Äldres delaktighet saknas i dagens demokrati

Frågor kring äldres delaktighet i beslut som angår dem, har varit aktuella sedan de gamla grekerna, men har blivit aktuella även i välfärden på senare tid. I offentliga utredningar är det vanligt att betona delaktighet och samverkan. Socialtjänstlagen anger att ”Den äldre personen ska, så långt det är möjligt, kunna välja när och hur stöd och hjälp i boendet och annan lättåtkomlig service ska ges”.

Hur kommunerna tolkar detta vet vi dock föga om. Behov, rättigheter och goda målsättningar är en sak, bedömning av dem en annan – och det blir kanske mest snömos? Paragrafen speglar dock tidsandan. Till exempel anslagsgivaren Forte har på senare år uppmuntrat till delaktighet i forskningen för äldre och andra berörda.

De två böckerna Participation: vad, när, hur och Välfärdens paradoxer, spänningar och dilemman berör båda delaktighet och villkoren för äldre. De ger en god inblick i hur man resonerar i olika teorier och hur kommunerna praktiserar delaktighet.

Men lås oss börja med antologin Participation: vad, när, hur. Här får vi på nästan 400 sidor veta mycket om olika aspekter på vår roll som medborgare i ”ett modernt, komplext och pluralistiskt samhälle”.
Författarna åberopar ofta begreppet samhälle utan att det står klart vad man avser. Avser de det offentliga samhället enkom eller civilsamhället, alternativt båda? I Norden låter vi ofta dessa begrepp flyta ihop, vilket ibland är olyckligt, men säger något intressant om vår tillitsfulla relation till staten.

Det handlar inte bara om äldre, men för min del är behållningen bokens exempel på försök att involvera äldre medborgare att tycka till om och vara med i beslut. Exempelvis är pensionärsföreningar aktiva och hjälper en stor andel äldre i digitala verktyg på många håll i landet, ofta på bibliotek som är naturliga mötesplatser för alla åldrar.

Ett exempel i boken är Helsingborg, en av många kommuner som försöker öka äldres deltagande. Där har man sedan 2016 sjösatt flera projekt, vilket går att läsa om på deras utmärkta hemsida. Staden har också försökt kartlägga önskemål kring anhörigstöd och hur man når fler anhöriga. De har startat stöd i form av kurser, föreläsningar, må-bra-aktiviteter och ett anhörigkafé. Därtill har man en sinnes- och minnesträdgård, ett nytt Silviabo och kommunens gemenskapsboende, Sällbo, för 18–25-åringar och 70-plussare.

De avsnitt – medförfattarna är många – där Susanne Iwarsson medverkar är praktiknära och intressanta. Hon och Håkan Jönson avskyr med rätta ordet brukare. Avsnitten om folkhälsa och om stadens arkitektur är också relevanta för äldre, men i flera andra kapitel irriterar uppstyltat bruk av fina ord och högtravande eller konstiga formuleringar, som ”Den deliberative demokratins kommunikativa rationalitet” när man ”adresserar” en fråga. Eller att ”Ett engagemang kan betyda stor närvaro av den egna övertygelsen, men frågan är i vilken grad den också innebär en involvering som innebär ett åtagande att…” och så vidare.

Jag saknar också ett historiskt och filosofiskt avsnitt om medborgarnas deltagande i det så kallade samhället. Det blir bara omskrivet på två eller tre utspridda sidor, och handlar mest om folkhemmet och hur tiden farit fram med detta. En typografisk bagatell: Participation har en högermarginal som svajar hit och dit, ej den gängse, raka. Räds förlaget avstavning?

Den andra antologin, Välfärdens paradoxer, spänningar och dilemman, bjuder på lite fler uppgifter som är relevanta för äldre och personer med eller utan normbrytande funktionalitetslevnadsvillkor. Här får vi 200 sidor om välfärdens fundament, som sägs vara digitalisering, samverkan och organisering, med utflykter i socialtjänstens vardag.

Att digitalisering skulle vara ett fundament för välfärden förvånar, flera exempel handlar om haverier eller tillkortakommanden som inte berör äldre. Jag har hört om en äldre kund i snabbköpet som klagar över “digitaliseringsdiktatur” när man skall ha någon viss app. Men tilltron till det digitala är utbredd, trots att regionerna har oförenliga datasystem.

En syster till mig, sjuksköterska, berättar om tungrodda digitala system som hänger sig, kräver ständiga in- och utloggningar på varierande arbetsplatser och mycket tidsspillan med system som sägs spara tid – och ofta kontrollerar personalen.

Flera praktiska satsningar, inte enbart digitala, är enligt författarna dagsländor, som ibland stupar på det som författarna i boken Participation kallar tröghet, organisationers spårbundenhet och ovilja till förändringar. Bortsett från ett inledande exempel, med bänkar vid gångstråk i boken Participation, får man uppfattningen att många försök har blivit misslyckade eller runnit ut i sanden.

Marknadiseringen, respektive försök med tillitsbaserad styrning, blir granskade i Välfärdens paradoxer, men författarna finner problem med båda styrformerna. Ida Norberg ger en intressant bild av fritt val i äldreomsorgen, och kritiserar brukarens egenansvar och den ständiga förväntan att man skall arbeta och försörja sig.

Hon kallar det en ”disciplineringsåtgärd riktad mot personer med normbrytande funktionalitet”, som tycks avse både ”vanliga” funktionsnedsättningar, avvikande sexualitet och allmän arbetsovilja . Här kan man invända att socialtjänsten följer lagar: Man skall försörja sig om man kan, det tycker nog också de flesta svenskar.

Böckerna överlappar delvis varandras ämnessfärer och båda har växt fram ur någon form av verkstad över längre eller kortare tid. Redaktörerna förefaller ha haft svårigheter att avgränsa de olika medarbetarnas ansvar.

Framtidsspaningar avslutar båda böckerna, med en blandning av förhoppningar och farhågor där Rolf Solli ger ett panorama över fem generationers Simrishamn i Välfärdens paradoxer. Han börjar med den egna barndomen med varmbadhuset och gamla lasarettet, fortsätter sedan om hur staden och välfärden kraftigt expanderade, fram till dagens frossbrytningar. Rolf Solli är ändå optimistisk om barnbarnen och framtiden, fast man behöver höja kommunalskatten till 47 procent bara för att klara dagens nivå på välfärden.

Framtiden är svår att sia om: En enkel och nästan skämtsam enkät i Läkartidningen tyder på delade meningar, men de flesta spår att vården kommer att vara ännu mer digital om 20 år…

Detta har varit en blandad läsning som gett en bild av hur forskare på området resonerar och deras termer och vokabulär, i något fall avskräckande, men flera bidrag lyfter båda böckerna.