Åldrandets oundviklighet

I sin senaste bok skildrar Didier Eribon sin mammas flytt till ett äldreboende, där hon senare dör. Det är en period i moderns liv präglad av nedsatt hälsa, rörlighet och ork. De fyra sönerna hade sökt förmå henne att flytta tidigare, men hon gjorde motstånd tills vardagen och hennes omvårdnadsbehov ­tvingade fram en flytt, mot hennes vilja.

Sociologen Didier Eribon skriver boken som ett sätt att förstå sig själv, sin uppväxt, bakgrund och klyftan som växte fram mellan honom och föräldrarna. Han tog språnget in i en parisisk intellektuell tillvaro, förvärvade ett akademiskt språk och värderingar som skilde sig från moderns med åren alltmer höger­extrema och rasistiska.

Klass är ett centralt återkommande begrepp i boken, både i beskrivningen av honom själv som klassresenär, och i titeln En arbetarkvinnans liv, ålderdom och död.

Texten minner om Eduard Louis eller Annie Ernaux autoetnografiska böcker, där de med sina egna liv som utgångspunkt skriver om klassresenären, som med arbetarbakgrund växer upp i jordbrukslandskap och lämnar släktbanden genom utbildning och karriär ­som intellektuell. Gällande Eduard ­Louis­­ finns här ytterligare en likhet avseende sexuell identitet – som homosexuell i en omgivning utmärkt av en traditionell form ­av maskulinitet.

Perspektivet är hela tiden Didier Eribons, sonens, funderingar kring ålderdom. Så är ofta fallet när det skrivs om åldrande. Det är texter författade av en yngre person, någon som i femtio-sextioårsåldern varseblir att omgivningen betraktar en på ett annat sätt.

Eller kanske texter skrivna av en uppgiven, frust­rerad anhörig, eller av ett stressat vårdbiträde som empatiskt och inlevelsefullt beskriver hur hen tolkar och förstår den gamles situation. Didier Eribon refererar till de Beauvoir, Elias, Foucault, ­Bourdieu och andra teoretiker då han söker förstå identiteten och positionen som gammal.

Han beskriver ålderdomen som ett fäng­else, den fysiska svagheten är bojorna som gör att den gamla inte kan undkomma. Flytt­en till hemmet är oundviklig  –  mamman har dömts till ofrihet, skriver han. Att hon är beroende av andra, av vård och omsorg, gör att hon inte längre själv kan fatta beslut om sin framtid. Hon har inte bara förlorat självbestämmande­rätten och sin frihet, utan också ”sin status som människa och person”.

Didier Eribon framhåller att sköra äldre i behov av vård, begränsade till sitt rum på ett äldreboende, kanske till och med bundna till en säng där, inte har en egen röst: De kan inte själva göra sig hörda. Mammans klagomål kunde inte nå ut i offentligheten.

Gamla, försvagade och vårdberoende utgör heller inget kollektivt vi, såsom arbetarkollektivet gör genom en fackförening eller ett politiskt parti. I stället, menar Didier Eribon, måste andra vara deras språkrör, även om det innebär beskrivningar utifrån och aldrig inifrån. Han framhåller att författare, journalister, konstnärer måste ge gamla den röst de inte har och aldrig mer kommer att få.

Läsningen väcker reflektioner som kan bidra till att fördjupa förståelsen av ålderdom och att vara gammal, vilket är viktigt, inte minst i en tid av ekonomiska åtstramningar gällande äldres vård och omsorg.
Didier Eribon berättar om fransk äldreomsorg, likväl känns texten relevant och ange­lägen också för en svensk läsare.

Men det finns dimensioner av åldrande, av äldre, av gammal, som glider undan i boken – och i många andra texter om dessa frågor.

Jag blir inte klar över om Didier Eribon­ anser att situationen och positionen som skör vårdbehövande äldre förenar över klass­gränser.

Finns det ett vi – gamla, som över­skrider klass­killnader, genom kroppens åldrande och nödvändigheten att förlita sig på omsorg från andra? Eller blir gamla aldrig ett kollektivt vi för att de särskiljs genom klass, plats, kön, sexualitet, etnicitet?

Didier Eribon skriver att mamman förlorat sin frihet, sin status som människa, med flytten till en institution. Min invändning här är att beskrivningen bidrar till att avskriva mänskligheten hos den som bor på ett boende, reso­ne­­- manget förstärker ett vi och dom-tänkande. Därmed framgår inte att gamla också har aktörskap och kompetens. Det fordras inte bara en röst – utan också att vi lyssnar.