Äldreomsorgen, en snårig historia väl förklarad

Det är förstås Per Gunnar Edebalk, seniorprofessor vid Socialhögskolan i Lund, som gör detta i Äldreomsorgen – en aktuell historia. Den som följt hans initierade artiklar och småskrifter känner igen en del, men här ger han en helhetsbild av spåren och spårbytena i äldreomsorgen, från 1918 och fram till i dag, inklusive coronapandemin. Med spårbundenhet menas att en viss idé eller byråkratisk slentrian håller verksamheten ”på spåret” i en given riktning, ofta också materiellt. I början var institutionsvård självklar, egentligen ända från 1600-talets fattig- och sjukstugor. Och anhöriga förstås, när såna finns.

Per Gunnar Edebalk nämner flera gånger att den allt mer slimmade offentliga omsorgen motsvaras av ökande insatser från anhöriga. Tur att allt fler äldre (och yngre) har nära anhöriga i närheten.

Ett annat spår öppnades med 1952 års åldringsvårdsutredning, en läsvärd publikation! Nu skulle man satsa på kvarboende, med hemhjälp genom lågbetalda hemmafruar. Hemsystrar, en professionell yrkesgrupp, fanns redan, men var inte för äldre och avvecklades snart; de var för dyra. Företagsamma kommuner som ordnade rudimentär hjälp till gamlingarna på pensionärshemmen – en bostadslösning, inte en vårdform – rönte tidigare statlig kritik. Hemhjälp till äldre förekom, men som lokala och privata initiativ, genom kvinnokooperativ, Röda korset med flera, utan kommunalt stöd.

Att de äldre skulle bo kvar hemma var bäst för dem, ansåg man, men spårbyte gör man inte i en handvändning; det tog tid att bygga upp hemtjänst och kommunerna stretade emot. Med exceptionellt god ekonomi på 1950–1970-talen byggdes sjukhem. Kring 1975 fanns nio procent av de äldre på institution och sexton procent hade hemtjänst, emot dagens knappt fyra procent respektive åtta procent. Ganska många har inte detta, men drar sig fram med färdtjänst, larm och matlåda med mera. På 1970-talet bodde många äldre fortfarande uselt, många saknade anhöriga och pensionerna var magra.

Ekonomin, igen: Pensionen, inkomstprövad till 1937 (enligt skolböckerna ”allmän” från 1914), avlastade den kommunala fattigvården. Och det blev ”lönsamt” för äldre att vistas på sjukhem (”sjukvård”), jämfört med ålderdomshem, där kommunen ekonomiskt klådde de boende. Kontroverserna kring detta ledde fram till Ädelreformen 1992. Per Gunnar Edebalk skildrar förspelet, intrigerna och resultatet, som inte blev så bra som man hoppades. Ibland inträffar skandaler som någon gång ger reella förändringar som lex Sarah: ”Fick ättika att dricka – dog” eller ”Glömd på toa i 16 timmar”.

Villospår har förekommit, som servicehusen. Med dagens allt fler mycket gamla är vi fast i ett annat spår då det blivit så ont om äldreboenden att alternativ saknas. Och Sverige ligger numera nästan lägst i Europa beträffande sjukhusplatser. Vi såg det inte komma. Jo, det gjorde vi, för den som ville se.

Den erfarne läkaren Jerzy Einhorn klagade högljutt och vältaligt över nedskärningarna i sjukvården redan 1998 i sin bok Det är människor det handlar om och som politiker. I ett nummer av Läkartidningen framhåller redaktören hur sjukvården skymdes av energi- och integrationsfrågor i valet, men att bristen på sjukhusplatser och personal att bemanna dem med varit och förblir en central fråga, oavsett regering.

Edebalk uppehåller sig som sagt främst vid politiken och ekonomin, med inblickar i många, ofta resultatlösa och stundom meningslösa utredningar om äldreomsorgen, som ibland kom så tätt att de möttes i farstun. Referenserna har 48 direkt om äldreomsorg; det finns fler.

Boken tar bara i förbifarten upp politikens effekter på den faktiska omsorgen för de berörda, det vill säga de äldre och deras anhöriga, som på senare tid har fått allt mer att göra. Det skulle jag möjligen önska litet mer av, men medger att det är svårt att urskilja vad som händer på vägen från politiken och beslutsfattarna till det enskilda ärendet och boken skulle då svälla mycket.

Tonfallet är ibland sarkastiskt – eller är det mina öron? – när Edebalk nämner det helighållna kommunala självstyret och hur det stjälper till synes vettiga förslag, yttrar sig som domstolstrots med mera.

Pandemin avslöjade obarmhärtigt bristande beredskap och planering, dåliga hygienrutiner, tokig personalpolitik och problem med samverkan mellan kommuner, regioner och staten. Ädelreformen nådde inte ända fram, inser vi nu. Och resurserna inte heller. I mina egna och andras undersökningar av äldres livsvillkor är vi ibland närsynta och har svårt att se de konkreta effekterna av överordnade krafter; dessutom varierar kommunernas omsorg, både i kvantitet och kvalitet.

Därför behöver även vi forskare denna skrift. Den översikt vi får i denna bok är välbehövlig och emottages därför tacksamt. Både bildad allmänhet, tjänstemän och ansvariga politiker förefaller ibland att sakna perspektiv på dagens situation och förbättringsförslag verkar ofta vara gammalt vin i nya läglar. Här får vi chansen att bättra på kunnandet. Hur vi än vänder och vrider oss, behövs det mer pengar till omsorgen, vården och sjukvården. Och personal.

Edebalk avslutar boken med ett förslag, som han framfört tidigare och som redan fungerar i flera länder, såna som vi tidigare tyckte borde ta till sig den svenska modellen. Förslaget är en offentlig omsorgsförsäkring, som eliminerar en del av dagens problem. Med en sådan kan medborgarna vara villiga att bidra med mer pengar, emot garanterade vårdinsatser när de behövs, oavsett var i landet man bor. Kanske det är framtiden?