Om tånaglar och funktionsförmåga

Två av författarna börjar uppleva att det är knepigt att klippa tånaglarna, vilket fått oss att begrunda våra egna och andras ansatser för att mäta funktionsförmåga. Katz’ ADL-skala – aktiviteter i dagligt liv – i olika utformningar är väletablerad till exempel i SCB:s undersökningar av levnadsförhållanden, ULF, och vi har själva nyttjat den i olika sammanhang för att bland annat studera hur förmågan att klara vardagen utvecklats bland äldre sedan 1980-talet och framåt.

Mycket till det bättre: Mätt med den gängse ADL-skalan i ULF-studierna hade 32 procent av de äldre (65+) ett eller flera hjälpbehov på 1980-talet, emot 22 procent i 2009 års ULF. Det var främst dagliga göromål som hade blivit lättare att utföra, hjälpbehov med personlig vård var mycket lägre men minskade obetydligt, från tio procent 1975 till stabila 6 procent. Behov av hjälp med det personliga påverkas ju mindre av förbättrade bostäder, allmän hälsa med mera, vilket framgår än tydligare om man går tillbaka till den fantastiska Åldringsvårdsundersökningen 1954, världens äldsta representativa och bevarade (SOU 1956:1, med 0,8 procent bortfall).

Då behövde ungefär 42 procent av de äldre hjälp med vardagen, vilket inte var konstigt. Majoriteten bodde på landsbygden, ofta isolerat och helt omodernt, något man bekymrade sig över i en av Socialpolitiska kommitténs utredningar, som föreslog ganska totalitära metoder med grannskapsombud som höll ögonen på åldringarna och deras behov med mera.

Av detta blev gudskelov inget, men förmånliga statliga bostadsförbättringslån åtgärdade en del bostäder (SOU 1964:5).

Samtidigt har det absoluta antalet äldre ökat så kraftigt mellan 1980-talet och i dag, att det samlade hjälpbehovet mätt med ADL-skalan är ungefär oförändrat. En ökande andel av detta faller nu på anhöriga, ensamma eller i kombination med rejält krympande offentliga insatser. En liknande, men omvänd utveckling har man börjat se i Spanien, där procentuellt fler än i Sverige erbjuds äldreboende och många får hemtjänst. Det är inte alla gamla spanjorer som bor med en (svär)dotter som går helt upp i att vårda dem, om det någonsin varit det, andra lösningar på omsorg – ADL-behoven! – och boende växer fram. I Sverige har allt fler äldre nära anhöriga och som bor i närheten, fast man bor inte tillsammans. Och i Spanien föredrar nu många äldre att bara bo med sin partner eller ensamma.

Men, tånaglarna alltså: Hur hade utvecklingen sett ut, om man hade haft mer fin­kalib­rerade mätmetoder? Kirsten Avlund med kollegor kompletterade i Glostrupundersökningarna på 1980-talet de etablerade mätningarna med frågor just om man kunde klippa tånaglarna, om man blev trött och om göromål tog längre tid än tidigare: Man kanske klarar varje enskilt moment i ADL-skalan, men inte finlir som tå­naglarna. Eller klarar en eller alla aktiviteter, men bara med svårighet och kanske inte i en följd, och/eller är totalt utmattad efter en viss aktivitet: ”När jag varit och shoppat så orkar jag inte mer den dagen”…

I Glostrup-studien uppgav 90 procent av 70-åriga män och 89 procent av kvinnorna att de själva klippte – eller kunde klippa – tånaglarna. De följdes till 75 års ålder, andelen som blev trötta av denna aktivitet steg från 16 procent till 30 procent för männen, för kvinnorna från 21 procent till 50 procent.

För tånaglarna fanns tidigare data. I den kända jämförande studien av äldre i Danmark, England och USA 1962, uppgav mellan 19 procent och 33 procent besvär med att klippa tånaglarna. Den därnäst största svårigheten var att gå i trappor. Frågorna upprepades i en dansk undersökning 1977, men inte i uppföljaren 1988. Mellan 1962 och 1977 var den subjektiva hälsan oförändrad, 50 à 51 procent ansåg den god, men proportionsvis fler hade 1977 svårigheter med mobiliteten och fler med att klippa tånaglarna. I åldern 80+ hade andelen som klarade det med svårighet ökat från 14 procent till 19 procent, och inte alls från 25 procent till 37 procent. Kvinnorna hade något större svårigheter, möjligen på grund av deras genomsnittligt högre ålder.

I Karolinska institutets och Institutet för gerontologis undersökning Swedish adoption/twin study of aging, SATSA, har vi testat om probanderna rent faktiskt når vänster stortå med högerhanden och vice versa, vilket möjligen ger en fingervisning om problem med nagelklippning. Probanderna fick också sitta på en stol och plocka upp en penna från golvet, vilket kan ge liknande mått på rörlighet. Mätningarna visas i tabell 1 respektive 2.

Att plocka upp en penna från golvet är något lättare än att få fatt i tårna, ungefär nio av tio av alla äldre klarar detta utan svårighet, emot ungefär åtta av tio för tå-testet, om dessa siffror är befolkningsrepresentativa.

Proportionsvis fler klarar dessa manövrer, om än med svårighet, jämfört med de danska uppgifterna om nagelklippning, men det behöver kanske inte betyda att man i praktiken klarar att hantera nagelsaxen (motsvarande) eller att man faktiskt gör det själv, även om man kan. Anekdotisk evidens tyder på både kulturella olikheter och skillnader mellan könen i det faktiska utförandet. Därtill finns medicinska skäl att ibland låta fotvården sköta detta: Man ska vara rädd om dessa små vänner som bär oss genom livet.

Vi föreslår blygsamt att man ska komplettera de vanliga mätningarna med indikatorer för sådana mer subtila göromål, utan att ändra på de etablerade måtten, de är värdefulla just för kontinuitetens skull.
Poängen är att få en mer finkalibrerad bedömning av hälsan och dess förändringar. Kanske någon annan redan gör liknande, mer utförliga mätningar? Hör i så fall gärna av er till författarna.