Foto: Alice Öberg

Robotkatter och vita lögner i demensvården

Inom demensvården blir så kallade sociala robotar allt vanligare som hjälpmedel för att dämpa oro och stimulera till samtal. De är designade att efterlikna katter, hundar och andra djur. Kritiska röster anser att användandet av robotar innebär ett bedrägeri, men det finns tydliga gränsdragningsproblem.

Vad är rätt och fel för personalen på det särskilda boendet – att med en vit lögn låtsas att robotkatten är en riktig katt, eller att säkerställa att brukaren förstår att det är en robot? Statens medicinsketiska råd, SMER, betonar att vårdpersonal aldrig ska luras eller vilseleda sina patienter att tro att något är på ett sätt som det inte är. De skriver angående robotar i vården att det är viktigt att inte tillskriva dem egenskaper de inte har, då det kan göra det svårt för omsorgstagaren att göra ett informerat ställningstagande.

Gränsen mellan att vilseleda och att aktivt uppmuntra en persons sätt att ge mening till sin situation är dock inte alltid lätt att dra. Inom ramen för ett större forskningsprojekt har vi gjort återkommande besök på ett särskilt boende som använder robotkatter. Och som så ofta i vård­sammanhang är den praktiska verkligheten inte helt enkel att navigera.

De flesta på boendet vi besöker har någon grad av demens och det är främst dessa personer som använder robotkatterna. Personerna utan demenssjukdom beskrivs av personalen som ”för pigga” för att använda katterna – även om forskningslitteraturen pekar på att patienter ibland kan vilja använda robotarna trots att de vet att de inte är levande.

Ett vanligt scenario är att den boende sitter med robotkatten i knäet och klappar den, samtidigt som hen pratar med den, som Anna:

– Du är så fin katt. Åh… jadå du är bra katt. Jag är så trött se du. Jag är så trött… ja.
– Mjau!
– Ja just så e de. Du förstår det… ja.
– Mjau!

Anna verkar uppleva kattens jamande och spinnande som en ljudmässig respons på hennes tilltal. Men roboten aktiveras inte av tal, utan enbart genom taktil beröring, med hjälp av trycksensorer. Detta kan skapa upplevelsen av en mer äkta interaktion mellan människa och maskin jämfört med ett vanligt gosedjur. Som Eva i personalen säger:

Förut så har vi haft vanliga gosedjurskatter. Så det här är ändå bra att den låter och rör på sig. För det blir som en riktig katt. Så det är bra med teknik så att det blir lite mer som en riktig.

Den inbyggda simuleringen av responsivitet och upplevelsen av roboten som levande gör den mer intressant att interagera med jämfört med en leksak eller gosedjur, och därmed mer användbar. Detta stöds av annan forskning som jämfört just användningen av gosedjur och sociala robotar.

Att robotkatten kan upplevas som levande kan dock skapa problem. I vissa fall kan boende bli stressade av att de känner krav att ta hand om katten, att mata den eller försöka hitta kattens riktiga ägare. I sådana fall är det brukligt att personalen ingriper. Katarina berättar:

Hennes katt, den kunde vi ju inte ha på ljud för då blev hon orolig… ”Men gud katten behöver hjälp, och är hungrig”… Du vet… en oro när den jamar hela tiden. ”Den behöver hjälp, vad vill den, har den ont?” Så då hade vi ljudlöst, då funkade det jättebra.

Inte i någon situation som vi observerat har personalen informerat de boende om robotens sanna natur. Men inte heller har vi observerat några regelrätta lögner. Om de boende agerar på katten som om den vore levande så låter personalen dem tro det, säger Nina:

Sen tror dom ju också att det är deras katt. Deras nuvarande. Hon har ju varit i Linköping i dag och köpt den. Ja, så är det också. Då är det bara att köra.

Då är det bara att köra, vilket innebär att man följer med i den boendes upplevda verklighet. Man kanske till och med agerar på ett sätt som innebär att man aktivt försöker undvika att avslöja illusionen:

Intervjuare: Hon upplever den alltså som levande?
Nina: Ja, precis. Så när man ska stänga av den eller så, så får man smyga lite grann.

Om Nina vände upp och ner på katten och öppnade dess mage för att komma åt volym­knappen skulle hon avslöja illusionen. Nina ljuger alltså inte, men ”smyger”. När vi frågar personalen om varför de spelar med så blir det tydligt att det görs i välvilja och omtanke om den boendes välmående. Frida berättar:

Det får man göra, annars blir det också ett orosmoment om man börjar prata om att det är ju ingen riktig katt. Det tror jag inte är bra, för dom som tror på att det är en riktig katt dom ser ju att det är en riktig katt.

Vi ser tre möjliga handlingsscenarier som personalen kan välja i relation till de boende som interagerar med en robot:

  • avslöja illusionen att katten är levande
  • följa med i illusionen
  • initiera illusionen av katten som levande

Det första alternativet ligger närmast SMER:s råd. Det kan dock krocka med definitionen av god vård, som bland annat förutsätter att patientens behov av trygghet tillgodoses. Alternativ två kan däremot ses som en vit lögn som följer och respekterar personens eget sätt att skapa mening i sin situation. Men gränsen mellan att följa och leda kan vara svår att dra i vårdpraktiken, inte minst när det gäller alternativ tre, som väcker frågan om hur aktiv personalen ska vara i att framställa robotarna som verkliga djur.

Vår studie visar därmed behovet av att ut­forska vita lögner i vård som innefattar sociala robotar, i förhållande till vårdpersonal, boende och närstående.

Fotnot: Namnen i artikeln är fingerade.

Ref.
REFERENSER

Matthias (2015). Robot lies in health care: When is deception morally permissible? Kennedy institute of ethics journal.

Moyle, Bramble, Jones, & Murfield (2016). Care staff perceptions of a social robot called Paro and a look-alike plush toy: A descriptive qualitative approach. Aging & mental health.

Statens medicin-etiska råd (2014). Robotar och övervakning i vården av äldre – etiska aspekter.

Vandemuelebroucke, Dierckx de Casterlé & Gastmans (2018). The use of care robots in aged care: A systematic review of argument-based ethics literature. Archives of gerontology and geriatrics.

Relaterade artiklar

Två personer som går i en korridor.

Hur du går kan vara tecken på ökad demensrisk

Är du äldre och går långsamt eller har dålig simultanförmåga? Det kan vara tecken på en ökad risk att drabbas av demenssjukdom.

Dålig diabeteskontroll associerad med demens

Snarare än diabetes i sig är det dåligt kontrollerad sjukdom som innebär en ökad risk för kognitiv svikt och demens, enligt en studie…

Hälsosamt åldrande med körsång

Forskning har visat att kultur kan förebygga ohälsa på äldre dar. Nu inleds ett projekt som ska studera hälsoeffekter hos körsångare mellan 65…

Fler Spotlight-artiklar

Hur kan vi åldras på ett hälsosammare vis?

Att övervaka individers hälsostatus medan de åldras är oerhört viktigt för att kunna ta reda på hur de faktiskt mår och känner här…

Den dramatiska Ädelreformen

I spåren av pandemin och Coronakommissionens första betänkande har Ädelreformen åter hamnat i rampljuset. Inte minst problemen med bristfällig medicinsk kompetens har kopplats…

Nya avhandlingar #3/21

Tipsa om aktuella av­handlingar till press@aldreicentrum.se!