Kan alla arbeta längre?

Den åldrande befolkningen är en av vår tids största utmaningar. Ur ett socialpolitiskt perspektiv är frågan om hållbarheten i välfärdssystemen central. Ett återkommande förslag är att höja pensionsåldern och att öka arbetskraftsdeltagandet bland äldre personer. Detta kan bland annat göras genom olika reformer, till exempel ekonomiska incitament att fortsätta arbeta högre upp i åldrarna, begränsa eller ta bort möjligheter till tidig pensionering, och förlänga den totala anställningsperioden för att få full pension.

Möjligheterna att förlänga arbets­livet ser dock olika ut mellan socioekonomiska grupper och mellan kvinnor och män. Individer högre upp i den sociala hierarkin har generellt sett mer resurser, bättre hälsa och överlag bättre arbetsvillkor än individer längre ner i hierarkin. Likaså har kvinnor generellt sett färre resurser, sämre hälsa och sämre arbetsvillkor än män. Därför reser de ovan nämnda reformerna viktiga frågor kring social ojämlikhet: Kan alla jobba längre? Och kan ett förlängt arbetsliv få oavsiktliga konsekvenser på hälsa och ojämlikhet sent i livet?

I min avhandling undersöker jag sambandet mellan hälsa och pensionsålder för kvinnor och män och i olika socioekonomiska grupper, och om ett förlängt arbetsliv har ett samband med hälsa och funktionsförmåga i hög ålder beroende på socioekonomisk tillhörighet. Studierna baseras på nationellt representativa data från flera högkvalitativa longitudinella dataset: Levnadsnivåundersökningen (LNU), Undersökningen om äldre personers levnadsvillkor (SWEOLD), Svenska longitudinella studien om sociala förhållanden, arbetsliv och hälsa (SLOSH), samt registeruppgifter från Statistiska centralbyrån (SCB).

Åren mellan 1980 och 2010 kännetecknades av teknologisk utveckling och strukturella förändringar på arbetsmarknaden samt en mängd olika arbetsmarknadsreformer med konsekvenser för hur och när pensionering och utträde ur från arbetsmarknaden sker. Frågan jag ställde mig var om betydelsen av fysisk hälsa för fortsatt yrkesarbete hade förändrats för kvinnor och män under denna trettioårsperiod.

Resultaten visade att det var vanligare att gå i pension på grund av fysiska hälsobesvär i början av 1980-talet jämfört med år 2010, ett resultat som var extra tydligt bland kvinnorna. Med andra ord var det vanligare att fortsätta yrkes­arbeta trots funktionsnedsättningar som nedsatt rörlighet och muskelsmärta 2010 än på 1980-talet.

Det finns en oro att ett förlängt arbetsliv genom höjd pensionsålder kan få negativa hälsokonsekvenser senare i livet, speciellt för grupper med låg socioekonomisk position. Resultaten från en av mina studier visade dock varken på positiva eller negativa effekter av ett förlängt arbetsliv (personer som arbetat till 66 års ålder eller längre) på dödlighet, gå i trappor, självskattad hälsa, förmågan att klara grundläggande vardagliga aktiviteter, ADL, eller smärta i hög ålder. Det fanns inte heller några systematiska socioekonomiska skillnader i hälsoeffekterna av ett förlängt arbetsliv.

Sammantaget visar resultaten i avhandlingen att fysisk hälsa har minskat i betydelse för deltagande på arbetsmarknaden bland äldre arbetstagare. Resultaten visar även att ett förlängt arbetsliv inte tycks påverka den fysiska hälsan negativt senare i livet. Detta är lovande för framtida höjningar av den övre gränsen för pensionsåldern. Däremot visar resultaten att de som har sämre arbetsförhållanden och lägre socioekonomisk position kanske inte har de förutsättningar som krävs för att fortsätta arbeta upp till högre åldrar jämfört med dem som har goda arbetsförhållanden och högre socioekonomisk position. Det är således viktigt att beakta denna grupp när reformer om höjd pensionsålder diskuteras.

Det behövs mer forskning om yrkesgrupper inom sektorer där den psykosociala och fysiska arbetsmiljön är bristfällig och hur nuvarande och framtida pensionsreformer kan påverka deras hälsa, både under arbetslivets gång och senare i livet.