat av ett allmännyttigt bostadsföretag. Vanligare är att till exempel en grupp eller enskilda eldsjälar startar ett kollektivboende, vilket kan vara ett projekt som tar lång tid att genomföra, mellan fem och tio år.

– Renoveringen av SällBo blev klart på ett år. När det stod klart var det fullt möblerat så det var bara att flytta in. En del har kritiserat att de inte har fått vara med och påverka utformningen av fastigheten. Helsingborgshem har lyssnat och genomfört en del ändringar utifrån de boendes önskemål, säger Norma Montesino.

På frågan om SällBo är ett hållbart koncept svarar forskarna ja – med viss reservation.

– Det kan nog vara svårt att implementera storskaligt. För att det ska fungera bör antalet boende inte överskrida 100 personer, främst för att säkra möjligheten att alla ska få inflytande över sitt boende, säger Ivette Arroyo.

Hon och Norma Montesino anser att SällBo trots allt är ett vinnande koncept som fler kommuner borde fundera på för att lösa bostadsbrist och social isolering.

– De boende får stora sociala vinster genom att dela med sig av sig själva. SällBo är ett koncept som kan gynna många olika grupper på ett förhållandevis enkelt sätt.