Foto: Jane Moren

Hallå där, Carola Ankarborg som har skrivit en diktsamling om äldreomsorgen

Carola Ankarborg är vårdbiträde inom äldreomsorgen i Gävle kommun och författare, som har kommit ut med en ny diktsamling.

Du har skrivit en diktsamling om pandemitiden inom äldreomsorgen. Varför?

–  Region Gävleborg utlyste 2020 uppdragtill kulturutövare där tanken var att skildra ­pandemin. Jag hade skrivit dikter utifrån mitt jobb förut och fått en del uppmärksamhet för det, fått publiceringar och stipendium. Så jag skickade in en pitch och kom med! När projekttiden var slut fanns så mycket mer att skriva, så jag fortsatte, och det blev en bok.

Vad tycker du var det tuffaste inom ­äldreomsorgen under pandemin?

–  Det fanns en rädsla och oro, både bland personalen och de boende. Vi oroade oss kanske inte så mycket för egen del, utan mer för de boende. Och för att arbetsbördan skulle öka. Vi var ofta för få, var man minsta­ förkyld fick man stanna hemma och det fanns inte tillräckligt med vikarier, inte heller skydds­utrustning.

Hur har dina dikter tagits emot på jobbet?

–  Jag har tagit med boken och lagt ut den och några få, till exempel chefen, har köp den. Men det är inte något jag direkt pratar om. På jobbet är jag en vårdarbetare – vill någon veta mer, får de fråga. Sedan har jag fått läsa mina dikter vid några tillfällen här i Gävle. Då har det kommit fram andra som jobbar inom vården och känt igen sig. Eller personer med äldre anhöriga.

Vad betyder skrivandet för dig?

–  Skrivandet om vårdjobbet har kommit ur någon slags frustration, tror jag. Från att det finns saker att bearbeta. Det blir någon slags egenvård och reflektion. Jag har aldrig varit bra på att skriva dagbok, texterna drar alltid i väg på något vis. Skrivandet har också varit en tillflykt för mig, redan i tonåren. Jag förklädde känslor i fantasi.

Vad gör du nu?

–  Jag jobbar deltid inom äldreomsorgen och är också redaktör för tidningen Klass, en tidskrift som Föreningen Arbetarskrivare ger ut. Det egna skrivandet får komma när det finns tid. Jag har några skrivprojekt som redan är påbörjade, bland annat ett som jag har skrivit på sedan 2014, som också är dikter inspirerade av jobbet.

Dikten Hedvig

Febern har lagt sig.
Krafterna har kommit tillbaka.
Men inte provsvaret.

Vi säger att vi måste vänta.
Vi säger att vi måste ha tålamod.
Vi säger att vi serverar på rummet.

Hedvig är lydig
men glömsk,
rastlösheten snart i dörren,
stegen snart i korridoren.

Stegen tassar hallå, hallå
hänger med kroppen över gåstolen.

Vi som grindvakter
viftar tillbaka på avstånd.

Några minuter, kanske en timme
innan hon vänder och gläntar en skarv.

Stegen tassar hallå, hallå
stretar vidare nedåt korridoren.

Det händer att vi inte hinner
plasta in oss, får hindra
med våra bara händer, huden.

Vi gnider spriten
upp över armarna, upp mot halsen,
täcker in oss med en ångande hinna,
baddar,
blossar,
av röda fläckar.

Rykten säger att något hänt på laboratoriet,
att provsvaret skickats vidare.
Den inre rösten tröstar med tålamod.

Vi låser hennes dörr
för att snabbare höra henne,
höra när låskolven klickar.
Hinna stå redo.

Det händer att vi fantiserar
om att blockera med en möbel.

Vi vilar vid hennes dörr
trycker ryggarna emot
för att höra henne,
höra henne hallå, hallå
och sedan hasa tillbaka till fåtöljen.

Hedvig är en dikt ur Carola Ankarborgs diktsamling: På balkonger står människor och klappar för oss

Fler lästips

Porträttbild på Jan Guillou

Äldre hjältar intar scenen

Jan Guillous deckarserie med äldre huvudpersoner är en del av en större trend. Recensenten Karin Lövgren sätter dem i ett sammanhang i det…

Inspiration i arbetet med sociala problem

Ett välkommet tillskott i bokhyllan hos alla socionomstudenter och yrkesverksamma socialarbetare. Så beskriver recensenten­ Maria Sjölund den nya boken Sociala problem efter 65.

Porträttbild på medelålders man som håller i sina glasögon

Åldrandets oundviklighet

Sociologen Didier Eribon skildrar sin mammas ålderdom och drar en lans för att ge sköra äldre en röst. Men det kanske också krävs…