Han byggde de äldres folkhem

Gustav Möller (1884–1970) är främst känd som mångårig socialdemokratisk socialminister (1924–1926, 1932–1936, 1936–1938, 1939–1951), men får trots att han som pliktskyldigast nämns i historiska framställningar av sociala landvinningar under 1900-talet inte riktigt den erkänsla han förtjänar. Därför är det roligt med denna nya biografi, där författaren Per Gunnar Edebalk till och med sätter honom högre än mer kända sociala reformatorer som William Beveridge* (som för övrigt också börjar bli bortglömd.)

Gustav Möller föddes i ett fattigt arbetarhem i Malmö. Fadern var smed och dog innan Gustav fyllt ett, modern dog utsliten när han var fjorton. Deras bostad var mörk och fuktig, sannolikt med oskäligt hög hyra. Detta lämnade bestående spår hos Gustav Möller: Äldre medborgare skulle inte behöva be om fattighjälp, stöd skulle vara en självklar, lagfäst rättighet utan fattigvårdens stigma när man blev arbetsoförmögen eller gammal. Och bostadsfrågan måste få en lösning.

Per Gunnar Edebalk skildrar i boken Gustav Möllers insatser, med en välbehövlig genomgång av viktiga tankelinjer och avgörande beslut. En hel del av detta känner vi igen från andra artiklar och småskrifter från författaren, men det är mycket välkommet med detta samlade perspektiv. Gustav Möller tycks ha varit de snabba beslutens man, som vid reformen då man slog ihop småkommuner till större, just för att de skulle klara äldreomsorgen (och skolan) på ett bra sätt. Han fick ofta mothugg och reformerna tog tid, kanske inte så konstigt med tanke på att partierna, inte minst i hans eget, ofta var oeniga om vad som behövde göras. Ibland fick han mest stöd av högern, som i frågan om man skulle ha en enhetspension.

I många länder vidkänns man ett avdrag på pensionen om man har sidoinkomster, det vill säga man kommer i praktiken att arbeta gratis. Detta motsatte sig Gustav Möller, pensionen skulle inte vara inkomstprövad, vilket den var från 1914 och en tid framåt. Han påpekade att eventuella sidoinkomster bara medförde höjd skatt, så att en stor del ändå återkom till statskassan. Denna stora förbättring genomfördes 1948, då blev alla pensionärer också ”myndiga” och fick betala en avgift vid vistelse på ålderdomshem.

Gustav Möller var hela livet intresserad och inspirerad av den sociala utvecklingen i andra länder, allra mest Danmark och England. År 1947 reste han med sin statssekreterare till England för att informera sig om de nya strömningarna efter Beveridgerapporten. Där upptäckte man till exempel att det för gamla fanns något som hette Home help: De behövde inte alls flytta till ett ålderdomshem, som för övrigt ofta var utbombat eller taget i anspråk för annat under kriget och därefter.

Gustav Möller tycks för det mesta ha kämpat i motvind mot trångsynta byråkratier, men skapade då nya myndigheter med tjänste­män utan förlegade tänkesätt: så tillkom Arbetsmarknadsstyrelsen och Bostadsstyrelsen. Under den senare fanns de lokala länsbostadsnämnderna som bland annat kontrollerade lånevillkor och de bostadsförbättringsbidrag som var så viktiga under 1940-talet och senare, särskilt för landsbygdens usla bostäder, värst för de äldre, som alltid bor i de äldsta och sämsta bostäderna. (Att förbättringarna sedan ofta gjordes utan pietet eller känsla för kulturvärden var en tråkig bieffekt.)

Gustav Möller hade också flera duster med finansministrar som tyckte att hans ambitioner var för dyra. Det var de kanske också ibland, men tiden hann i fatt och till och med förbi hans planer. Barnbidrag var en sådan stridsfråga, där en del tyckte att de skulle utgå bara till mindre bemedlade.

Sverige hade en exceptionell ekonomisk tillväxt under efterkrigstiden. Många hade väntat sig en ny depression, i stället fick man överhettning. Efter sin avgång (riksdagsledamöter tvingades sluta vid 70 års ålder) och motsättningar i regeringen försökte Gustav Möller med flera att sjösätta ett projekt där man skulle kartlägga äldres arbetsförmåga (Möllerkommittén). Tyvärr fick man inte anslag för detta, men frågan lever fortfarande.

Han stödde med sin pondus också den segrande sidan i ATP-striden 1957, även om han hade synpunkter på pensions­modellen. Det visade sig så småningom att pensionerna blev väl dyra för statskassan, när Gustav Möllers efterföljare justerade upp beloppen. Det åtgärdades av pensionsgruppen på 1990-talet, men frågan är som bekant fortfarande aktuell.

På en punkt var Gustav Möller lite efter sin tid, som Per Gunnar Edebalk påpekar. Det var i frågan om ålderdomshemmen, som han länge ömmade för, det vill säga bra ålderdomshem och på landsbygden, i städerna skulle pensionärshem vara en bättre lösning.

Gustav Möllers inställning är lätt att förstå, när man betänker många äldres urusla levnadsförhållanden. Många var då barnlösa och ofta utan även andra familjeband ännu på 1940-talet. Pensionärshemmen var uttalat just en bostadslösning, inte ett omsorgsalternativ. Kommuner som utrustade pensionärshemmen med tillsyn och viss hjälp fick kritik av högre myndigheter…

Gustav Möller levde och verkade i en tid när staten verkligen behövde ”lägga livet tillrätta”. Att man lyckades ganska väl med detta, på den tiden, var till stor del hans förtjänst.

*) William Beveridge var en brittisk ekonom som med en inflytelserik rapport påverkade uppbyggnaden av välfärds­staten i Storbritannien med flera länder. Huvudtanken var att ge ett socialt grundskydd genom obligatoriska, avgifts­-­belagda och statligt administrerade försäkringar.