Hur ska det bli när jag blir riktigt gammal?

Jag passerade sextiofem för några veckor sedan och siffermagin överrumplade mig med full kraft. Priviligierad, javisst. Fortsätter jobba, javisst. Frisk och skapligt rask, javisst. Men det hjälpte inte. Jag bara föll ner i gropen.

”Det är ju bara ett par siffror!”, hördes mitt förnuftiga jag säga, men känslan knockade mig. Tankar om min egen förgänglighet trängde sig fram. ”Hur länge till kan jag göra det jag vill? Hur lång tid har jag kvar? Hur ska det bli när jag blir riktigt gammal?” Min stackars make, som är några år yngre, blev givetvis bollplank. Han fick vackert följa med i min bergochdalbana. I nöd och lust, heter det ju.

Där stod jag nu i ett av livets vägskäl och tvingades inse att det inte är om jag dör, utan när. Jag hade passerat den där magiska 65-årsdagen, då vi börjar ses som alltmer vård- och omsorgskrävande, ett objekt för andras bedömningar. Och vi ska inte heller förvånas över att det finns experter och politiker som vet bättre än vi själva hur våra liv bör inrättas.

Åldrandet ses mest som ett slags sjukdom, tänker jag. Det ska botas med mediciner, ungdomliga kläder och antirynkkrämer. Ungdom värderas högt, medan vi efter 65 ses som mossiga, omöjliga att uppdatera och med alltför lågt tempo. Erfarenhet och visdom har inget värde. Hur blev det så här? Att äldre inte längre, så som tidigare generationer, anses ha kloka tankar, kunnande och goda råd värda att lyssna till? Kanske för att diskussionen mest handlar om vård och omsorg och att vi har vant oss vid att uppfatta äldre som objekt för just det? Jo, med viss rätt till en egen åsikt om vårdcentral, boende och mat, men inte mycket mer. Tänk om det är så att den som ses som gammal och förbrukad, blir just det? Hur blir det om vi tänker tvärtom? Att äldre är en ackumulerad kunskap och outnyttjad kompetens?

Jag bestämde mig för att likt en dristig sköldmö kasta mig ut i känslostormen, vända på alla stenar. Redan när jag lyfte näsan ur min egen lilla ålderskris, grep den isande oron för framtidens äldreomsorg in. Corona tydliggjorde krisen och den budget som inte kunde omprioriteras under flera års larm, kunde nu plötsligt det. Statsministerns ”sjujäkla” satsning är välkommen, förstås. ”Pengarna ska användas till att bibehålla den kvalitet vi har nu”, säger han. Det räcker tyvärr inte. Vargen är redan här. Kvaliteten måste höjas! Allt annat är ovärdigt ett land som Sverige.

Jag var med om tårarna när moster fick besked att det inte fanns plats på äldreboendet i Mantorp, där vännerna och livet fanns. Hon hade bränt sig, ramlat och gått vilse. Nu gick det inte längre. ”Men jag har ju betalat skatt hela mitt liv?”, försökte moster.

Jag var med när min cancersjuka mamma vred sig i smärtor och önskade att hon var en hund. ”Då hade ni avlivat mig nu, det hade varit mera humant”, sa hon.

Jag var med när pappa som 98-åring levde upp då han äntligen fick komma till äldreboendet och slapp ensamheten. ”Men det är enbart för att du är så gammal, du är alldeles för pigg!”, klargjorde handläggaren.

I äldreomsorgen ingår också alla vi anhörig­vårdare som i dag utför 75 procent av all hemtjänst utan ersättning. Under de fjorton år jag vårdade mina närstående upplevde jag hur pressen på oss ökade. Jag var heltidsarbetande och spindel i nätet med idelig beredskap. Dygnet runt. Vi anhöriga hjälper vanligen gärna, men vi får betala med vår egen hälsa, ekonomi och vårt sociala liv. Den som ger omsorg blir ofta själv sjuk och med fler som blir allt äldre, blir belastningen större. Vi måste forska fram mer kunskap om vilket stöd anhörigvårdarna behöver. Utan anhöriga rasar svensk sjukvård ihop på något dygn. Den här ekvationen går inte ihop.

Fackförbundet Kommunal påstår att 10 000 undersköterskor och vårdbiträden behöver anställas varje år under de närmaste fyra åren för att åtminstone behålla den standard vi har i dag. Det krävs stora satsningar på att sedan behålla Sveriges yrkesskickliga undersköterskor och vårdbiträden i yrket. Har personalen det bra, så har våra närstående det bra.

Regeringen måste alltså ha modet att prioritera äldreomsorgen under lång tid och följa upp att de statliga miljarderna nu hamnar där de ska. Vi måste rösta fram politiker som vågar inse att kvaliteten på ett samhälle kan mätas i hur det tar hand om sina äldre och vi behöver hjälpas åt för att ändra synen på vad som egentligen är värt något. De som jobbar i hemtjänst och äldreomsorg har min sanna respekt. De gör något riktigt och viktigt! De bör få respekt och rätt lön för det de gör.

Jag menade nu inte att lägga mer tyngd på bördan för er läsare, men vi måste faktiskt hjälpas åt om vi ska få till en starkare statlig styrning och hårdare krav på kommunerna att nå målen om goda livsvillkor för äldre. Engagera dig och prata med dina politiker, du som orkar. Empati, omtanke och värdighet är honnörsord som behöver dammas av och det är bara vi 65+ som verkligen vet vad vi önskar och behöver. Vi är två miljoner starka och vi har ett jobb att göra!