Filmiska föränderligheter

Hur gestaltas äldre personer på film i dessa tider av ungdoms- och hälsohets i vår västliga del av världen? Jo tack, de lever både på film och i strömningstjänsternas serier – även om de inte alltid har hälsan.
Rec.
RECENSION

Supernova
Regi: Harry Macqueen

Falling
Regi: Viggo Mortensen

Relic
Regi: Natalie Erika James

The Father
Regi: Florian Zeller

Under senare år har det gjorts ovanligt många filmer med åldrande som uttryckligt tema. Tänk bara på Netflix-serier som The Kominsky method med Michael Douglas, eller Grace och Frankie med Jane Fonda och Lily Tomlin. Eller filmer som Lucky, med nittioårige skådespelarlegenden Harry Dean Stanton i sin sista roll, och dokumentärer som Nothing like a dame med åttioplussarna Judy Dench, Joan Plowright och Maggie Smith, väninnor sedan decennier och kolleger inom brittisk teater och film. Eller varför inte Henrik von Sydows fina SVT-dokumentär Gunnel Lindblom – ut ur tystnaden, som lyckligtvis hann göras innan denna framstående skådespelare och regissör gick bort tidigare i år. Men med temat demens börjar bilden bli mer komplex. Även om denna hjärnsjukdom är just en sjukdom och inte en del av normalt åldrande så utgör den i filmvärlden likafullt en sorts undergenre till berättelser om åldrande. Många filmintresserade kommer säkert ihåg On golden pond med sjuttioplussarna Katharine Hepburn och Henry Fonda i såriga konfrontationer med dottern, spelad av skådespelarens dotter i verkliga livet, Jane Fonda. Och från de senaste par decennierna kan nämnas Iris om författaren Iris Murdoch, där Kate Winslet och Judy Dench spelar henne i olika åldrar, En sång för Martin med Sven Wollter som en kompositör som mitt uppe i karriären drabbas av minnessvårigheter, och naturligtvis Meryl Streeps oefterhärmliga gestaltning av en åldrad, förvirrad Margaret Thatcher i Järnladyn.

I en klass för sig står dock Michael Hanekes lika nådeslösa som drabbande Amour, där skådespelarveteranerna Emanuelle Riva och Jean-Louis Trintignant gestaltar sorgen över att förlora gemenskapen och en jämbördig partner till demens. Det blir extra vemodigt eftersom just dessa skådespelare, som personifierar över ett halvt sekels fransk filmhistoria, triggar åskådarens minnesbilder av klassiska filmer som Hiroshima min älskade och En man och en kvinna.

Under de senaste fem sex åren tycks spelfilmer med temat demens ha kommit allt oftare. Till exempel Still Alice med Julianne Moore som en framgångsrik akademiker i yngre medelåldern som drabbas av tidig alzheimer, eller En sista semester med Helen Mirren och Donald Sutherland. Bara under förra året kom fyra filmer där åldrande och demens står i fokus: Supernova, Falling, Relic och The father.

Den förstnämnda handlar om ett par sedan tjugo år, spelade av Colin Firth och Stanley Tucci, där den ena diagnostiserats med demens, varpå de två beger sig ut på en ”sentimental journey” för att söka upp platser och vänner ur det förflutna. Precis som En sista semester är den en slags nostalgisk road-movie, med inbyggd och bara alltför förutsägbar dramaturgi, som mycket riktigt förlitar sig på vackert foto och skådespelare som gör sitt bästa med ett haltande manus. Något liknande kan sägas om Falling, skådespelaren Viggo Mortensens regidebut om en far och son-relation, där fadern är en – sedan länge, förstår man – rasistisk, homofobisk och högst osympatisk människa, vars drag förvärras av demenssjukdomen. Det har fått kritiker att undra varför sonen – för att inte tala om åskådarna – överhuvudtaget ska orka bry sig.

Mångfalt mer intressant är då skräckfilmen Relic i regi av australiensiska Natalie Erika James, som tar sin utgångspunkt i att en kvinna och hennes dotter besöker mormoderns avlägset belägna hus då hon tycks ha försvunnit. Att göra skräck med demens som centralt tema är vid närmare eftertanke fullt logiskt: Att förlora sig själv och tas i anspråk av någon annan, en doppelgänger, som de anhöriga inte känner igen, är sannerligen en skräckupplevelse. Den unga regissören lycks med denna debut ge psykologisk skruv åt det klassiska temat hemsökta hus.

Men det är den sista filmen, The father, som är intressantast. Inte bara för att Anthony Hopkins i huvudrollen, och hans dotter spelad av Olivia Colman, borgar för kvalitet, utan för att filmmakarna förmår berätta om faderns begynnande demens ur hans perspektiv: om hur det ser ut, ja känns, att förlora kontrollen. Det sker, som bland andra kritikern Charlotte Wiberg skriver i FLM, genom detaljer som förändringar i möble­manget i hans lägenhet eller små tidsförskjutningar som skapar förvirring, rädsla, aggressioner, tvivel – både för honom och för åskådaren: Vad kan man lita på, vem kan man lita på? Lägg till detta att en rollgestalt kan spelas av olika skådespelare – en skrämmande realistisk gestaltning av att inte längre känna igen människor. Här har filmmakarna med andra ord utnyttjat de rörliga bildernas inbyggda och mångfacetterade förhållande till tid och därmed temat minne. Här tillåts ju åskådaren uppleva ett förflutet, via till exempel återblickar, något som samtidigt och paradoxalt nog sker genom filmmediets eviga rörelse framåt, i ett evigt alstrande nu.

Man kan anta att upphovspersonerna till The father sett både Orson Welles Citizen Kane och Akira Kurosawas Rashomon, två klassiker som iscensätter minnets obeständighet. I Orson Welles film erbjuds man ju olika eller motstridiga pusselbitar om huvudpersonen, beroende på vem som minns, medan Akira Kurosawas film tar perspektivberättandet och minnets otillförlitlighet ännu längre. Främst väcker The father dock associationer till Alain Resnais Ödets hand, som handlar om en åldrande författare, spelad av John Gielgud, och dennes reminiscenser. Men allt eftersom undrar man: Har det som vi ser hända på duken faktiskt inträffat och existerar personerna han drar sig till minnes? Eller är de komponenter i en berättelse han hittar på – mitt framför våra ögon? Kort sagt, i film kan minne och förflutet, förväntningar och framtid, omärkligt gripa in i vartannat: här ser vi tiden bokstavligen materialiseras framför våra ögon.

Varför då det ökade intresset för ”minnesfilmer” och temat demens just nu? Det finns förstås flera svar på den frågan. Ett rent faktiskt eller pragmatiskt skäl är säkert som Miia Kivipelto, professor i klinisk geriatrik vid Karolinska institutet, påtalar i en artikel av Johan Kellman Larsson i Dagens nyheter: ”(E)n förklaring till att vi ser ett ökat antal kulturskildringar av minnessjukdom just nu är att patienterna ökar snabbt, i takt med att vi lever längre”. Ett annat skäl kan vara mer socio-kulturellt: Den beramade så kallade 40-talistgenerationen vill helt enkelt se sig själv representerad. Inte konstigare än de sociala, psykologiska och politiska fördelarna med att kvinnor, klasser och etniciteter kräver representation i olika medier.

Dessutom har vi här att göra med dem för vilken just filmen var det modernaste och sexigaste av medier, och som nu är ”cine-filer” med rötter inte minst i det på alla sätt radikala 1960-talet – ett decennium som inte oväntat sammanfaller med den generationens ungdomsår och tid som unga vuxna. Sett i det ljuset är det knappast en slump att det under senare år alltmer forskats på äldre och film inom ramen för det mångdisciplinära fältet memory studies. Som den engelska filmforskaren Anette Kuhn uttrycker det visar forskning att lika mycket som äldre personer kommer ihåg enskilda filmer kommer man ihåg själva biobesöken – att man ofta gick på bio.

I linje med ett sådant, så kallat mediearkeologiskt perspektiv kan man spekulera i de nya mediernas roll som möjlig orsak till att demens blivit alltmer synlig i populärkulturen. Det som utmärker sociala medier är ju deras fokus på och friläggande av vad som tidigare ansetts höra till privatlivet. I så fall är det inte otänkbart att det i kölvattnet på Facebook- och Instagramkulturens skönmålande sidor uppstått en ökad aptit även för andra, mindre smickrande eller åtminstone problematiska privata rum. En sådan tendens har under senare år intressant nog materialiserat även i ”gammelmedia”, till och med i public services omdiskuterade dokusåpor som exempelvis Vi eller aldrig, den senaste serien om dejtingmarknaden, där människors mindre smickrande sidor visas upp.

Om det numera finns en allt större öppenhet inför att visa upp även problematiska sidor ur privatlivet har det måhända även kommit att omfatta skildringar av demens. Något som tycks tala för det är den prisade Nexflix-dokumentären Dick Johnson is dead av dokumentärfilmaren Kirsten Johnson, som inte bara handlar om men är gjord med filmarens far, här i början av sin demensdiagnos. (Det gäller för övrigt även Johanna Hintereggers uppmärksammade radiodokumentär Innan mamma glömmer.)

Här medverkar den sjuke alltså som sig själv, i ordets många betydelser: dels som subjekt, dels med sin personlighet i behåll samt, inte minst, i egenskap av verklig snarare än en fiktiv människa. I det perspektivet kan man undra om det kanske inte längre bara är mer eller mindre glamorösa skådespelare i fiktionsberättelser som anses kulturellt värdefulla nog att utgöra representanter för ett helt kollektivt.

Kanske börjar det numera bli så att även den sjuka och/eller åldra(n)de ”vanliga” människan, inklusive medierade bilder av henne, får göra sig gällande. Det vill säga människan som omfattar både det förgångna och nuet och påminner oss alla om tiden som varaktighet, och minnet, jaget och livet som föränderligt.

Ref.
REFERENSER

Kellman Larsson (2021). Böcker och filmer kan göra demens mer begripligt. DN 210712.

Koskinen (2019). Time, memory and actors: Representation of ageing in recent Swedish feature film. Journal of scandinavian cinema.

Koskinen (2019). Ingmar Bergman – minne, arkiv, arkeologi. I Helander (red): Ingmar Bergman mellan teori och praktik – reflektioner av forskare och konstnärer. Uppsala universitet.

Kuhn m fl (2017). Memories of cinemagoing and film experience: An introduction. Memory studies.

Wiberg (2021). The father. FLM kulturtidskrift om film.

Amour (2012)

Citizen Kane (1941)

Dick Johnson is dead (2020)

Gunnel Lindblom – ut ur tystnaden (2018)

En man och en kvinna (1966)

En sista semester (2018)

En sång för Martin (2001)

Grace och Frankie (2015)

Hiroshima min älskade (1959)

Innan mamma glömmer (2020)

Iris (2001)

Järnladyn (2011)

The Kominsky method (2018)

Lucky (2017)

Nothing like a dame (2018)

Rashomon (1950)

On golden pond (1981)

Still Alice (2015)

Ödets hand (1977)

Fler lästips

Redaktionen tipsar #3/21

Redaktionen tipsar. Tipsa tillbaka: press@aldreicentrum.se!

Vår bästa tid är inte nu

Milt kåseri snarare än vilt raseri karakteriserar två science fiction-författares essäsamlingar om åldrande. Läsvärda, personliga, roliga och angelägna är de också.

Den sista ismen

En ny antologi ger forskningens perspektiv på att identifiera och bekämpa fördomar, nedlåtenhet, ringaktning, arrogans och förakt för äldre.