Det är en utmaning att fånga vardagliga värden som har betydelse för ett gott liv och en trivsam vardag. Den utmaningen antog vi i en studie som nyligen publicerats. Vi valde att fokusera på att känna sig hemma och att känna tillhörighet, två begrepp som är relaterade till ett gott liv och som är både vardagligt och teoretiskt förankrade, vilket vi såg som en tillgång.
I studien genomförde vi deltagande observationer i de gemensamma utrymmena – till exempel matrum, korridorer, balkonger, trapphus – på åtta särskilda boenden på olika platser i Sverige som hade uppmärksammats som goda exempel när det gäller miljön. Vi utgick från en bred förståelse av begreppet miljö som innefattande arkitektur, inredning, föremål, rutiner och andra vardagliga handlingar.
Under de deltagande observationerna identifierade vi situationer där de boende på olika sätt uttryckte att de kände sig hemma och upplevde tillhörighet. I analysen strävade vi efter att bättre förstå miljöns betydelse i dessa situationer.
Studiens resultat visade på fyra kvaliteter som är av betydelse för att miljön ska kunna stödja ett gott liv:
- Ett fundament av stabilitet och vardaglighet
Ett pulserande hjärta
- Rumslig variation
- Magnetiska platser
Kvaliteterna Ett fundament av stabilitet och vardaglighet och Ett pulserande hjärta beskriver kvaliteter som genomsyrar verksamheten, medan Rumslig variation och Magnetiska platser är kvaliteter som är kopplade till den konkreta användningen av de gemensamma utrymmena på boendet.
Ett fundament av stabilitet och vardaglighet innebar att boende kunde känna trygghet i att de inte hade ansvaret för att vardagen skulle fungera. Fundamentet kom exempelvis till uttryck genom att genom att personalen var synlig eller att miljön signalerade att mat kommer att serveras – som ett synligt kök och dofter från matlagning. Vi var många gånger med om att boende utryckte ”Det är bra här, vi får god mat och personalen är snäll och hjälpsam”, då de uppfattade sådana uttryck för fundamentet.
Fundamentet av stabilitet och vardaglighet skapade utrymme för både spontana och planerade handlingar och aktiviteter utan att de boende riskerade att uppleva stress över situationen. Ett exempel på detta var när en av oss kom in i ett kök på en enhet och blev bjuden på kaffe och kaka av en man med demenssjukdom. Han kände uppenbarligen en trygghet i att på den här platsen kunde han agera som värd för en gäst. Det fanns förutsättningar för detta i den fysiska miljön, som att kaffetermos och tårta stod framme. Det fanns också sociala förutsättningar genom att personalen på olika sätt förmedlade att de boende på ett självklart sätt ägde platsen.
Ett pulserande hjärta uttrycker boendets karaktär och kultur. Det pulserade hjärtat fungerade som en nod för en samhörighet som omfattade mer än själva det särskilda boendet. På flera särskilda boenden slogs vi av hur boende, personal och ledning uttryckte en stolthet över att vara del av platsen, exempelvis genom att säga att ”Det är så vi gör här!” Metaforen ”ett pulserande hjärta” kom från att personer vid flera olika särskilda boenden beskrev att det fanns ett särskilt rum – ett hjärta – som fungerande som kärna för boendets specifika kultur. Där var den specifika karaktären och kulturen närvarande i en intensiv form och därifrån pulserade de ut till hela boendet – blodomloppet – och tog form i handlingar, uttryckta värderingar och fysisk miljö som dekorationer och möbler.
Ett konkret exempel på ett rum som fungerade som ett pulserande hjärta var kapellet i ett kristet särskilt boende. Samtidigt var den kristna tillhörigheten närvarande i hela boendets fysiska miljö, i samtal och handlingar. Ett annat exempel var ett särskilt boende som låg på landsbygden där vi identifierade lokalsamhället som det pulserande hjärtat. Boendet var en angelägenhet för hela lokalsamhället, och det som hände där var också en tydlig angelägenhet för personerna på boendet. På boendet fanns konst och andra föremål med lokal förankring och både dagsaktuella och historiska händelser kopplade till det lokala samhället var del av det vardagliga samtalet.
I båda exemplen utgjorde hjärtat en resurs såväl för personer som bodde på det särskilda boendet som för personer utanför boendet som var del av samhörigheten, till exempel församlingsmedlemmar eller lokalsamhällets invånare.
Rumslig variation handlar om flexibilitet när det gäller hur rum och olika platser används och hur småskalig och vardaglig variation kan skapas och stöttas. Här var personalens förmåga att använda sig av den aktuella miljöns inneboende möjligheter i relation till olika situationer avgörande. Det visade sig att möjlighet till spontan variation i vilka platser som boende och personal använde var särskilt viktigt för att skapa förutsättningar för ett gott liv. Ett exempel var när en kvinna med demenssjukdom var väldigt orolig och arg och kände sig instängd på enheten där hon bodde. Personalen tog då initiativ till att gå ut i trädgården och där förändrades kvinnans sinnesstämning. Oron och ilskan försvann och i stället för att rasa över hur dåligt allting var, pratade hon om hur härligt det var ute och hur vackert det stora blommande kastanjeträdet var.
En förutsättning för att rumslig variation ska fungera som en kvalitet är att det är lätt att ta sig mellan olika platser på boendet både socialt (att det inte uppfattas som ett besvärligt avbrott i rutiner) och fysiskt (att det går lätt att röra sig mellan olika platser). Flexibilitet visade sig vara betydelsefullt inte bara i besvärliga situationer, utan bidrog också till vardaglig delaktighet. Ett exempel var när det var framdukat till fika i matrummet och en av de boende som var på väg dit såg den soliga uteplatsen genom altandörren som stod på glänt och tog initiativet till att gå ut. Personalen ordnade då utefika för alla, vilket var smidigt då det var lätt att komma ut till trädgården från matrummet.
Magnetiska platser är platser som de boende spontant sökte sig till och stannade vid kortare eller längre stunder. Magnetiska platser kunde vara ett fönster som vette mot en plats där det pågick aktivitet, exempelvis ett köpcentrum, en park eller en trafikkorsning. Det kunde också vara platser där boende och personal ofta passerade eller satt, som till exempel en sittgrupp intill en entré eller en välbesökt balkong.
Vi upptäckte att platsernas dragningskraft tycktes komma av att boende uppfattade en inneboende möjlighet till spontan social interaktion med människor och aktiviteter på boendet, eller som en länk till det omgivande samhället.
De fyra kvalitéerna kan vara användbara i arbetet med miljön på särskilt boende både i befintliga boenden och vid planering av nya boenden, och bidra till att personer som bor på särskilt boende kan leva ett värdigt liv och känna välbefinnande i enlighet med den nationella värdegrunden för äldreomsorgen. Sammanfattningsvis pekar studien på kvaliteter som är målbilder, det vill säga något att sträva efter vid utformningen av särskilda boenden. Resultatet ger några konkreta exempel på hur samspelet mellan den fysiska miljön och verksamheten med dess dagliga handlingar kan stödja målbilderna:
- Synlig närvaro av personal som en försäkran om att någon tar väl hand om de vardagliga bestyren. Tecken i miljön på att den tas väl om hand, till exempel att mat kommer att serveras – som ett synligt kök och dofter från matlagning.
- Gemensamma utrymmen som uttrycker boendets karaktär och kultur och bidrar till att boende och personal upplever en stolthet över att vara del av platsen.
- Möjlighet till flexibilitet när det gäller hur rum och olika platser används för att skapa småskalig och vardaglig variation.
- Platser med inneboende möjlighet till spontan social interaktion med människor och aktiviteter på boendet, eller som en länk till det omgivande samhället.
Studien bidrar med kunskap om hur särskilt boende kan utvecklas för att möta äldres behov av att känna sig hemma och känna tillhörighet i ett sammanhang där vård och omsorg är en central del av vardagen.
