Tre spår för herr Grönblad

För ungefär 35 år sen träffade jag som vårdbiträde min första hemtjänstkund, herr Grönblad. En äldre man som fick skjortan upp och ner då han klädde sig och satte sig bak och fram i bilen. Jag förstod inte varför det blev så fel, men vi trivdes ihop och fick till hans vardag riktigt bra. Flera år senare förstod jag att han måste haft en stroke och fått spatiala problem.

Då var jag arbetsterapeut och jag jobbade med att tillsammans med patienterna ta fram lösningar på problemen i vardagen. Ofta handlade det om problem med att utföra basala aktiviteter, som dusch och förflyttning. Självklart viktiga till en början, men när jag senare som doktorand lyssnade på de utmaningar i vardagen som personer med alzheimer beskrev, kom andra aktiviteter i fokus och jag såg hur lite som ibland behövdes för att vardagen skulle rämna. Men dessa problem var inte alltid kopplade till individen.

I min roll som FoU-chef lyfte jag blicken från individen till gruppen och såg ledarnas betydelse för att skapa lösningar. Det är erfarenheter som dessa som jag tar med mig in i ett kompetenscentrum, att se värdet av att ha kunskap nog att förstå och agera på det man ser, att jobba tillsammans för samma mål och att lyssna på dem det berör om vad de tycker spelar roll. Och slutligen, det nödvändiga med att rikta kunskap till alla nivåer i en organisation för att skapa förändring.

Kompetenscentrumets uppdrag har tre huvudsakliga spår som passar fint ihop med varandra.

Ett spår handlar om att kunna ge en aktuell bild av kommuners äldreomsorg för beslutsfattare. Det andra spåret har i syfte att fånga in vad vi kan vänta oss i framtiden inom området. Det tredje spåret handlar om att lyfta fram relevant kunskap och ge kommuner stöd i att kunna nyttja och integrera denna kunskap i sina verksamheter.

Jag vill här fokusera på det tredje spåret och i synnerhet kunskap om det förebyggande arbetet – att minska risker för ohälsa av olika slag. Det är ett brett fält och som lyfts fram mer nu än tidigare. Här kan den stora yrkesgruppen, undersköterskor, göra stor skillnad! Samtidigt som undersköterskan stöttar sin klient i att få till en meningsfull och fungerande vardag – som i sig bidrar till god hälsa – behöver hen ha kompetens att fånga upp risker, som att personen inte äter eller är ostadig, och vid behov be om stöd av andra i teamet.

De legitimerade professionerna behöver vara uppdaterade inom sitt område och kunna ge stöd och råd utifrån bästa tillgängliga kunskap.

Jag tycker att utbyte av kunskap i teamet är nödvändigt för en god vård och omsorg, helst mellan flera professioner än vad som är självklart inom äldreomsorgen i dag. Det är en framgångsfaktor för att långsiktigt kunna bygga kunskap, både i det direkta arbetet med klienter och också för verksamhetsutveckling.

Olika professioner kan behöva olika kunskap för att gemensamt kunna skapa bra stöd, oavsett om det handlar om att förebygga ohälsa eller andra utvecklingsområden. Något som fått mycket uppmärksamhet på senare tid är behovet att följa upp sin verksamhet. Det kan vara särskilt svårt att följa upp förebyggande insatser eftersom det bästa scenariot egentligen är att inget händer. Här brukar ett antal frågor dyka upp: Gör insatserna tillräcklig nytta? Satsar vi på rätt saker? Hur ett kompetenscentrum kan ge stöd vid den typen av utmaningar ser jag som en viktig fråga.

Digitaliseringen har fört med sig mycket gott, men det händer även att äldre personer, och inte bara äldre, undviker att parkera på platser och tider som kräver parkeringsapp eller att besöka matställen som förväntar sig beställningar via qr-kod. De som inte är tillräcklig flexibla eller har ny teknik, riskerar att mötas av en förminskad och mindre självständig vardag. Det påverkar vad kommunerna och deras med­arbetare kommer behöva hantera, kanske kan det leda till utökade behov av stöd. Den här typen av mer diffusa utmaningar för kommuner är också kopplade till att tänka förebyggande och de har också en plats på ett kompetenscentrum.

För att kunna nyttja ny – och gammal – kunskap måste den gå att omvandla till ett förändrat arbetssätt som ger en klar positiv skillnad för de äldre. Den möda som läggs ned måste vara värd att prioritera i relation till något annat, som kan behöva nedprioriteras. Ett kompetenscentrum ska kunna erbjuda användbar kunskap och förslag på hur den kan integreras i verksamheter, men det stora arbetet, att se till att kunskapen kommer till nytta i vardagen, för det krävs en verksamhet som tar beslut, skapar nya rutiner och ger nödvändiga resurser, ofta i form av tid, till relevanta yrkesgrupper.

Det är viktigt för ledare att ha kunskap som kan ge dem guidning i vad de ska satsa på – och inte satsa på – nu och i framtiden.

Jag ser fram emot ett samarbete med forskargrupper, FoU-enheter och andra experter som på olika sätt berör äldre i sin gärning, i frågan om hur just deras resultat och erfarenheter kan användas i verksamheterna, både i dag och framåt!

Och samtidigt ser jag fram emot samarbetet med kommuners ledare, medarbetare och seniorer för att ta vara på den kunskap de besitter. Jag hoppas att det nationella kompetenscentrumet för äldreomsorg ska bli den samlande punkten när det gäller det gemensamma och långsiktiga arbetet mot en kunskapsbaserad äldreomsorg – där många redan har kommit en god bit på väg!