Febern har lagt sig.
Krafterna har kommit tillbaka.
Men inte provsvaret.
Vi säger att vi måste vänta.
Vi säger att vi måste ha tålamod.
Vi säger att vi serverar på rummet.
Hedvig är lydig
men glömsk,
rastlösheten snart i dörren,
stegen snart i korridoren.
Stegen tassar hallå, hallå
hänger med kroppen över gåstolen.
Vi som grindvakter
viftar tillbaka på avstånd.
Några minuter, kanske en timme
innan hon vänder och gläntar en skarv.
Stegen tassar hallå, hallå
stretar vidare nedåt korridoren.
Det händer att vi inte hinner
plasta in oss, får hindra
med våra bara händer, huden.
Vi gnider spriten
upp över armarna, upp mot halsen,
täcker in oss med en ångande hinna,
baddar,
blossar,
av röda fläckar.
Rykten säger att något hänt på laboratoriet,
att provsvaret skickats vidare.
Den inre rösten tröstar med tålamod.
Vi låser hennes dörr
för att snabbare höra henne,
höra när låskolven klickar.
Hinna stå redo.
Det händer att vi fantiserar
om att blockera med en möbel.
Vi vilar vid hennes dörr
trycker ryggarna emot
för att höra henne,
höra henne hallå, hallå
och sedan hasa tillbaka till fåtöljen.
Hedvig är en dikt ur Carola Ankarborgs diktsamling: På balkonger står människor och klappar för oss