Att man försiktigt begynte med offentlig hjälp i hemmet har förknippats med förändringen av svenska levnadssätt under 1800-talet, med industrialisering och urbanisering. Fler hjälpbehövande kom att leva utan stöd i familjekretsen och hemmen sköttes av en husmor som var heltidssysselsatt med att hålla allt flytande. Detta var tiden före moderna bekvämligheter, halvfabrikat, förskola med mera, något som modern kritik av hemmafrun nog missat. När husmodern blev sjuk eller vid barnsbörd behövdes hjälp. Socialstyrelsens driftiga hemhjälpskonsulent Margareta Nordström gav denna bakgrund när hon beskrev hemhjälpens utveckling, där hon betonade vikten av bra arbetsledning, något som nog tål att upprepas (Sociala meddelanden 7–8/1962).
Maria Stenmark gav litet senare en fyllig bakgrund till den expansion hemhjälpen då hade, när den fyllde 50 år (Socialnytt 6/1969), och återkom på temat i Socialnytt 4/1981. Den hade då ett fräsigare omslag med en uniformerad hemsyster på cykel med kjolnät och bikupor i bakgrunden, respektive en modern hemsamarit på en snöskoter. Nu hade man fyllt 60 år och Maria Stenmark refererade bland annat till International council of home help services, ett initiativ av Margareta Nordström, men som tycks ha tynat bort? Vid sin sida hade de Tullia von Sydow, Gunhild Malmqvist och andra duktiga kvinnor som var centralt pådrivande. Lokalt fanns också energiska kvinnor som drev verksamheten, i Stockholm damer som Elsie Kjellén och Ellen Sääf-Bergqvist, nyligen bortgången.
Det var Manfred Björkqvist, sedermera känd biskop, som tog initiativ till offentlig hjälp i hemmet för behövande. Han fick avgörande hjälp av Ida Norrby vid Fackskolan för huslig ekonomi i Uppsala och 1919 startade utbildning av hemsystrar. Vid samma tid byggde man upp lokal sjukvård med distriktssköterskor, de skulle förutom sjukvård i hemmet arbeta förebyggande och särskilt i glesbygden.
Tidigare hade det bara på sina håll funnits diakonissor, utarbetade provinsialläkare och mer eller mindre välutbildade barnmorskor, som också skötte vaccinering mot smittkoppor med mera. För de mer besuttna fanns fortfarande hembiträden, men det blev ont om dem redan på 1930-talet. Att man lagstiftade om deras arbetstider 1938 hjälpte inte, men många av dagens äldre minns från sin barndom hembiträden, ofta ett genomgångsyrke för unga ogifta kvinnor. De som stannade i yrket kunde bli ganska ensamma: ”Den värsta ensamheten, är det hembiträdenas?” (Husmodern 35/1928).
År 1919 bildades också Husmodersföreningarnas riksförbund och ett par år innan startade tidningen Husmodern. Då fanns det gott om livslångt ogifta kvinnor, men det förändrades snart och några årtionden senare tog medelålders hemmafruar lågbetalda påhugg som hemsamariter. Hemsystern var högprofessionell, invigd och uniformerad, med brosch i halslinningen, vilket irriterade en del sjuksköterskor. Det hände också att läkare klagade över att de gjorde intrång på den rena sjukvården. Distriktssköterskorna intygade dock vilket värdefullt tillskott de var. Det framgick av en enkät till Sveriges 900 distriktssköterskor i början av 1940-talet av Befolkningsutredningen, som föreslog statsbidrag till kommunal hemhjälp, förverkligat 1944 (SOU 1943:15 kap III).
Hemsystern har fått ett äreminne tecknat av Kerstin Wallin (se Äldre i Centrum 2/2013) och Karin Carlsson har skrivit om hemvårdarinnorna, också välutbildade. Men redan då, även i officiella utredningar, började begreppen vackla: hemsyster, hemvårdarinna, snart också hemsamarit. Till en början var verksamheten officiellt helt inriktad på barnfamiljer, ett led i tidens familjeorientering – barnbidrag infördes 1947 – men redan 1948 ändrades reglerna så att man kunde ge hjälp till ensamma äldre, något som i praktiken redan förekom. I början var kommunerna obenägna att ta på sig kostnaderna för dessa, först att anställa en hemsyster var Huddinge kommun, 1926. De fick ofta bo på ålderdomshemmet, hade obegränsad arbetstid och det förekom att de sov över hos vårdtagare, trots att det var emot reglementet. En del av oss äldre minns henne från barndomen.
Arbetet kunde omfatta att sköta djur, mjölka vid behov med mera. Antalet hemvårdarinnor påverkades av statsbidragets utformning, när det 1960 inte längre knöts direkt till anställningen sjönk antalet anställda i kommunerna… Det visade sig också att hemsystern ställde sig alltför dyr för många kommuner. När kommunerna var saktfärdiga eller resurserna för små, startade frivilligorganisationer som husmodersföreningar, kvinnogillen och Röda korset på många håll egen hemsamaritverksamhet, helt på egen hand eller i samarbete med kommunen. Det kunde fungera olika väl, beskrivet för Huddinge kommun (Sundström 2018).
En föregångare var läkaren Ola Månsson i Uppsala, som med stöd av Röda korset byggde upp omfattande hemhjälp. Han beskrev hjälpbehoven, den otillräckliga institutionsvården och att hemhjälp är mer humant och ekonomiskt än institutionsvård, för övrigt inte ett realistiskt alternativ med dåtidens stora platsbrist i vården (Läkartidningen 40/1951). Långt in på 1950-talet bedrevs hemhjälpen av frivilligorganisationer, med motvilligt och osäkert kommunalt stöd. Trots den skandal som drabbat ålderdomshemmen genom Ivar Lo Johanssons kritiska reportage 1948–49 lät sig inte alla övertygas: Det skulle bli väldigt opraktiskt och dyrt att hjälpa behövande åldringar i hemmet, bättre också för läkaren att ha dem samlade på ålderdomshemmet, som föreståndarinnan sa i den skrift som gavs ut till invigningen av Hammargården i Habo 1950. Och när statssekreteraren Per Nyström kom hem från studieresa i England med socialminister Möller strax efter kriget och berättade för kommunalfolk att många äldre klarade sig bra med hemhjälp, så möttes han av tvivel: ”Det där kanske fungerar i England, men…”
Ålderdomshemmen råkade dock snart i än värre vanrykte, med föreståndarinnan på Broby ålderdomshem som tog en åldring av daga, med flera incidenter. Sådant gav draghjälp åt hemvården. I princip skulle alla hemsamariter ha en kortare utbildning, kortare än den som bestods hemvårdarinnorna, men snart började man rucka på detta, med Socialstyrelsens tysta medgivande. I början av 1950-talet började landstingen också med så kallat hemsjukvårdsbidrag, i praktiken ofta en indirekt ersättning till anhörigvårdare vid platsbrist på de fåtaliga sjukhemmen.
En aspekt som nutiden har svårt att föreställa sig var de bedrövliga bostadsförhållandena särskilt för äldre, ända in på 1970-talet, förvärrat av ytterst knappa pensioner, sjuklighet med mera. Skrämmande interiörer redovisas i de äldre utredningarna och framgick också av hushållsundersökningarna som startade 1945, där man inventerade hur olika samhällsklasser bodde, tillgången på kläder och skor, husgeråd, möbler i form av dragspelssängar, kökssoffor och dubbelottomaner med mera (Sociala meddelanden 3/1946). Att ge hjälp i fattiga hem, för sjuka/funktionsnedsatta yngre och svaga äldre under dessa villkor var en annan situation än i dag. Det hände att personalen blev förtvivlad över vad de såg.
Distriktssköterskor, hemsystrar och hemsamariter höll ett öga på hjälpbehov och varslade fattigvårdsstyrelsen om dessa, vilket för övrigt även fjärdingsmännen, saliga i åminnelse, kunde göra, ofta ganska informellt (Sundström 2018). En bakgrund för alla dessa yrkesgrupper var strävan att förbättra folkhälsan och därigenom lyfta folkstammen, folkhemmet hade vid den här tiden starkt paternalistiska inslag och än mer oroande ingredienser med sterilisering och annat. En intressant samtida utredning med långtgående ambitioner, i Beveridgerapportens anda, gjordes av Hjalmar Cederström, arkitekt bakom Södersjukhuset och andra sjukhus (SOU 1945:28). Även här beskrevs miserabla hemmiljöer och människors kamp för tillvaron.
Man arbetade också i Befolkningsutredningen för att förbättra hemmen och familjelivet, bland annat genom att införa huslig utbildning i skolan – inklusive ”sexualhygien” – för både flickor och pojkar. Bakom detta stod energiska kvinnor som Ebba Virgin, Hanna Rydh och Brita Åkerman. Kunskapen i hushållsarbete och hemmets skötsel, vård av sjuka och gamla med mera var inte alltid så god som vi i dag föreställer oss (SOU 1945:4). En tidstypisk skrift var ”Hushållets rationalisering” av Ida Malmström m fl (1941), i serien Hem och hushåll, uppslagsböcker för moderna hem. Den inledde med konstaterandet att ”Ett hem är ett litet ekonomiskt företag, som kan skötas väl eller illa…” och att tiden var sådan att det hängde på husmodern att motverka den sjunkande levnadsstandard som hotade. Det var som sagt 1941. Brita Åkerman var också ledamot av den intressanta Bostadssociala kommittén, som konstaterade att den sociala hemhjälpen fungerade olika bra på sina håll och att kvinnor fortfarande hade huvudansvaret för hemmet, trots utträdet på arbetsmarknaden (SOU 1956:32).
Man kan i dag oroa sig över tidsandan, men verkligheten ute i folkets hem var ofta tungarbetad eller värre. Kvinnor som arbetade i hemhjälpen på 1950-talet kunde berätta om detta, med motsvarigheter i dag. Ännu 1970 beskrev makarna Inghe ”understödstagarnas” livsvillkor i mörka färger i klassikern ”Den ofärdiga välfärden” (Tiden/Folksam 1967). Där återges också hur vårdtagare med hemhjälp kunde få ganska många hjälptimmar, men att all tid gick till skötsel av hemmet, matlagning med mera. Detta framgår också av andra utredningar från tiden. Promenader, rehabiliterande insatser och liknande förekom sällan.
Mycket av ansvaret låg – då som nu – på anhöriga och de hemmafruar som då var i utdöende. Glömt är det raseri som mötte Nancy Erikssons skickliga men utsiktslösa försvar för hemmafrun (1964). Hon beskrev svårigheten för yrkesarbetande att sörja för sjuka anhöriga och att passa byråkratiska tider i sjukvården. Hon försvarade egentligen inte hemmafrun som sådan, utan värdet av hennes insatser. Denna viktiga distinktion uppfattades inte av samtiden, som såg hemarbete som ”improduktivt” och hemmafrun som inlåst i hemmet. Deras uttåg på arbetsmarknaden och de spänningar detta skapade i äktenskapen fångades redan 1949 i en Gallupundersökning (nr 108). I dag är det kanske lättare att förstå Margit Wohlin, som med skärpa framhöll hemarbetets nationalekonomiska betydelse (1943). Möjligen har tidsandan svängt, med ett intresse för omsorgsinsatser i stort och i dessa yttersta av dagar även för städning och hemarbete (Ambjörnsson 2018 med bra litteraturlista). Expressen har till och med presenterat kvinnor som är hemmafru av eget val på löpsedeln och i ett tvåsidigt reportage (januari 2019).
Hemhjälpen utvecklades ryckvis, med stora lokala variationer, då som nu, med en topp på 1970-talet. Då hade 16 procent av de äldre hemhjälp och nio procent befann sig ofta på något av många nybyggda ålderdomshem/sjukhem. Kommunerna och landstingen hade gott om pengar, skatten kunde fortfarande höjas och institutioner byggas, trots målsättningar om hemvård. Per Gunnar Edebalk har skildrat äldrepolitiken och dess förvandlingar under 1900-talet (2016 m fl). Det är konstigt att ingen sedan Maria Stenmark – vad jag vet – skrivit en ordentlig historik över offentlig hjälp i hemmet.
Det nya under senare år är kraftigt krympt institutionsvård och bantad hemtjänst, som används av i genomsnitt fyra respektive åtta procent av de äldre år 2018. Därtill har uppskattningsvis sju–åtta procent av hemmaboende äldre någon annan insats, men inte hemtjänst (färdtjänst, matdistribution etc). Bostäderna, hälsan och funktionsförmågan är mycket bättre, men de äldre är också tre gånger fler än för 75 år sedan. Insatstiderna har förkortats kraftigt, därför hinner cirka 80 procent i dag få någon insats innan de dör, för 75 år sedan kanske 10–15 procent. Det handlar om ransonering: Nästan alla får, men mindre och senare. Inte olikt kaffetilldelningen under kriget, när Befolkningsutredningen skissade på hemhjälpen.
