Måste vi prata om klimakteriet?

Två nya böcker kan ses som en del i ett pågående samtal om genus och åldrande. De kan bli resurser för både kvinnor och män att reflektera över ålderns betydelse, möjligheter och begränsningar.
RECENSION

Vi måste prata om 50
Cecilia Gustavsson (med Mari Jungstedt, Annika Lantz, Anna Lindman, Mian Lodalen)
Polaris 2018

Klimak­teriet
Åsa Moberg, Gudrun Schyman, Agnes Wold, Astrid Assefa, Åsa Beckman, Kerstin Brunnberg, Azar Mahloujian, Sara Kadefors, Maria Küchen, Gunilla Pontén, Unni Drougge, Annika Lantz
Atlas 2019

 

Det ska hända dig med, förkunnar påannonseringen för SVT:s två program om klimakteriet. Det är inte medicin­reportrar utan kulturredaktionen som utforskar klimakteriet i en stor satsning från public service. Lekfulla inslag med pastischer på scener från populärkulturen blandas med intervjuer med gynekologer, kvinnor som valt att ta hormoner, medieföreträdare som Amelia Adamo, men även ett inslag med mig, medieforskare på Högskolan i Gävle. Jag pratar tantvarning, kroppsideal och åldrande med utgångspunkt i populärpress. Inläggen varvas med intervjuer där kändisar berättar om sina upplevelser av klimakteriet.

Några år tidigare kom Kerstin Thorvall Book Club eller Det mest förbjudna 2.0 (Wahlström & Widstrand 2014), Hej klimakteriet – lite vallningar har väl ingen dött av: texter om livet kring 50 (Bonner fakta 2014), och nyligen Marina Benjamins Mellantid, om att fylla 50 (Natur & kultur 2018) liksom Vi måste prata om 50: om kärlek, kriser och livslust (Polaris 2018) och Klimakteriet (Atlas 2019). På tv visas utöver nämnda program om klimakteriet en dansk serie, Panik före stängningsdags, om att fylla 50.

Medieintresset som helhet tolkar jag i relation till att en stor grupp född på 1960–1970-talet är på väg in i eller redan är i klimakteriet eller 50-årsåldern. Olika grupper sätter olika frågor på dagordningen i skiftande medieformer: Yngre följer influerare på sociala medier, där frågor avhandlas utifrån deras livssituation. Medelålders tänks vara formade av medieformat från sin uppväxt, de ses som intressanta biobesökare, tv-tittare, skivköpare och konsumenter av tryckta böcker. Medan äldreäldre antas vara mindre intressanta som konsumenter, vilket också återspeglas i ett mindre intresse för dem ur producentperspektiv.

Intresset för klimakteriet och 50-års­åldern utforskas i den här artikeln där jag granskar hur ålder görs med fokus på två av dessa nyligen utgivna böcker. Vilken bild av kvinnor och ålder är det som gestaltas?

Boken Klimakteriet består av tolv kapitel skrivna av författare som Sara Kadefors och Maria Küchen, kulturredaktören Åsa Beckman, professor Agnes Wold, och programledaren Annika Lantz. Den tar sin utgångspunkt i en debatt som följde på tv-programmen om klimakteriet. Är klimakteriet verkligen tabu? Är det inte sönderpratat, ointressant, hajpat och öppna dörrar som slås in? Förläggaren Tove Leffler konkluderar i förordet att det behövs ett fortsatt samtal om klimakteriet och att boken är deras bidrag.

Författarna tar sig an en mångfald vinklingar på klimakteriet med ett smörgåsbordsupplägg: någon rasar över åldrandet, en annan märkte knappt av klimakteriet utan var upptagen med stora frågor om flykt och exil. Någon skriver flera år efter det egna klimakteriet, då svallvågorna och det egenupplevda fått distans. Andra författare beskriver ett akut klimakterium triggat av sjukdom och medicinering. Narrativen varierar från anekdotiskt reflekterande, via distanserat resonerande, till det ilsket drivna, eller det som använder humor som strategi.

Vi måste prata om 50 är en intervjubok, där fyra kända, etablerade, framgångsrika kvinnor i 50-årsåldern berättar om kropp, klimakterium och kärlek, sex, arbete och vänskap. Redigerade intervju­utskrifter varvas med fotouppslag där de intervjuade syns involverade i ett intensivt tjejsnack. Att läsa boken är som att skriftligen ta del av en podcast och flera gånger frågar jag mig om inte samtalet hade lämpat sig bättre återgivet i ljudformat. Samtidigt finns det något förgängligt över podcasten, den seglar upp i en symbios mellan gammelmedia och nya medieformat, engagerar, länkas, sprids, och riskerar därefter att sköljas bort i strömmen av nya digitala inlägg.

Böckerna har gemensamt att det är kändisar som skriver. I Klimakteriet etablerade författare, debattörer, mediepersoner, i Vi måste prata om 50 författare och programledare från tv. Annika Lantz medverkar i båda böckerna, ytterligare en förenande aspekt.

Hur ska man tolka att det är celebriteter som berättar om klimakteriet, i tv-program och böcker? Är det lockelsen i att läsa om kändisars mänskligare sidor, jaha, de blöder – eller blöder inte längre – just som jag? Publiken kan både identifiera sig med och samtidigt ha distansens kittling till det som förmedlas. Det kan också handla om aspiration, snarare än om identifikation. Kändisarna blir förebilder i ett medielandskap där redan medelålders kvinnor är representerade i mindre utsträckning än män – och där de som syns minst i medierna är äldre kvinnor.

Kanske handlar det också om att det är nödvändigt med affischnamn för att nå ut i ett allt mer fragmenterat medielandskap. I en samtid där influerare konkurrerar med – eller kompletterar – mediehusens utgivning med bloggar, instagraminlägg, podcasts, youtubeklipp, är det individer som representerar ställningstaganden. Det är mind­re ett kollektiv som lyfts fram: antalet, storleken, omfattningen på rörelsen förmedlas via hashtags – men representeras av individer, företrädare och ansikten utåt. Mediefeminismen är individualiserad – och individualiserande.

Det som också förenar böckerna är en önskan att undersöka en fas i livet. 50-årsåldern stipuleras vara en period av omställning och representera en ny och annorlunda tid i kvinnors liv, sammanflätad med en hormonell transition, då menstruation och fertilitet upphört.

Klimakterium definieras som kritisk tidsperiod, tiden kring att menstruationen upphör, med övergångsåldern som ett synonymt begrepp. Menopaus väcker snarast association till den vardagligare betydelsen av paus som kortare avbrott eller rast men definieras som den sista menstruationen i en kvinnas liv, från grekiskans menstruation och upphörande. Begreppsdefinitionen låter ana en glidning som har betydelse. Där första menstruation, menarch, är uppenbar kan sista menstruation vara svårare att uppmärksamma: efter en period med förändrad, kanske oregelbunden mens, upphör den helt – först senare förstår kvinnan att det var sista mens.

Professorn i klinisk bakteriologi Agnes Wold, tecknar bilden av klimakteriet som en evolutionär succé. Människan beskrivs som ett av få däggdjur där honor överlever efter fertil ålder och kan hjälpa sin avkommas avkomma till överlevnad. Där kvinnors underordning förklarats med hänvisning till menstruation och graviditet borde mutationen som gör att kvinnor överlever fertil ålder hyllas, skriver hon, klimakteriet borde inte framställas som ett problem utan en möjlighet. En fiffig mutation, skriver Wold, gör att den äldre honans erfarenheter och förmågor kan användas för hela gruppen. Klimakteriebesvär är övergående, och därefter har kvinnor tid i livet som inte står i den omedelbara reproduktionens tjänst.

Beskrivningen knyter kvinnor till hormoner och fertilitet. Klimakteriekvinnan upprättas med hjälp av evolutionsteori och biologi. Denna argumentation finns också i beskrivningar av menstruation. Utforskandet av klimakteriet i böcker och tv-program föregicks av ett medierat utforskande av menstruation (Clara Henrys Ja jag har mens hurså? (Forum 2015), Moa Eriksson Sandbergs Har du mens eller? (Nypon förlag 2018), Liv Strömqvists Kunskapens frukt (Ordfront 2014) liksom den senares program i serien Sommar i P1). Mens och hormoncykler sades göra kvinnor mer förberedda på förändring, under olika faser i cykeln stod Hon närmare sin skaparkraft och kreativitet. I reklam för mensskydd har tilltalet ändrats: inte längre blått blod och smussel med mensskydd, utan femvertising, där reklamen inkorporerat feminism i sina säljbudskap. Youtubeklipp visar flickor som längtar efter första mensen. Månadsblödningen blir en markör av att vara kvinna. Inte konstigt då om klimakteriet glider samman med kulturella föreställningar om att inte längre vara kvinna.

I de här diskurserna positioneras kvinnan som biologisk varelse, snarare än genom ett genussystem med isärhållande och hierarkisering i två kön, en förklaring som tar fasta på samhällsstrukturer och kultur.

Att bli gammal flätas samman med döden – och det liv som återstår är ett tröttare, gråare, fulare, skriver Maria Küchen. Statistik ger kvinnor en medellivslängd på dryga 84 år: att tänka sig trettio av dessa som en rätt tråkig transportsträcka mot döden känns tillspetsat. Men i böckernas texter finns också existentiella funderingar om livet och identitet. Vem är jag? Var det så här livet blev? Men också, hur vill jag leva som gammal, som då Maria Küchen frågar sig vad åldrandet förpliktigar till. Hon funderar över vad hon ska bli som gammal: osynlig och irrelevant, eller en som ser klarare. Jag tilltalas av perspektivet att se också ett blivande i åldrandet, och att inte positionera äldre som föredettingar, nostalgiskt blickande i backspegeln – även om jag ställer mig kritisk och ifrågasättande till att människor väljer att vara betydelselösa, likgiltiga, och omärkbara. Snarare menar jag att vi människor blir till i samspel med omgivningen. Hur omgivningen speglar människor har betydelse för livsval och hållning.

Åldrandet beskrivs som synligt och oåterkalleligt. Det är påtagligt hur åldrandet som skildras i böckerna handlar just om yttre ålderstecken, om grå hår, rynkor, hängande hud på knän. Här är det 50-nåntingålderns perspektiv på åldrande, inte nedsatt rörlighet, stelhet, sämre balans, syn, hörsel, inkontinens som kunde angå en åldrande 80-åring, som också har att förhålla sig till döden på ett mer påtagligt sätt än tidigare i livet.

Flera av de kvinnor jag intervjuat under olika forskningsprojekt har pratat om hur det var att plötsligt överfallas av en värmevallning, att svettas floder och flå av sig kläderna eller behöva byta lakan. Men tid som har förflutit sedan dess har inneburit att upplevelsen tonat ner. Klimakteriet är inte definierande i deras berättande om att bli äldre. Här och nu som 67, 76 eller 83-åring är det andra saker som är angelägnare för en åldrande kvinna. Det har betydelse om klimakteriet beskrivs av någon inför, under eller efter.

Klimakteriet riskerar att bli en allomfattande beskrivning och förklaring snarare än att normer och livsvillkor granskas också i relation till livsfasrelaterade förändringar. Unni Drougge skriver i sitt kapitel Klimakteriefällan att medel­ålders kvinnor möter krav från många håll: de egna barnen kan vara i tonåren samtidigt som barnbarnen kommer och de egna föräldrarna behöver hjälp med vård och omsorg; kvinnor måste fortsatt prestera på jobbet, nedskärningar drabbar särskilt kvinnoyrken, många vittnar om stress. De här kraven finns det ingen kur för, konkluderar hon.

Är 50-årsåldern en övergångsperiod? Gräns definieras som skiljelinje mellan olika ytor eller tillstånd, och övergång som att passera en plats eller ett stadium. Gränser och överträdelser markeras. I historiskt tidigare epoker framställs 50-årsåldern som höjdpunkten i livets trappa. Här var man framme, på krönet av tidens gång, innan riktningen vände nedåt, utför. Idag har de sociala tidtabellerna förskjutits för när man blir vuxen, kan flytta hemifrån, få fast tjänst, träffa en partner, bilda familj. Särskilt i storstadsregioner är det accepterat att bli mamma sent i livet. Forskare anser att åldersnormer är upplösta idag och att människor är friare att iscensätta sina liv oaktat ålder. Mellanåldrarna har brett ut sig, yngre äldre framhåller att de inte är gamla, att vara gammal är förskjutet till 80+. Men alltjämt diskuteras klimakteriet – och 50-årsåldern – som en övergång till en ny och annan status.

Förordet till Klimakteriet förklarar att boken skrevs för att undersöka bilden av den åldrande kvinnan – men det har betydelse att det är just 50-nåntingåringar de skriver om och inte 70-nåntingåringar. Är till exempel 52-åringar (snittåldern för klimakteriet) åldrande kvinnor – eller är de kvinnor mitt i livet, med statistiskt sett rätt många möjliga år kvar i livet? Här bidrar gränssättningen snarast till att befästa 50-årsåldern och klimakteriet som markör för åldrande.

Ålder görs – på olika nivåer, samhälleliga liksom i mellanmänsklig interaktion – det handlar om långt mer än kronologi eller fysiologi. Detta blir också tydligt i texterna. I såväl Sara Kadefors som Maria Küchens kapitel beskrivs upptäckten av att omvärlden ser en som äldre, och hur tillskrivningen tas emot med förvåning och avståndstagande. Det är en komplimang att tas för yngre – och en vag förolämpning att ses som äldre – nota bene vid en viss ålder. Hur hantera att bli äldre med värdighet, frågar sig Sara Kadefors. Som Skylla och Karybdis beskriver hon bittra, gnälliga medelålders kvinnor som släppt taget om sitt eget utseende, och de som patetiskt överkompenserade och ertappats med ett skönhetsarbete som avslöjade deras ansträngningar. Förnedring och känslor av äckel blandas med upprördhet över orättvisor som privilegierar män. Blir hon en könsförrädare om hon inte skriver in sig i retoriken om mogenhet, trygghet, livserfarenheter, frågar hon sig, eller är denna att förstå som självbedrägeri? Texten bränner till när ett internaliserat åldersförakt görs synligt.

Detta vittnar också om hur ålder och genus är sammanflätade. Kadefors irriterar sig på mäns möjligheter att fortsatt få barn, också över en viss ålder. Även privilegiet i att inte ständigt bedömas utifrån sitt utseende vittnar om en maktordning.

Kvinnors yttre kroppar, deras utseende, görs ofta till ett problem inte minst i kommersiella medier. Där ges kvinnor råd och förmaningar, tillsammans med tips på produkter att konsumera för att åtgärda brister, fortsatt övervaka sitt yttre, men också njuta av sitt kropps- och skönhetsarbete. Förändringar som rynkor eller grått hår blir hypersynliga tecken på åldrande och stigmatiserande för kvinnor. Kvinnor tillskrivs ett tidigare bäst-före-datum än män. Åsa Beckman framhåller att det finns få äldre kvinnliga förebilder att inspireras av. En parant, elegant eller stilig kvinna kan figurera i en film, men sällan gestaltad som en erotisk, tilldragande person. Då kvinnor syns i offentligheten har paradoxalt nog kraven på att se ung ut ökat. Vår tid står inte ut med en äldre kvinnas utseende, skriver hon.

Mäns kroppar är inte föremål för offentligt tyckande i samma utsträckning och kommersiella produkter adresseras på ett annat sätt till dem.

Upplevelsen att inte längre ses som – och känna sig som – en attraktiv person på grund av ålder hanteras på olika sätt i böckernas texter. Dels genom att återkommande ventilera upplevelsen, och – som i Vi måste prata om 50 – trösta och bekräfta att det fortsatt är möjligt att ha ett aktivt, tillfredsställande sexliv, dels genom att diskutera positioner som står kvinnor till buds efter klimakteriet. I Klimakteriet skriver flera om kvinnors erotiska kapital eller status – som är som störst när hon är som yngst. Att vara ett objekt för mäns blickar och bedömningar kan också innebära njutning, att veta sig vara sedd och åtrådd, skriver Åsa Beckman. Förlusten av en erövrad kvinnlighet beskrivs med en dimension av sorg och melankoli.

Upprättelsen och synliggörandet av kvinnan efter klimakteriet görs genom att hävda friheten i att inte längre vara styrd av hormoncykler, som under fertila år, att nu istället vara tillhörig det tredje könet. Mannen är det första könet, skriver Moberg med referens till de Beauvoir, kvinnan i fertil ålder det andra könet medan kvinnan som inte längre är fertil blir det tredje könet: inte längre kvinna, utan män­niska. Klimakteriet befriar från ”kvinnlighetens bojor”. Annika Lantz skriver jublande om friheten att inte längre ha mens, att känna sig som 13 igen. Klimakteriekvinnan beskrivs som fri från hormonstormar, fri från att positioneras och positionera sig som sexuell varelse och att definieras i termer av attraktivitet. Gudrun Schyman skriver om en kulmen där kvinnan äntligen blir människa och inte objekt.

En annan ståndpunkt är att hävda sin rätt att förbli en person. Positioneringen lyfter fram kontinuitet respektive övergång och förändring.

Klimakteriet och 50-årsåldern beskrivs med en dubbel diskurs: å ena sidan som en markör av åldrande, där kvinnan beskrivs utifrån reproduktiv förmåga – eller oförmåga – och utifrån sin yttre kropp, sitt utseende. Å andra sidan som att åldern gör henne tryggare, modigare, med större självförtroende och självrespekt. Här återspeglas implicit en tanke om sociala tidtabeller, vid viss ålder ska en ha varit yrkesverksam inom samma område, och ha en fast tjänst, med tryggheten detta för med sig – en trygghet som blandas samman med ålder.

Det här kan uppfattas som att kronologisk ålder tillskrivs en essens. Ålder tillskrivs en inre kärna som definierar och determinerar, snarare än att självförtroende är en färskvara som formas i samklang med omgivningen.

Detta kan tolkas som ett exempel på det som litteraturteoretikern, filosofen och universitetsprofessorn Gayatri Chakravorty Spivak, en av den postkoloniala teorins förgrunds­gestalter, kallar strategisk essentialism. Det kan förstås som nödvändigt att skriva fram 50-årsåldern som en ny fas för att granska, ifrågasätta, problematisera – och på sikt förändra – den ålderism som möter den medelålders kvinnan i en ungdomsfixerad omvärld. Lika lite som kvinnor ska behövas smussla med mensskydd eller behöva identifiera sig med blått blod och att det enda rätta är att ingen ens märker att de menstruerar, lika lite ska kvinnor behöva smussla med värmevallningar eller torra slemhinnor. Det finns något befriande i synliggörande.

Böckerna kan läsas som skrivna tjejsnack, och därmed inlägg från den väninnekör som lyfts fram som så viktig i flera av böckernas kapitel. Böckerna kan ses som en del i ett pågående samtal om genus och åldrande. Det utlämnande och ärliga i beskrivningar som inte väjer för ambivalenta och till och med motsägelsefulla känslor blir resurser för kvinnor – och män? – att reflektera över ålderns betydelse, över möjligheter och begränsningar, och om åldrande.

Ja, vi måste prata – om mens, klimakterium och om liv och normer under livet.

Fler lästips

Så skapas en supersenior

En ny bok inventerar forskning och mer eller mindre vidlyftiga projekt för att förlänga livet. Men är det snarare att leva bättre och med mening som är det viktigaste?

Kommunal kamp i nytt ljus

Genusvetaren Kristin Linderoth skriver om kommunalarbetarstrejken 2003 i en ny bok. Kampen för välfärdsarbetets värde får aktualitet inte minst i ljuset av den pågående coronapandemin.

Koncentrerad bistånds­handläggning

En bra orientering om aktuella förhållanden kring biståndshandläggning inom äldreomsorgen, där varje kapitel skulle kunna utvecklas och fylla en egen bok.