Nära skildring av maskuliniteters åldrande

Hur kan åldrande män – konfronterade med kroppslig försämring, minskad styrka och ork – navigera och hitta sin egen väg mellan en dominerande diskurs om åldrande som förfall och en om ett positivt, framgångsrikt dito?
Rec.
RECENSION

Exploring aging masculinities. The body, sexuality and social lives.
David Jackson
Palgrave Macmillan 2016

I boken Exploring aging masculinities utforskas manlighet och åldrande. Författaren David Jackson själv är 75 år då han skriver boken och beskriver sig som en pensionärs­aktivist och författare. Boken bygger på återkommande intervjuer med åtta män i sextio- och sjuttioårsåldern, liksom den har en autoetnografisk ingång. I ett parti av boken berättar författaren om egen sjukdom och kollaps, och återger mejlkonversationer för att visa hur viktigt det är att finnas i ett nätverk för ömsesidigt stöd.

Metodologin David Jackson valt kallas slow research, långsam forskning. Han har vinnlagt sig om att ta tid för sina intervjumöten i form av intima samtal, både genom att sätta av tid men också genom att vara lyhörd för informanternas behov av att sänka tempot, och ge dem tid till eftertanke, liksom att intervjua vid återkommande träffar, och slutligen genom att låta männen själva ta del av och bidra till hans preliminära tolkningar av det empiriska materialet.

Analysen bygger på de biografiska, livshistoriska intervjuerna och presenteras genom olika teman. Hela tiden är analysen förankrad i samhällelig kontext och samtidshistoria. David Jackson väver samman de biografiska berättelserna med en analys av samhällsförändring. På ett lyhört och respektfullt sätt lyckas han kombinera en ingående, tät, förmedling av männens historia med insiktsfulla analyser av åldrande och maskuliniteter. Hans analys är förankrad i empirin, en fördjupad förståelse växer fram genom öppenheten för motsägelser och förhandlingar: Han undviker svepande generaliseringar.

Boken blir således av stort värde för både den som är intresserad av metodfrågor och den som är intresserad av åldrande och manligheter. Även den som är nyfiken på författarröst och narrativ framställning har utbyte av Exploring aging masculinities.

David Jackson följer en tydlig pedagogisk ram. Varje tematiskt kapitel inleds med en bakgrund och kontextualisering, därefter tar han upp de nyckelbegrepp och den konceptuella ram han använder för sin analys. Därefter följer en närläsning av intervjuberättelserna, och avslutningsvis avrundas varje kapitel med en övergripande diskussion relaterad till forskningsfrågorna om åldrande och manligheter. Då jag betonar själva framställningsformen är det för att jag finner den nyanserad, respektfull och för att den inbjuder till läsning. Inte alla akademiska texter inom fältet åldrande lyckas både vara läsvärda, visa hörsamhet för intervjupersonernas berättelser och förmedla analytiska och teoretiska insikter. David Jacksons diskussioner förenar det samhälleliga, mönster och diskurser, med det djupt personliga utan att förfalla till att vara individualiserande eller psykologiserande.

David Jackson resonerar om valet av begreppet aging men/åldrande män. En del forskare framhåller ordvalet old/gammal, för att understryka att det inte handlar om det vagare older/äldre, som kan uppfattas förmedla att äldre människor är acceptabla så länge som vi tänker på dem som äldre – och inte det mer stigmatiserande gamla. Men, skriver David Jackson, gammal antyder en fixerad position, och indikerar inte förändring eller flexibilitet. Han använder åldrande för att det ger utrymme för rörelse, dynamik och förändring: Det öppnar för olikheter i vad det betyder att vara en åldrande man.

Likaså visar han med sin analys hur maskuliniteter finns just i plural. Begreppet hegemonisk maskulinitet, i singular, för en dominerande form av att göra manlighet och manlighetsideal riskerar att fokusera främst på yngre och medelålders män, på styrka, prestation, rationalitet, och därmed bidra till att åldrande män görs socialt och kulturellt osynliga. Åldrande män har en motsägelsefull position: både privilegierade och förtryckta. Män kan ha vissa förmåner och viss social makt och status i termer av könstillhörighet – men åldrandet med minskad kroppslig styrka, potens, ork, kan göra att åldrande män marginaliseras och diskrimineras på grund av ålderstillhörighet.

Bokens teman avhandlar män och deras förändrade och föränderliga kroppar, sexualitet, att leva med sjukdom och handikapp, mäns omvårdnad och omsorg om en partner, klasstillhörighet och yrkesbakgrund och åldrande. Det är givande att läsa om Hanif, en 67-årig muslim, uppvuxen i Pakistan, liksom om Peter, 64, och Parkinsons sjukdom. David Jacksons närläsning av intervjuerna gör att vi kommer dem – och de andra männen – nära.

Jag saknar möjligen mer om betydelsen av att ha barn och barnbarn, vilket kommer fram mer marginellt. Här tänker jag att betydelsen av ett familje- och släktnätverk har stor relevans för hur livet gestaltas. Inte minst uppfattar jag att anhörigas paradoxala roll är viktig – också ur äldres egna perspektiv. Anhöriga som ställer krav och agerar företrädare i relation till äldreomsorg; anhöriga som ger omsorg; anhöriga som lägger sig i och tar över; anhöriga som hanterar sin egen ångest över en åldrande förälders sista tid i livet genom att vara aktiva – och som också riskerar att därmed underminera den äldres rätt till självbestämmande.

Jag har nämnt den samtidshistoriska kontextualiseringen Jackson gör. För att förstå sig själv och andra behöver vi förstå vår historia och hur vi blev de vi är, citerar han andra livshistoriskt orienterade forskare. Läsningen ger en inblick i den politiska och ekonomiska omvandlingen i Storbritannien. Från ett land med omfattande industrier, och utökad utbyggnad av ett gemensamt välfärdssystem, via avregleringar, fri marknad, privatiseringar, och hur alltmer därmed kommit att bli en fråga om individens val och ansvar: också åldrandet som en individualiserad fråga snarare än en gemensam, samhällelig.

David Jackson summerar förändringen av ett binärt kontrakt med män som familjeförsörjare, kvinnor som ansvariga för omsorgsarbete och relationer, till förändrade föreställningar om genuskontrakt: preventivmedel, skydd mot oönskad graviditet, och yrkesarbete utanför hemmet för såväl kvinnor som män. Han beskriver Storbritanniens koloniala historia, olika faser av invandring, liksom förändringen i synen på homosexualitet: från förbjudet och definierat som sjukdom i en homofob omvärld, befrielsekampen för homosexuella, aids-erans bakslag, och dagens ökade tolerans för mångfald och olikhet.

En av pusselbitarna till att framställningen väcker sådant engagemang hos mig som läsare handlar om att David Jackson också reflekterar över sig själv och sin position, både som man, äldre och forskare. Reflektionerna innefattar rannsakan av sin egen medverkan och detta bidrar till att stärka trovärdigheten för slutsatserna han drar; exempelvis berättar han hur en informant förmedlade att intervjun gick för fort, blev stressig och att han därmed blev spänd. Insikten fördjupade förståelsen för upplevelser och erfarenheter av åldrande.

Informanterna representerar mångfald: arbetar- och medelklass, personer med sjukdomar och funktionsnedsättning, ensamstående och de som är eller har varit anhörigvårdare till en partner, hetero- och homosexuella, män med brittisk bakgrund likaväl som män som invandrat till Storbritannien.

Jag ska inte förenkla sambanden mellan ålderstillhörighet och genusidentifikation men funderar över den metodologiska innebörden av att själv vara man och äldre då man intervjuar andra män. Vilken betydelse har egna erfarenheter för vad en ser – eller eventuellt missar i berättelser – som här om åldrande och manligheter? Vad innebär David Jacksons egen ålder för hur intervjusamtalen vuxit fram – och hur jag i min tur läser hans tolkningar och analys i förhållande till min position?

David Jackson själv betonar hur viktigt det är att åldrande utforskas med ett inifrånperspektiv, och uppmanar till forskning om åldrande av människor som själva är äldre.

Hur värdefullt vore det inte att få läsa om ännu äldre män? Att döma av de intervjuer jag är med och gör för forskningsprojektet Masc­age – Att beköna ålder: representationer av manlighet och åldrande i europeisk litteratur och film händer det något efter åttioårsåldern, som gör att flera av informanterna talar om att åldrande i den delen av livet som annorlunda jämfört med att vara nybliven pensionär. Den bästa tiden av livet, som en av intervjupersonerna formulerar perioden kring sextio sjuttio. Jag ser gärna att David Jackson fortsätter att utforska manligt åldrande – och följer med sina intervjupersoner under livsloppet.

Att få läsa den här boken var – som säkert framgår – givande. Om hur många facklitterära böcker inom området känner en att läsningen är underbar? Redan förordet, av maskulinitetsforskaren Jeff Hearn, har ett så fint anslag att jag vill säga: You had me at hello.

Fler lästips

Redaktionen tipsar #3/21

Redaktionen tipsar. Tipsa tillbaka: press@aldreicentrum.se!

Filmiska föränderligheter

Hur gestaltas äldre personer på film i dessa tider av ungdoms- och hälsohets i vår västliga del av världen? Jo tack, de lever både på film och i strömningstjänsternas serier – även om de inte alltid har hälsan.

Vår bästa tid är inte nu

Milt kåseri snarare än vilt raseri karakteriserar två science fiction-författares essäsamlingar om åldrande. Läsvärda, personliga, roliga och angelägna är de också.