Att åldras nära djur och natur

Vad innebär det egentligen att leva ett gott liv som äldre? Detta är en fråga som fått allt mer uppmärk­samhet i både forskning och ­sam­­hälls­debatt, särskilt med tanke på den ­åldrande befolkningen.

I många sammanhang framhålls mänskliga relationer och delaktighet som grundläggande för äldre människors hälsa och välbefinnande. Men vad händer om vi ser bortom de mänskliga relationerna? Kan det vara så att djur, natur och andra icke-mänskliga aktörer kan spela en lika, om inte mer, avgörande roll för ett gott liv på äldre dagar?

Hösten 2022 besökte jag Rut i norra Värmland för att intervjua henne i mitt forskningsprojekt om kvinnor med låga pensioner. Innan vårt möte hade jag ringt för att fråga om det var svårt att hitta till hennes hus.

Till svar skrattade Rut och sa att det inte var några problem då hon är den enda som bor där ute i skogen. De tidigare grannarna, någon kilometer bort, har antingen gått bort eller flyttat som en följd av den större urbaniseringsprocessen.

När vi sågs var Rut 88 år och hon levde med ett amputerat ben, kronisk ryggsmärta, utan grannar, och ingen bil eller tillgång till kollektivtrafik. Ändå har hon envist stannat kvar i huset ute i skogen.

Hon berättade att hon numera alltid är hemma, och ensam. ”Har du någon gång funderat på att flytta till någon av byarna i närheten?” frågade jag. ”Aldrig i livet!” utbrast Rut. ”Det enda som skulle kunna få mig att flytta är om jag förlorade förståndet. Annars får de bära ut mig i en träkista!” Rut skrattade och utstrålade en lugn självsäkerhet, ”Jag brukar säga att jag bor i Edens lustgård.”

Mitt möte med Rut, och flera av de andra pensionärerna som jag träffat under mitt fält­arbete i rurala Värmland, har fått mig att även tänka kring andra saker än deras ekonomiska levnadsvillkor. En av dessa är vilka relationer som är viktiga för olika människor.

Många studier visar att sociala relationer med andra människor och social delaktighet är bland de viktigaste faktorerna för god livskvalitet på ­äldre dagar. Social isolering framställs ofta som en stor riskfaktor som kan vara skadligt för hälsan och välbefinnandet.

För äldre har detta särskilt betonats då det sociala livet ofta förändras efter pensioneringen och med begränsad rörlighet eller förändrade personliga relationer.

Anne S Terkelsen, med flera, menar att ”förmågan att upprätthålla sociala relationer och ha tillgång till sociala kontakter är avgörande för att minska ensamhet och upprätthålla ett hälsosamt åldrande” (min översättning från engelska).

Trots att forskningen om betydel­sen av sociala faktorer för äldres välbefinnande belyser en viktig aspekt av åldrandet, tenderar­ den också att ­prioritera mänskliga relationer. Vad detta förbiser är frågan om relationen till djur och natur kan vara minst lika viktigt, och i vissa fall kanske även viktigare, än relationen till andra människor.

Inom mitt forskningsområde, socialantropologi, finns ett växande fält som på engelska benämns som multispecies eller more-than-­human. Detta kan kanske bäst översättas som flerarts- eller mer-än-mänskliga perspektiv.

Studier inom detta område syftar på att förstå och analysera relationer mellan människor och andra arter, inklusive djur, växter, och ibland även teknologiska eller ­artificiella aktörer som robotar.

Det handlar om att gå bortom det antropocentriska perspektivet  –  som placerar människan i centrum  –  och i stället se hur vi är samman­länkade med en bredare ekologisk väv av olika livsformer. Inom ramen för detta forskningsfält har man nyligen börjar under­söka hur människor åldras tillsammans med, eller i relation till dessa mer-än-mänskliga aktörer.

En stor del av denna existerande forskning har hittills fokuserat på hur djur och växter kan erbjuda emotionellt stöd och ha terapeutiska effekter i äldrevårdssammanhang, samt hur robotar kan användas för att assistera, stödja eller underhålla äldre personer.

Denna forskning är viktig, men riskerar ­sam­tidigt att förstärka en ensidig och stereo­typ bild av äldre som sårbara och beroende, och att reducera icke-mänskliga aktörer till enbart ett stöd eller en kontext för människors åldrande.

Detta förbiser hur människans identitet, tillhörighet, välbefinnande och erfarenheter kan formas genom samspelet med, eller frånkopplingen från, den mer-än-mänskliga världen.

Vad händer om vi, i stället för att enbart betrakta djur, växter eller teknologiska aktörer som hjälp, stöd eller terapi för människor, börjar beakta hur dessa relationer också är ak­tiva och transformativa krafter i människors liv och åldrande?

Rut och flera andra som jag intervjuat har betonat betydelsen av relationen med djur och natur.

Så ofta hon kan sitter Rut på verandan och tittar ut mot sjön på andra sidan vägen och den omringande täta tallskogen. Fåglarna matar hon, och även om hon inte längre orkar med den stora trädgården vattnar hon några pall­kragar nära huset och har köket fullt av krukväxter. Hon plockar inte själv blåbär längre, men håller koll på hur mycket bär det finns i skogen.

Hon njuter när höstvinden sveper runt kroppen och svär när protesen fastnar i snön. När jag frågar henne om hon någonsin känner sig ensam svarar hon att hon vant sig vid ensamheten, ”Ensamheten, den är som den är”. Det finns en längtan tillbaka till tiden då fler bodde i området och de gick och hälsade på varandra, men det Rut säger att hon saknar allra mest är att kunna hålla på i trädgården.

Katarina som hade flyttat från en stad i mellersta Sverige till en liten röd stuga i skogen utanför Hagfors, beskrev hur hon letat efter en plats där hon kunde hitta sig själv och känna ro. Innan hon flyttade hade hon bott tillsammans med en man som, enligt henne själv, var djupt självupptagen.

Med tiden kände hon sig allt mer känslomässigt dränerad och kämpade med sin psykiska hälsa. Hon började i terapi, vilket hjälpte henne att omvärdera sitt liv och bygga upp sin självkänsla. Katarina längtade efter en plats där hon kunde vara sig själv och återfå sin inre styrka.

Det var då hon hittade stugan i skogen och där har hon funnit den ro hon så länge sökt. ”Här har jag lugn och stillhet. Jag är inte längre rädd för det som brukade skrämma mig. Det här känns som hemma.”

Katarina berättade att hon nästan aldrig känner sig ensam trots att hon bor ganska avlägset med få grannar och utan egen bil. Ibland tar hon sjuktransport in till Hagfors men större delen av dagarna tillbringar hon tillsammans med sin hund, djuren runt stugan och skogen.

Hon säger att ett par korpar ofta flyger över huset, ”De har olika läten, och jag brukar svara dem. Jag ser deras svarta skuggor på himlen, hör dem ropa tillbaka, och sen är de borta igen”.

Till skillnad från föreställningar om att social­ isolering och brist på socialt umgänge skulle vara ett problem, oroar Katarina sig mest för att inte längre kunna gå i skogen.

Några dagar ­innan jag träffade henne, hösten 2024, hade hon börjat tälja en vandringsstav från en björk hon fällt på gården: ”Jag kommer att ta med den på mina promenader, så jag fortsätter att komma ut utan att behöva falla pladask över varje rot. Jag har landat med ansiktet i mossan och snubblat över allt möjligt fler gånger än jag kan räkna!”

För Katarina, kommer vandringsstaven göra det möjligt att fortsätta känna samhörighet med skogen trots sina fysiska begränsningar.

Trots att hon bor avskilt och har begränsad kontakt med andra människor, verkar Katarina inte uppleva sig själv som ensam. I stället finner hon sällskap i naturen, med fåglarna som hon kommunicerar med, och sin hund. Det som bekymrar henne är inte att kunna ta sig in till tätorten oftare eller träffa mer människor, utan att kunna fortsätta röra sig i skogen.

Detta perspektiv utmanar och breddar konventionella föreställningar om vad god livskvalitet på äldre dagar innebär och visar att meningsfulla relationer kan ta sig många uttryck, även bortom det mänskliga.

Rut och Katarina är exempel på personer vars relation till naturen spelar en central roll. För Rut är skogen, sjön och djuren runt hennes hem de viktigaste relationerna för välbefinnande, även om hon ibland kan sakna det tidigare mer sociala livet med grannar.

Katarina, som valde att bosätta sig i skogen senare i livet, har hittat sig själv och lugnet där. För båda kvinnorna är deras relation till naturen inte ett alternativ till mänskliga relationer, utan ett lika viktigt och närvarande band som ger livskvalitet.

Detta perspektiv gäller givetvis inte alla äldre. För vissa är sociala relationer med andra människor avgörande för livskvalitet, trygghet­ och mening. Men för andra, som Rut och Katarina, är det inte mänskliga kontakter som står i centrum.

Det är skogen, djuren och de dagliga rutinerna i naturen som bär upp vardagen. Inte för att de nödvändigtvis valt bort mänskliga relationer, utan för att andra former av relationer har kommit att betyda mer.

Vad händer om vi inte ser dessa band som ­sekundära till de mänskliga? Om vi börjar ­förstå åldrande som något som också tätt formas av våra relationer med det mer-än-­mänskliga?

För att bättre kunna förstå vad ett gott liv kan innebära, behöver vi lyssna till de ­röster som också berättar om ett liv och ­åldrande förankrat i landskap, årstider, fågelsång, vind och stillhet. Det kräver att ­vi vidgar våra föreställningar om delaktighet och vilka relationer som faktiskt räknas.