Kidnappad av åldrandet?

Ett frustrerat rop om värdighet från en anhörigbetraktare till äldreomsorgen. Lennarth Johansson rekommenderar Ylva Floremans essä som läsning till både studenter och beslutsfattare.
Rec.
Recension

Jag är inte död. Jag är bara gammal.Jag är inte död. Jag är bara gammal. 
Ylva Floreman
Verbal 2022

 

 

Ylva Floremans bok Jag är inte död. Jag är bara gammal rivstartar med en framtidsfullmakt, riktad till ”hemtjänstchef, enhetschef, områdeschef, sektionschef, samordnare, sjukgymnast, sjuksköterska, arbetsterapeut, kontaktperson, ledsagare, medföljare, boendestödjare, Silviasyster”. I den står: ”Jag skriver till er redan nu, trots att jag är hyfsat frisk, i alla fall självgående. En dag kanske jag inte är det och då kanske jag inte kan förmedla vad som är viktigt för mig i min vardag och för min hälsa. Ni kan se det här brevet som en framtidsfullmakt, inte rörande ekonomi och ägodelar, utan rörande min själ och min kropp”.

Boken är en essä där reflektioner över egna och andras erfarenheter av åldrandet och äldreomsorgen står i fokus. Den rymmer många exempel på omsorgens vardag och vad som krävs för att den ska fungera, både vad beträffar kroppen och själen. Med utsiktspunkten ”på tröskeln till tredje åldern” växlar boken mellan olika tids-, rums- och personperspektiv.

Författaren jämför sina föräldrars livssituation med sin egen i motsvarande ålder och växlar mellan tiden då hennes mamma bodde hemma och när hon flyttade till ett boende. Hon frågar sig, liksom alla andra, hur det egna åldrandet kommer att bli. Kommer åldrandet innebära att det tänkta livet kidnappas?

Bokens motor är den frustration som författaren upplevt i möten med äldreomsorgens personal. Det blir ofta fel, alltifrån enkla missförstånd till undermålig omsorg. Endera saknar personalen nödvändig kunskap om den person de ska hjälpa eller så har de inte förutsättningar att ge den vård de skulle vilja ge, eller både och.

I boken finns många refererat till utfästelser i policydokument, till exempel Nationell handlingsplan för äldrepolitiken, som skarpt kontrasterar mot författarens egna erfarenheter. Hon tar också hjälp av såväl lokal­politiker som äldreforskare för att förstå det hon varit med om. Kanske illustrerar bokens färgrikedom att författaren bland annat har en bakgrund som dokumentärfilmare?

Vad krävs då för att ge en god vård och omsorg? På Centrum för personcentrerad vård, GPCC:s, hemsida hittar jag följande: ”Den mest centrala delen i personcentrerad vård är partnerskapet. Det handlar om en ömsesidig respekt för varandras kunskap; å ena sidan patientens och närståendes kunskap om hur det är att leva med sjukdomen, å andra sidan hälsoprofessionellas kunskap om vård, behandling eller rehabilitering”.

Författaren borrar i olika begrepp och tillika honnörsord i socialtjänstlagen, som till exempel ”värdig” och ”välbefinnande”, och frågar sig vad de egentligen betyder? Själv ger hon egna tolkningar och listar det som för henne är särskilt viktigt: ”Sömn och mat, vila och rörelse, luft och ljus och social samvaro. Och inflytande över sin vardag”.

Avståndet mellan politikens utfästelser och dess faktiska uttolkning i omsorger om den äldre har sin grund i biståndsbedömningens logik och tidstyrda, knappologiska utförande. Tidigare fanns möjligheter för en pratstund, att dricka kaffe tillsammans och att kanske ta en promenad i vårsolen. Visst, den möjligheten finns även i dag, men måste då vara grundad i ett biståndsbeslut. Hemtjänsten betraktas som en social insats (välbefinnande), men när denna får en tidströja, blir den osocial. Man kan fråga sig om den här utvecklingen ligger bakom att staten numera ser sig tvungen att initiera särskilda satsningar på att förebygga under­näring och ofrivillig ensamhet bland äldre?

Kommunernas tidsstyrda och standardiserade utbud får också till följd att många anhöriga får anstränga sig ännu mer för att kompensera vad som brister i den personcentrerade omsorgen. ”Eller är detta ett sätt att åka snålskjuts på anhöriga, när man vet att dessa finns?” frågar sig författaren. I ett avsnitt i boken finns ett veckoschema över insatser som en äldre får. Morgon, lunch, middag, kväll, inalles fyra besök varje dag sju dagar i veckan, vilket blir mellan två och tre timmars hjälp per dag. Resten av dygnets 21 timmar får den äldre klara sig själv.

I boken ges många exempel på hur ojämlik relationen mellan anhöriga och omsorgen är. Trots att anhöriga är äldreomsorgens viktigaste medarbetare, händer det inte så sällan att en engagerad anhörig uppfattas som en besvärlig anhörig. I boken konstaterar författaren själv: ”Gör inte som jag: anmäl, klaga, skriv. Det är jobbigt att stå på sig och att vara en obekväm anhörig”. Men säger samtidigt: ”Det måste man – annars blir det ingen förändring”.

Som ”anhörig på distans” beskriver författaren många av de roller som hon får ta på sig, med allt vad det kräver. Att vara ledsagare, sköta myndighetskontakter, hus och hem, och att vara livlinan till hemtjänst och sjukvård. Till anhörigas lott hör att tvingas navigera ett vårdsystem som för de flesta inte är enkelt att förstå. Redan på bokomslagets insida får man ett smakprov på detta, ett citat från en ordväxling med äldreomsorgspersonal, som slutar i konstaterandet: ”Hur ska jag som anhörig veta det man behöver veta när jag inte vet vad jag måste veta”?

I bokens epilog skriver Ylva Floreman ett brev till ”Kära beslutsfattare”. I brevet värnar hon om anhörigas medarbetare – vårdpersonalen – och skriver: ”Den här essän handlar om hur de äldre har det, ja. Men hur kan någon tro att de äldre kommer att ha det bättre än omsorgs­personalen? Har inte personalen det bra så har inte de gamla det. Och vice versa”.

Det är ett konstaterande som har en klangbotten i en aktuell rapport från Kommunal. ”Kommunal vill se ett stopp för att bemanningen styrs av kostnadspress, vinstdrift och minutstyrda arbetsmoment. Tiden ska räcka både till alla nödvändiga arbetsuppgifter och för att skapa ett hållbart arbetsliv […] Det behövs utrymme för sådant som ger en känsla av sammanhang och det som gör arbetet meningsfullt”.

Vad är då denna bok? Ännu en bekännelse eller nödrop från en anhörig? En signal från gräsrotsnivå om vad man ”Tycker om äldreomsorgen”? I Socialstyrelsens undersökning från 2020 svarade cirka 88 procent av de med hemtjänst, att de var ”mycket nöjda” eller ”nöjda” med hemtjänsten. En övervägande andel äldre är alltså ”nöjda” med den hemtjänst de får och som både de äldre och anhöriga är beroende av. Andelen ”ganska” eller ”mycket missnöjda” var tre procent. Är boken ett uttryck för denna minoritet? Ett bottom up-inlägg som beskriver vården och omsorgens vardag ur en anhörigs perspektiv? Kanhända beskriver författaren något som är så mycket större än vad som fångas i en årlig enkät från Social­styrelsen?

Boken speglar hur familjens omsorger och den offentliga äldre­omsorgen historiskt och i nutid är oskiljaktigt sammanflätade. Förändringar i den offentliga omsorgen om äldre får direkta konsekvenser för familjen och anhöriga. All offentlig äldreomsorg utgör en ersättning av familjens insatser. När den äldre får svårigheter att klara sig själv kan hemtjänst bistå med hjälp och kompletterar på så vis familjens omsorg. När detta inte längre är hållbart och den äldre flyttar till ett boende, övertar den ­offentliga omsorgen ansvaret för den äldres omsorg dygnet runt. Det är alltså först i detta skede som familjen och dess omsorger ersätts med offentlig omsorg.

Mot detta kan man ställa anslaget i Natio­nell anhörigstrategi – inom hälso- och sjukvård och omsorg, som regeringen nyligen fattade beslut om. Där konstateras att: ”De flesta svenskar vårdar, hjälper eller stödjer någon gång i livet en närstående som är långvarigt sjuk, äldre eller har en funktionsnedsättning. Gruppen anhöriga är därmed en stor och heterogen grupp som också har varierande behov”.

I strategin formuleras olika typer av behov. För det första: ”Att välfärdens insatser till den närstående fungerar. För det andra: Att välfärdens insatser till den närstående ges med ett anhörigperspektiv. Det innebär att vården och omsorgen utförs med beaktande också av den anhörigas behov av till exempel delaktighet och information och att den anhöriges insatser uppmärksammas. För det tredje: Att anhöriga därutöver kan ha behov av stöd för egen del”.

Partnerskap, delaktighet och information är ständigt återkommande honnörsord som beskriver önskad samverkan mellan vården och anhöriga. Av denna bok att döma återstår det mycket arbete innan det blir verklighet!

Boken kan med fördel användas i både grundutbildning och fortbildning av vårdpersonal. Den innehåller många exempel på möten mellan äldre, personal och anhöriga inom vården, som skulle kunna vara utgångspunkter för en diskussion om personcentrerad äldreomsorg. Den rekommenderas också till politiker, myndighetschefer och verksamhetsansvariga i kommunernas äldreomsorg, som ett sätt att få djupare insikter om hur äldreomsorgen kan upplevas ur den anhörigas perspektiv.

Ref.
Referenser

Maria Ahlsten (2022). En bättre arbetsmiljö är möjlig. En rapport om äldreomsorgens bemanning. Kommunal.

Socialdepartementet (1997). Nationell handlingsplan för äldrepolitiken. Regeringens proposition 1997/98:113.

Socialdepartementet (2022). Nationell anhörigstrategi – inom hälso- och sjukvård och omsorg. Promemoria S 2022/02134.

Fler lästips

Queer äldreomsorg – en mänsklig rättighet

Även individer med vård, omsorg och stöd har rätt att uttrycka känslor och dela nära relationer.

Spretig antologi om AgeCaps forskning

Ett 60-tal AgeCap-forskare beskriver i 16 kapitel sin ingång till begreppet capability. Susanne Iwarsson uppfattar boken som ett barn av sin tid, den belyser forskning ur ett flervetenskapligt perspektiv.

Omsorgskvalitet som from förhoppning

Kloka kapitel om omsorgsetik inramar intressanta skildringar från fältbesök vid erkänt bra äldreboenden och hemtjänstenheter, i en bok med kvalitet även i titeln.