Ensam, ensammare, mest modern

Stadsråttor är duktigare än lantråttor på att leta fram mat och lösa problem i ett tyskt labb. Nu ska man kolla om det är ärftligt också, meddelar The Economist. Kanske det, Darwin: De smartare gav sig ju av till stan? I numret efter finns en blänkare om en ny bok, The lonely century, av Noreena Hertz, professor vid University college i London, ”en av världens ledande tänkare” (Observer) och ”en av världens mest inspirerande kvinnor” (Vogue), enligt bokomslaget. I höstas skrev Rosa Montero i El Pais om boken och jag skaffade den, en medryckande och välskriven bok om att vi lever i ensamhetens tid, som växer ut till civilisationskritik i stort.

Noreena Hertz berättar inledningsvis att hon var ensam som barn, med trasslande halsmandlar. Ingen som ville leka med henne. Att vara ensam är inte bra, man kan bli sjuk, säger hon. Senare har det tydligen rättat till sig, men temat finns kvar. Hon uppger inte var hon bodde som barn, men det handlar om det urbana livets avigsidor, främst ensamheten. De flesta lever ju nu i stadsmiljöer som vi sedan gammalt förknippar med synd och elände. Minns bibelns berättelse om Sodom och Gomorra.

Det finns allt fler ensamhetsundersökningar, anmälaren har själv gjort såna, Noreena Hertz inleder med mängder av data från olika håll i Europa (inklusive Sverige), Amerika och Asien. 400 sidor, varav resonerande noter utgör 150 (de många webbadresserna tar plats) plus litteraturlista och bra register.

Hela världen sägs glida in i allt värre ensamhet, illustrerat med citat om folkhavet och ensamheten i dåtidens London från Thomas de Quincey, mer känd för En opieätares bekännelser. Noreena Hertz kunde ha nämnt att det urbana livet med dess kontakträdsla var teman också i klassiker som den spanske filosofen José Ortega y Gassets Massornas uppror (1937). Rädslan för beröring av okända inleder nobelpristagarens Elias Canettis filosofiska/socialantropologiska studie Massa och makt (1960), och sociologen David Riesman börjar studien Den ensamma massan med betydelsen av att så många människor trängs ihop numera och att det moderna livet är så konformt (1950). Där vill jag tillägga att det gäller livsloppen i stort, som numera sällan i förtid avbryts av döden och där allt fler lever med en partner, har barn och allmänt ordnade liv, trots att vi tror oss vara så individualistiska.

Noreena Hertz tar förstås också upp ensamboendet, men glömmer att det ofta är en övergångsfas till något annat, i varje fall för de yngre, som enligt henne är mest drabbade av ensamhet. Coronaviruset har förvärrat det hela, anser hon. De yngres ångest-oro-depression verkar onekligen ha ökat under pandemin, att döma av stora amerikanske surveyer av Center for disease control. Det bekymmersamma med att framför allt de yngre verkar uppleva ökande ensamhet påpekade för övrigt Lars Andersson och jag i Äldre i Centrum #4/19.

Undersökningar i Jönköping, från 1973 och framåt, visar att yngre någon gång på 1980-talet började uppleva sig mer ensamma (Bo Malmberg, opublicerat material från Jönköpings-undersökningen). Lars Tornstam noterade i en lokal befolkningsundersökning 1979 just de yngres ensamhet och en alldeles färsk studie gjord under coronapandemin visar hög ensamhet bland yngre personer – inte så mycket bland de äldre – i olika europeiska länder.

Noreena Hertz är trevlig att läsa och jag nickar ofta åt välfunna exempel på samtidens galenskap och olika undersökningar, till exempel om möss som blir våldsamma om de isoleras, men hon undviker data som motsäger hennes tes, till exempel att allt fler amerikaner bor ihop i flera generationer. Det ser vi inte i Sverige, men ungdomar bor kvar hemma längre och allt fler svenskar bor nära sina anhöriga. Ensamboendet ökar inte – det har minskat bland de äldre – och kontakterna med familj och vänner håller en hög och stabil nivå i Statistiska centralbyråns undersökningar om levnadsförhållanden (SCB ULF).

Det är som sagt stadslivet, särskilt i de större metropolerna varifrån Noreena Hertz har det mesta av sina data, som pekas ut som boven, tillsammans med datoriseringen, skärmarna, smartphones med mera. I de stora städerna går man fort och är knapp med artigheter, vänlighet är en lyxartikel. Och stadsbor har sällan ögonkontakt – en enkel gemenskapssignal – noterar Svenska dagbladet­-spalten Uppförandekoden (19 feb­ruari 2021). Moderna kontorsmiljöer får sig en välförtjänt släng av sleven, såsom ”hot desking”: På Huddinge sjukhus till exempel har många inget permanent skrivbord, utan checkar in sig vid en ledig arbetsplats.

Tidningar och akademiska tidskrifter svämmar över av artiklar om ensamheten och dess vådor, men jag undrar: När jag var barn hade folk problem med ”nerverna” och den nutida upptagenheten av ensamheten, med en egen minister i Storbritannien, passar väl in i Karin Johannissons idéhistoriska analys av olika former av ångest och oro under de senaste århundradena. Det är kanske en moderniserad form av den franske sociologen David Émile Durkheims anomi, vår ångest när vi i brist på fasta rutiner och regler ska klara av olika livsprojekt, egenansvar i kombination med maktlöshet. Karin Johannisson antyder att den vilsna människan kanske rentav är en förutsättning för marknadssamhället (avsnittet Vilsenheten i Melankoliska rum, 2009).

Ensamheten utnyttjas enligt Noreena Hertz av the loneliness economy, verksamheter som skor sig på relationsbrister, men ibland också är mer allvarligt syftande, såsom koreanska colatec (cola + diskotek), en sorts seniorcenterliknande mötesplatser för daglediga pensionärer. Man kan även på sina håll hyra en person att bara sitta och prata med eller umgås med, det vill säga. inte dejting eller obsceniteter.

Urbaniseringen är ett internationellt fenomen, ungdomarna flyttar till urbana miljöer. År 1900 bodde mer än åtta av tio svenskar på landsbygden och hälften gjorde det ännu i början av 1940-talet, sedan gick urbaniseringen mycket fort i Sverige. Noreena Hertz kopplar samman urbanisering med nutida ”rotlöshet”, men de många fritidsfastigheterna i Sverige har nog ofta med ”rötterna” att göra. Noreena Hertz medger att folk på landsbygden också kan vara ensamma, men inte lika mycket och det är nog en särskild sorts ensamhet menar hon, närmast att man är övergiven av staten och det större, urbana samhället med nedlagda butiker, skolor och busslinjer med mera, men huvudproblemet är urbant, därför att de flesta nu bor i städer. Att göra sig lustig över bonnläppar var förr stående inslag i humorprogram och en central ingrediens hos Åsa-Nisse, som dock ibland kunde snuva den urbana överhetens representanter. Nu är den utbytt mot nostalgi, som av allt att döma växer.

En sociologisk undersökning 1950 och 1988 pejlade känslorna: Herrar Berg och Strand kom på en skogspromenad fram till en ödegård. Berg tyckte det var synd att generationers arbete gick om intet, medan Strand ansåg att folk bara hade slitit ont och att de nog hade högre standard där de bor nu. De som tyckte som Berg ökade från 54 procent till 70 procent, medan Strands grupp minskade från 39 procent till 24 procent (några kunde inte bestämma sig eller tyckte både och). En viss ”tillväxtpessimism” yttrade sig i att 26 procent trodde att deras egna barn skulle få det sämre än de själva 1988. Kvinnor och tjänstemän var något mer tillbakablickande. En Temo-undersökning 1996 lät befolkningen ta ställning till om det var bättre ”förr”, det vill säga på 1960-talet. Drygt åtta av tio ansåg att det då var mindre stressigt och folk mer optimistiska (!), sju av tio ansåg att familjelivet var bättre med mer kontakt över generationerna, sex av tio att politikerna var bättre, man kunde njuta mer av livet och att det var ”roligare”. Omvänt ansåg en majoritet att ekonomin och boendet var sämre samt arbetslivet hårdare på 1960-talet. Unga (15–29 år) var klart mer pessimistiska i dessa och andra frågor (flt 1996).

Något oväntat föreslår Noreena Hertz i ett avslutande, ganska kort och föga övertygande kapitel en symbios mellan kapitalismen och ”goda krafter”, för att skapa gemenskap och minska ensamheten. Därtill obligatoriska frivilliginsatser, mandatory volunteering, som umuganda efter folkmordet i Rwanda, eller olika former av civiltjänst. Staten bör tillse att barn ur olika socialklasser föses ihop och lär känna varandra. Hon säger sig tro på medborgarinitiativ men också på ändrade lagar och vad myndigheterna lägger pengar på.

Det blir till slut mest stat och föga marknad som ska skapa tätare gemenskap, men litet av medborgerlighet och individuella insatser, fast mammor ska uppmuntra barnen att invitera andra som sitter ensamma vid skollunchen och kafferep är av godo. Inte ett ord om föreningsliv, som trots allt är aktivt i England och än mer i Sverige, syjuntan, hembygdsföreningen, veteranbilsklubben… Och hon missar att många som känner en fläkt av ensamhetens kyla gör något åt det, det visade Lars Tornstam redan på 1980-talet och ses även i en färsk spansk undersökning.

Man brukar framhålla det urbana livets konkurrens av idéer och verksamheter, framstegets motor, till skillnad från den ”tröga” landsbygden… Men hur trög var och är den? Under medeltiden, som ofta ses som stillastående, gjordes och spreds många innovationer som höjde produktiviteten, såsom vind- och vattenkvarnar med mera. Forskningen avvisar bilden av mörk medeltid.