Det omätbara finaste

Mina föräldrar börjar närma sig 90-årsåldern och har hemtjänst varje dag. Det fungerar ofta fint med personalen som kommer, särskilt med dem som talar ungerska, som är mina föräldrars modersmål. Men hur väl alla pratar ungerska eller svenska är bara en del av kommunikationen. Den stora delen, som mamma ofta uttrycker det, är hur de kan bemöta äldre människor. Omsorgskunskapen är helt central.

Men ibland kommer de duktigaste personerna bara under en kortare period. Sedan har de slutat på grund av stress, omorganisationer, sämre scheman. De ersätts av andra, som mina föräldrar återigen får lära känna.

Jag har just sett filmen Det omätbara på SVT-play. Har du inte sett den – gör det! Den visar så fint vad den egentligen omätbara och ovärderliga situationsbaserade omsorgskunskapen handlar om. Den som samhället har värderat för lågt.

Vi kan stifta nya lagar, vi kan forska, skriva rapporter och tidningar, men så länge det inte finns personal som brinner för sitt yrke – och kan göra det utan att brinna upp – är allt inte mycket värt. Yrken inom äldreomsorgen behöver avlönas bättre, få bättre arbetsmiljö och bli attraktivare att välja. Rätt personer ska vilja söka dessa jobb och orka stanna kvar.

Kan en ny socialtjänstlag och forskning ändå bidra till det? Det hoppas jag och vill tro. Vi vet mer och mer om vilka metoder som fungerar i verksamheterna, hur vi bättre samverkar, hur vi ökar äldre personers delaktighet i omsorgen. Ramarna och det strukturella stödet är viktigt, just för att arbetsplatserna ska attrahera kunnig personal. Men personalen måste också få tid och möjlighet till att andas, förkovra sig, utvecklas.

Så att den som mamma möter idag vill vara kvar imorgon. För att hen trivs och orkar. För att omsorgsjobb är bland det finaste vi människor kan ha.