Titt på virtuell verklighet

Välfärdsteknologi är ett växande forskningsområde. På Måsta ängs äldreboende i Eskilstuna genomförs i höst en studie med fokus på hur man kan förbättra välbefinnandet för äldre med demens med hjälp av VR-teknik.

En liten bit utanför Eskilstuna tätort ligger Måsta ängs akademiska vård- och omsorgsboende. Boendet har totalt åttioåtta lägenheter som är fördelade på åtta avdelningar, varav hälften av lägenheterna är speciellt anpassade för personer med demens.

De gemensamma ytorna bjuder på grönska, underhållning, fysiska aktiviteter och mat. Men något annat och lite annorlunda som Måsta ängs boende erbjuder är två speciella rum. Dessa två rum kan ta de äldre från Eskilstunas pittoreska torg och gator till Nyköping och till och med till bergsområden i Österrike – på bara några sekunder.

Nej, det handlar inte om en biograf eller en gång till ett hemligt snabbtåg. I de här två rummen finns speciell utrustning vars syfte är att bjuda in till en så kallad virtual reality, VR, eller på svenska virtuell verklighet. Tekniken, som även kallas för datorsimulerad verklighet, simulerar verkliga eller artificiella miljöer och tillåter de äldre på boendet att interagera i världarna.

Virtual reality-utrustningen ingår i en studie som snart ska genomföras på äldreboendet.

– Syftet är att utvärdera om VR-teknik påverkar livskvaliteten för personer med demens och hur personalen uppfattar dess användbarhet,  säger Annelie Gusdal, universitetslektor i vårdvetenskap vid Mälardalens högskola som leder studien.

Hon är legitimerad sjuksköterska och skrev 2017 sin avhandling om anhöriga till personer med hjärtsvikt och deras roll i sjuksköterskans arbete. 2018 bedrev hon en interventionsstudie på Måsta ängs vård- och omsorgsboende som liknar VR-studien, men som innehöll en elektronisk gungstol i stället.

Studien är ett samarbete mellan Mälardalens högskola, Måsta ängs vård- och omsorgsboende, SPF Seniorerna Eskilstuna och företaget Atea som hyr ut VR-utrustningen.

– Det här är ett projekt som ligger inom vårdvetenskapen. Det handlar om omvårdnad och i det här fallet personer med demens. Vi vill se om hälsan och välbefinnandet hos dessa personer kan bli bättre med hjälp av VR-teknik, säger hon.

Tanken är att hon under åtta veckors tid ska undersöka om personerna med demens får lägre nivåer av ångest, agitation, skiftande aptit och motorisk rastlöshet – så kallade beteendemässiga och psykiska symtom vid demens, BPSD – när de får titta på lugna filmer i den virtuella miljön.

Sammanlagt kommer tio äldre med en demensdiagnos från boendet att få besöka de utrustade rummen i upp till trettio minuter två till tre gånger i veckan. De kommer att få ta på sig VR-utrustningen som består av ett par svarta glasögon som ser ut som en rektangulär plastlåda. När de sätter på sig glasögonen kommer de att få se en av elva tillgängliga filmer. Det finns inspelningar från bland annat bergen i Österrike och en hönsgård med hönor och tuppar som pickar. På glasögonen sitter även hörlurar på vardera sidan som gör att den äldre får en mer
verklighetstrogen upplevelse.

Filmerna som visas i Måsta ängs VR-rum är både sådana som tillhandahålls av Atea och sådana som filmas och skräddarsys av organisationen SPF Seniorerna.

– Jag är här och sköter en del av filmningen och redigeringen för sådant vi producerar själva. Jag tar bort element i filmerna som vi tror kan ge upphov till ökade nivåer av oro, säger Pelle Pettersson från SPF Seniorerna i Eskilstuna.

Han visar att jag ska slå mig ner i stolen framför skrivbordet med VR-utrustningen som består av en stor datorskärm, glasögonen, ett par högtalare och VR-handkontroller. Handkontrollerna används inte, att lägga till ett sådant moment är inte aktuellt i den här studien, förklarar Pelle Pettersson.

Att ha på sig VR-glasögonen känns onekligen udda. Så fort de faller ner på plats tas jag direkt från Måsta ängs äldreboende till Nybron i Eskilstuna centrum och när jag rör på huvudet tittar jag även runt i själva filmen. Jag kan titta upp, åt höger, vänster och ner. Det första som slår mig är yrseln.

– I och med att du inte kan se dig själv och på riktigt interagera med miljön så är det inte ovanligt att man blir yr när man använder VR-teknik. Därför har vi sagt att de äldre måste sitta ner under hela filmvisningen för att undvika illamående, säger Annelie Gusdal.

Och på några sekunder har Pelle Pettersson tagit mig till en hönsgård.

Eftersom utrustningen är ganska avancerad kommer de äldre själva inte att sköta den. Med i rummet kommer det alltid att sitta en utsedd kontaktperson som gör det åt dem och som hjälper till säger Annelie Gusdal.

– Dessa personer är undersköterskor som jobbar här på boendet och som har fått en speciell utbildning i att hantera VR-tekniken. Deras jobb är att ta den äldre från deras enhet till VR-rummet, välja film, sätta igång utrustningen och föra en loggbok om hur den äldre i fråga mår under och efter att ha sett filmen, säger Annelie Gusdal.

Under hela filmvisningen kommer kontaktpersonen att sitta bredvid och vid behov stötta den äldre genom att ha en hand på personens axel, något som inte alltid har varit fallet i tidigare VR-studier. Det har funnits fall där man har ökat oron hos personer för att det inte har funnits någon bredvid som kan lugna dem, enligt Annelie Gusdal.

– Om det är något skrämmande i filmen, till exempel en tupp som plötsligt rusar mot en så kanske de blir rädda. I och med att de också själva kan höra och förflytta sig i världen kan det finnas element som är obehagliga och då är det bra att alltid ha kontaktpersonen bredvid sig, säger hon.

Varför det blev just VR som metod för att minska BPSD-symtomen är för att det kanske kan avleda, distrahera och lugna de äldre med demens, säger Annelie Gusdal. Forskning har tidigare visat att till exempel närheten till naturen lugnar och släpper ut hormoner som lindrar ångest- och orossymtom.

Är det inte bättre att gå ut med de äldre om man vill att de ska få njuta av naturen?

– Det kan vara så att de inte är så pass rörliga, att det är dåligt väder, de kanske är rädda för att gå ut eller att det skulle bli en för stor omställning för dem. Att stanna kvar inne på boendet kanske ger dem en känsla av trygghet som de inte får om de går ut. VR-tekniken skulle kunna ses som ett alternativ till promenader eller som ett komplement.

Annelie Gusdal är tydlig med att den virtuella världen inte kommer att vara en ersättning för verkligheten.

– Den virtuella upplevelsen kommer förhoppningsvis att ge dem en känsla av lugn och ro. Om vi kan ersätta skrämmande tankar och vanföreställningar, något som personer med demens kan få, med något lugnande i stunden så är det värt något.

I november kommer Annelie Gusdal även att undersöka om förbrukningen av så kallade vid behov-läkemedel minskar till följd av mindre allvarliga BPSD-symtom, som till exempel ångest och oro, tack vare VR-upplevelserna.

– Jag blev förvånad när jag såg att de just nu behövde så lite vid behov-mediciner, något som gör att vi förmodligen inte kommer att kunna se en så stor skillnad. Den stora effekten som har setts i tidigare studier är att känslan av livskvalitet och välbefinnandet höjs. Men jag hoppas att VR-upplevelsen visar sig kunna ersätta vissa mediciner, säger hon.

Om den nya studien visar att VR-upplevelsen ger positiva effekter hoppas Annelie Gusdal att boendet kommer att få fortsätta att hyra utrustningen.

Hon förklarar att studier som är upplagda som denna endast brukar ha kortvariga effekter som försvinner helt efter tolv månader.

– För att motverka detta behövs det tid och att rutinerna upprätthålls. Vi har åtta veckor på oss, vilket är lång tid för en sådan här studie, men inte tillräckligt lång för att få långvariga förändringar hos de äldre. Men när vi är klara och om det ser lovande ut ska vi tillsammans med våra samarbetspartners se om det finns en möjlighet att fortsätta behandlingen efter studiens slut.

Läs också

”Extra arbetstid gör inget – så länge de äldre mår bra”

VR-studien vid Måsta ängs vård- och omsorgsboende ska förhoppningsvis öka de demenssjukas välbefinnande. Men för personalen innebär det ytterligare arbetsuppgifter i ett redan hårt belastat yrke.