Läkarna saknas på dagens äldreboenden

Erland Olsson, som har mångårig erfarenhet av att arbeta med äldrevård, bland annat som specialistsjuksköterska, har skrivit en lathund för anhöriga, personal och boende i äldreomsorgen.

Den är tänkt att utgöra hjälp när man ska välja äldreomsorg, vare sig man som äldre person gör valet själv eller om anhöriga gör det, när komplikationer har uppstått och man behöver förstå vilka lagar och bestämmelser som finns, samt vart man kan vända sig om det finns anledning att klaga. Den utgör också en lärobok i äldrevård med en regelsamling för personal i äldreboenden.

Alla 36 kapitel avslutas med frågor man bör ställa sig, utifrån vilken roll man har: undersköterska, vårdbiträde, chef, sjuksköterska, arbetsterapeut, fysioterapeut, boende eller närstående. Men läkarperspektivet saknas i boken.

Själv är jag läkare och deltog livligt i debatten kring det som hände på våra äldreboenden under covid-19-pandemin. Det framgick då hur osannolikt frånvarande läkarna var i medicinska bedömningar när läget var som mest kritiskt. Den övergripande organisationen hindrade i praktiken läkarkonsultationer – inga läkare var anställda i kommunernas äldreomsorg.

Hela den här boken återspeglar det, och det är säkert också en korrekt bild av nutidsläget. Läkare nämns av författaren som figurer på långt avstånd. De figurerar enbart i långsiktiga medicinska planeringssituationer.

För mig, som fick min läkarlegitimation 1967, och arbetade som distriktsläkare på södra Gotland under 1980-talet, känns det konstigt. På den tiden hade distriktsläkarna en naturlig anknytning till äldreomsorgen.

Då var det självklart att distriktsläkare med sjukvårdsansvar också regelbundet gick rond på omsorgsinrättningar för äldre. Det var också självklart att det skulle finnas möjlighet för personalen att ge syrgas i akuta situationer – vilket inte var fallet 40 år senare under pandemin, något som kan ha bidragit till dödsfallen på äldreboenden – och att personalen kunde kontakta distriktsläkaren när man skulle fatta beslut om behov av mer intensiv vård. Samspelet mellan personalen och distriktsläkarna föll sig naturligt.

Trots att läkarperspektivet saknas är detta en utmärkt bok. Erland Olsson riktar strålkastarljuset mot andra aspekter av äldreomsorgen. Den utgör även ett slags tidsdokument. Vi har fått en äldreomsorg som delvis har privatiserats i många delar av Sverige. Alla påverkas av att det i bakgrunden finns vinstmotiv för privat företagsamhet.

Privatiseringen ligger bakom en del besparingar i boendeformer för äldre och påverkar numera även prioriteringar i den offentligt styrda äldreomsorgen. Den bristande läkartillgängligheten beror dock inte bara på privatisering, utan mycket på att den kommunala äldreomsorgen särskilts från den regionala. Det är detta som bland annat lett till att den offentliga äldreomsorgen i en kommun inte får anställa läkare.

Med nyetableringen av äldreomsorgsenheter blir Erland Olssons bok ett mycket nödvändigt och bra redskap för den som vill skaffa kunskap i dagens äldreomsorg. Ämnena för alla kapitel är väl valda, med huvudtitlarna såsom Boende, Funktionsförändringar, Aktiviteter, Mat, Fysisk och psykisk hälsa, Hygien, Handlingsberedskap och Livets slutskede.

Författaren vet vad han skriver om. Resonemangen är väl underbyggda. Erland Olsson lyfter också svåra frågor kring etik, lagstiftning och administration på ett bra och lättbegripligt sätt. Särskilt preciserad blir författaren dock när han kommer in på sjuksköterskans revir, till exempel sårvård, munvård, smittskydd och hudvård, vilket är naturligt.

I kapitel 13 under rubriken Att vara professionell för Erland Olsson ett intressant resonemang om hur personalen bör agera för att vara professionell. Bland annat handlar det om distinktionen mellan att vara personlig och att vara privat. Att lyssna engagerat, utan att skynda på den boende, är att vara personlig och det tillhör ett professionellt beteende. Men att vara privat är att delge den boende sina egna problem, vilket inte rekommenderas.

Ett område som Erland Olsson kunde ha diskuterat mer är betydelsen av kulturella och konstnärliga aktiviteter, även om han har ett förtjänstfullt avsnitt om detta. I kapitel 12 nämner han att kontaktmannen, det vill säga den person som kartlägger den boendes behov och speciella förhållanden, också ska informera sig om och notera vilka fritidsintressen den boende har eller har haft.

Erland Olsson berättar även om vårdarsång, som innebär att personalen sjunger sånger som är bekanta för boende med demens för att underlätta arbetet vid tvättning och matning. I samma kapitel beskriver han också betydelsen av genomförandeplanen. I den betonas att man skall ta hänsyn till den boendes livserfarenheter och intressen. Så långt det är möjligt skall man planera omsorgen på ett sådant sätt att vistelsen på boendet blir en vistelse som tar hänsyn till det tidigare livet.

När personal känner till varje enskild boendes kulturella intressen blir det även möjligt att bilda kulturella intressegrupper. I ett forskningsprojekt som jag handledde för många år sedan hade man organiserat sådana grupper. En grupp läste exempelvis om traktens historia, och i en annan gjorde man ett gemensamt konstverk i form av ett collage.

Vi forskare följde aktivitetsgrupperna jämte en kontrollgrupp, och såg att de som deltagit i den kulturella verksamheten hade förbättrat sin hälsa kroppsligt och psykiskt. Exempelvis såg vi att de sociala kontakterna ökade, att hormonbalansen blev bättre samt att blodsockernivåerna sjönk i den gruppen. Resultaten visar alltså att konstnärliga aktiviteter stärker gemenskap och kreativitet, vilket i sig är hälsofrämjande.

Tyvärr invänder personalen på äldreboenden ofta med att ett engagemang i kulturella frågor inte hinns med. Faktum är att det går att spara tid om de boende får delta i kulturella aktiviteter som de är intresserade av. Det handlar inte om att personalen ska kunna musicera, teckna och spela teater, utan man kan komma långt med inspelat material.

Det kan bli spännande när kontaktmannen får en bild av alla de boendes kulturella intressen och utifrån detta kan bilda grupper. Det kan också visa sig att vissa av de boende har färdigheter som alla kan ha glädje av. Någon kanske kan skriva dikter på bemärkelsedagar och någon (eller flera) kanske spelar instrument och vill göra det när möten äger rum.

Erland Olsson nämner att man kan anordna danstillfällen. Dans stimulerar motorik och balans, något som patienter med Parkinsons sjukdom och andra med gångsvårigheter kan ha stor glädje av. Personer med uttalade gångsvårigheter, till följd av avancerad parkinsonism, har vi forskare sett slänga kryckorna och till och med dansa om rätt sorts rytmisk musik spelas.

Detta beror förmodligen på att musiken stimulerar dopaminproduktionen i de delar av hjärnan som styr samordningen av motoriken, vilket också är det som läkemedel mot parkinsonism gör.

Mina randanmärkningar ska inte skymma att Erland Olsson har skrivit en mycket initierad och användbar bok som jag verkligen rekommenderar för såväl personal som andra som vill informera sig om boende i äldreomsorgen.